Gudskallelser och förebilder i tro
Sigvard Svärd skriver om hur Gud kallar människor till tjänst, varför hela Bibeln behöver ligga till grund för kristen tro och undervisning, samt hur Gud formar sina tjänare genom deras liv, erfarenheter och personlighet.
Sigvard Svärd - 2026-08-04 01:20
Den här artikeln är ett läsarmejl vars åsikter är skribentens egna.
Klicka på bilden för större bild.
Det är viktigt för mig att alltid delta i det pågående teologiska arbetet, och då i det, vara med och säkra upp Bibeln som grundläggande för tron på Gud. Eller om man vänder på det: Jag vill motverka att gudstron flyter ut i teologiska tvetydigheter, filosofier eller relativistiskt tankegods; ut i kristen kultur av sekularisering och tvivel.
Min bestämda uppfattning är att Bibeln är sann i alla stycken, att Gud finns och är Skaparen av himmel och jord, att Israel är Guds egendomsfolk, att Jesus Kristus frälser från synd och bortvändhet, och att den helige Ande uppfyller bekännande troende med sin gudomliga kraft, eld och nådegåvor. Samt att församlingen är och förblir ett Guds segerredskap – både i den onda andevärlden och i tiden. Vidare av mindre slag, dock ej sekundära: att Gud svarar på bön, hjälper ur nöd och leder människor efter sin vilja.
VID PREDIKAN
Men det medför inte att jag vid predikan, bara riktar in mig på att göra ”mål”, det vill säga. endast fastslår lärosatser/dogmer, och inte får med av hela Bibeln – tex. historik, profetior och Jesu liknelser. För att illustrera med fotboll, som inte endast handlar om att göra mål, utan utnyttja hela planen för spelet med boll: försvar, mittfält och anfall – och göra det ”konstnärligt”; skapa som ett ”konstverk”. Varje spelare på sin position kan vara delaktig. I sina bästa stunder stod Nederländerna (Holland) förr för det som kommit närmast ”konsten”, genom sin omskrivna ”totalfotboll”: allas drivna medverkan fram till att ett mål blev gjort.
Motsatsen skedde under 1990-talet med den norske landslagstränaren Egil ”Drillo” Olsen, vars idé var att bollen skulle i mål efter endast tre tillslag. Utspark från målvakten till en på mittfältet, som med en skarv eller nick nådde en forward – vilken med en beröring skickade bollen i mål. Denna s.k. ”Drillofotboll” har på senare tid via den norske anfallaren Erling Braut Haaland tagit ett steg till. ”Målsprutan” Haalands dröm är att röra bollen två gånger och göra två mål. I vissa matcher har han nästan utfört det. Unikt förstås, men inget som talar till lagsportens fördel. Resan till en boll innanför målramen, är också ett mål. Spelet på plan fram till ett mål, med mångas inblandning, är själva fotbollens ”själ”. Det kan också sägas med: Laget är, när allt kommer till kritan, större än jaget. Med en massiv predikostomme av bibelord från olika bibliska böcker, minimeras – om än inte elimineras, risken för ensidighet och villfarelse
ALLT GUDS ORD
Naturligtvis haltar denna bild som beskrivning av en biblisk predikan. Men på frågan om den kristna tron, kan inte svaret i alla lägen bara vara: ”Det räcker med Jesus”/”Jesus är svaret” och kanske citat av Joh 3:16 (brukar Svenska Folkbibeln 2015 i detta bibelarbete, om inget annat anges, och kursiveringarna är mina): ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv”. Tillika kan det inte räcka kring vad hela frågan om synd är för något, genom att endast hänvisa till vad Jesus säger i Joh 16:9: ”Om synd: de tror inte på mig.” Lika lite kan frågor om bön och bönesvar få ett ärligt svar, om det isoleras till Jesu ord i Matt 7:7-8: ”Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Bulta, och dörren ska öppnas för er. För var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar ska dörren öppnas.” En sådan undervisning kan hamna under innebörd som osunt, överandligt eller framgångsteologiskt. Föredömligt är att också analysera tidsperspektiven: När då bönesvar, när då finna, när då öppen dörr? Till saken hör också, att bön kan ha egoism som motiv, och därför tom. utesluter bönesvar (Jak 4:3): ”Ni ber men får inget, därför att ni ber illa – för att slösa bort det på era njutningar.”
Även om det är tillräckligt vid somliga tillfällen, behöver de flesta människor mer av Guds ord inför att överlåta sig åt hans frälsning genom Jesus Kristus, eller inför att söka Herrens hjälp på bönens område, än enstaka bibelrum. Vägen fram till syndernas förlåtelse och frid med Gud, och vägen fram till bönesvar, att finna och att dörren är öppen – är mål i sig då de förenar med gudomen, dämpar och stillar det inre, som ett hjärtats förberedelse inför undren. Kan i viss mån jämföras med orden i Jos 3:5: ”Och Josua sade till folket. ´Helga er [avskilj er; lägg ner egna ambitioner och göromål], för i morgon ska Herren göra under bland er.´” Således, ju mer av Bibelns totala innehåll och budskap som ges vidare och tas emot, desto starkare grund för tron i livets olika händelser/passager och beslut. Hör tex. 1 Tim 2:4: ”[Gud] som vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen [det vill säga. mer än att bara ha ”förklarats rättfärdiga” och fått ”frid med Gud”, som Rom 5:1 i synnerhet sätter fokus på].”
ALLT GUDS ORD
Och här ett annat bibelord av Paulus i samma anda (Ef 3:16-19): ”Jag ber att han [Gud] i sin härlighets rikedom ska ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin Ande, att Kristus genom tron ska bo i era hjärtan och att ni ska bli rotade och grundade i kärleken [från Gud]. Då ska ni tillsammans med alla de heliga kunna fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt bortom all [mänsklig] kunskap. Så ska ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet.” Väljer att i sammanhanget också citera Kol 3:16: ”Låt Kristi ord bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med [Psaltar]psalmer, hymner och andliga sånger och sjung [bubbla, porla, strömma, flöda] till Gud med tacksamhet i era hjärtan.”
Jag kan inte låta bli att till och från begrunda psalm 131:1-2 i Psaltaren, som understryker vikten av att in- och underordna sig Fadern, Sonen och den helige Ande: ”Herre, mitt hjärta är inte högmodigt, mina ögon är inte stolta. Jag ägnar mig inte åt stora ting, åt sådant som är för svårt för mig [egna påkomna planer och ställningstaganden]. Nej, jag har lugnat och stillat min själ som ett avvant barn hos sin mor. Som ett avvant barn [utan stress] är min själ i mig.”
Men för en troende i allmänhet och inte minst för en särskilt Gudskallad, gäller också kamp och strid, upptrappning och vapenladdning (Ef 6:10-13): ”Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Ta på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna. Ta därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och stå upprätt när ni fullgjort allt.” Hit hör även nådegåvorna i 1 Kor kap. 12 och Guds kärlek i kap. 13, och som det tecknas i 14:1: ”Sträva efter kärleken [från Gud], men var också ivriga att få de andliga gåvorna [av den helige Ande], framför allt profetians gåva.”
INGEN DUALISM
Det går att knyta ihop säcken med två bibelord (verkligheter) som pekar, både mot att det inte behövs mer än att i tro ta emot Jesus i sitt liv (håll rövaren på korset i minnet, som den dagen gick förlåten in i Paradiset efter sin enkla ”bön”: ”Tänk på mig när du kommer i ditt rike”), samt att engagemang utifrån denna tro står och väntar på att utföras – utan att det handlar om dualism: ”Men nu (1) har det uppenbarats en rättfärdighet från Gud utan lag [GF:s mosaiska], en som lagen och profeterna vittnar om [profetiskt], en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus för alla som tror. Här finns ingen skillnad [på folk och folk]. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud.” (Rom 3:21-23) ”Lägg därför (2) bort alla orent och all ondska och ta ödmjukt emot ordet, som är planterat i er och har makt att frälsa [bevara i frälsningen] era själar. Var ordets görare, inte bara dess hörare, annars bedrar ni er själva.” (Jak 1:21-22)
Nu, när min älskade fru, Kerstin, lever på ett demensboende, så hälsar jag regelbundet på henne där. Och nästan varje gång tar jag fram hennes bibel hon har där, läser något ur den och kommenterar som i en liten andakt. Detta tycker vi båda om och behöver; tron hos oss spirar. Då och då, om Kerstin tex. tycker att jag blir homiletiskt övertydlig, kan det hända att hon säger: ”Det där förstår jag, du måste inte förklara det för mig.” Eller tvärtom en annan gång, då hon var tacksam till mig för exegetisk utredning av ett bibelställe så sa hon: ”Om det du ger från Bibeln skulle omsättas i pengar, blir summan högre än vad det finns ekonomi för.”
TVÅ PERSONER I BIBELN
Jag ska här kortfattat presentera ett par personer i Bibeln: Debora i GF/GT och Paulus i NF/NT, som får utgöra underlag för det här bibelarbetes titel, vilket alltså är: ”Gudskallelser och förebilder i tro”. Andra bibliska gestalter kunde nästan lika gärna ha använts för ämnet, då det inte saknas aspiranter för ändamålet. När det rör sig om oss utanför Bibelns innehåll och blad, är det viktigt att det inte är en enda kristens erfarenhet av tro som anses likvärdigt med sanningen. Det händer tyvärr att någon predikant, teolog eller ledare för församling, gör sig till att sitta inne med ”svaret” – överskrider sits och ”befogenhet”, med att för mycket vilja bli sedd och hörd. Det bör också observeras: Om upplevelser ställs mellan Bibeln och vad någon säger sig har varit med om, gäller alltid Bibelns samlade ord. Ingen människa kan bli det absolut trons facit åt andra. Ansträngningen att pröva allting av andra och behålla ”det goda” (jfr. 1 Tess 5:21), är inte onödigt, men bör omfatta också det egna (jfr. 1 Kor 11:28).
Så om Debora, hör Dom 4:4-5: ”Debora, en profetissa, hustru till Lappidot, var domare i Israel vid den tiden [1200-talet f.Kr]. Hon brukade sitta under Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims bergsbygd, och Israels barn kom upp till henne för att hon skulle skipa rätt.” Och för det andra då, ett par ställen om Paulus (Rom 1:1-2, 1 Kor 7:7): ”Från Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel och avskild för Guds evangelium, som han har utlovat genom sina profeter i de heliga Skrifterna.” ”Helst skulle jag vilja att alla människor var som jag [nämligen ogift]. Men var och en har sin gåva från Gud, den ene på ett sätt, den andre på ett annat.”
Hur människor uppmärksammar, tar emot och erkänner en kallelse/ett tilltal från Gud, och hur tro på honom accepteras och utvecklas, skiljer sig åt beroende bla. på bakgrunder, förutsättningar och omständigheter. Tänk tex. på hur följande kulturella förhållanden kan vara avgörande: Öst och Väst, fattig och rik, slav och fri, kvinna och man, ung och gammal, alkoholist och nykterist, kriminell och laglydig. Dessa skillnader bör inte vägas mot varandra i första hand, men måste förstås prövas mot bibelordet. Fast allas vittnesbörd är värda att bli hörda och belysta. För i avseende på värdighet som skapade, är människor lika inför för vår Herre – vilket också gäller bland trons folk. Ingen kristen är som människa höjd över någon annan, ej heller bland Gudskallade.
DET ”MÄNSKLIGA”
Vi ska inte förandliga evangelisationsläget, att det är enkelt för gudomen att exempelvis i Sverige – få respons på sitt sökande efter människor som vill låta sig frälsas från synd, bla. då det bibliska begreppet ”synd” omskrivs till att något är skämmigt, pinsamt för att i nästa steg – i mån av nutidskultur, ställa i skamvrån eller fria. Eller, för den skull – det är inte heller enkelt för Gud att i Sverige finna människor som ”vill” vara utvalda till helig tjänst för honom; utifrån hur Gud önskar och väljer. Det är ingen överdrift att hålla fram, att i Sverige blåser det mer biblisk-kristen motvind, än medvind, även fast det för närvarande talas om ”en tyst väckelse” – inte minst bland unga vuxna. Det går att historiskt belägga, att i väckelsetider (”himmelska besökelsetider”, jfr. Luk 7:16) – blir inte endast fler än annars frälsta. Fler uppfattar sig också kallade av Gud till uppdrag i hemland alternativt utland. I Pingströrelsen i Sverige, kan det också historiskt hänvisas till fyllda bibelskolor av unga människor, tex. under i början på 1950-talet och i början av 1970-talet (se mer sid. 8).
Märk orden, men i en omvänd ordning från Guds kärleksfulla, trofasta och ständiga letande efter människan, till människans inte självklara sökande efter honom: ”Herren blickar ner från himlen över människors barn för att se om det finns någon som förstår [a.ö. ”någon förståndig”], någon som söker Gud.” (Ps 14:2, 53:3) Ja, det är alltid en aktuell fråga. Redan Adam och Eva saknade ”förståndet”; sökte inte efter Herren där i lustgården efter sitt syndafall – utan i stället gömde sig för honom (1 Mos 3:8-9). Att de skulle ropa på sin Skapare/vända sig till honom i den stunden, vara inte har varit på deras agenda.
Alltså människan, det ”mänskliga” underlaget, som ju i första skedet var gudomligt skapat och gott – ställde och ställer till det med syndens oförstånd och bräcklighet, vilket alltid förvärras av Ormens fortsatta listiga frestelser och angrepp. Vi får komma ihåg, att ingen troende människa, oberoende av andlig status – är alltid är stark, varken i förhållande till Gud, inför Satan eller inför andra människor: otroende som troende.
Gud kallar varje människa till frälsning, eftersom alla – som vi läser i Rom 3:23, har syndat och saknar härligheten/”evigheten” från Gud. Men alla tackar inte i sitt oförstånd/i sin förvillelse ”ja”. Eller så måhända man i glädje tar emot, men småningom avviker. Så gjorde ju jag, och blev för en tid en ”förlorad son” (jfr. liknelsen i Luk kap. 15). Men låt oss ha i minnet, att Herren inte lättvindigt ger upp. Bibeln säger att även om vi är ohörsamma och trolösa, är han fortsatt lyssnande och trogen (se tex. Matt 18:12-14, Luk 15:8-10, 20-24,19:10, Rom 10:20-21, 1 Kor 1:9, 10:13, 1 Tess 5:24, 2 Tess 3:3, Hebr 10:23, 1 Petr 4:19, 1 Joh 1:9).
I fråga om kallelser till särskild tjänst för Gud, gör han själv från början valen. Det är Herren som utväljer, sannolikt redan i moderlivet (jfr. Ps 139:16, Jes 49:1, Luk 1:15, Gal 1:15). Men det är inte självfallet att alla kallade ens bejakar en sådan utväljelse, eller då man väl är i tjänst beter sig lämplig en sådan – och kanske man likt mig flyr från kallelsen. Herren kan ibland få jobba intensivt i ett sådant ärende; vara ute i tid och otid på ”vägarna” och speja; genom händelser väcka, uppmana, locka, uppmuntra till omvändelse och ”hemkomst” (jfr. Dom 5:16-17, 6:15, Ps 139:7, Jon 3:3, 2 Tim 1:6).
MÄNNISKOTYPER
Människan i sin mänsklighet, är både vetenskapligt och känslomässigt studerad och ”formulerad”, nästan på ett desperat och inte sällan ovärdigt sätt. Antingen sänks hennes värde genom förnedring, eller så höjs hon populistiskt upp till skyarna. Om vi tittar på hur personligheter framställs inom existensläror och psykologi utanför Bibeln, finns det exempelvis en antik lära om fyra människotyper (temperament), som lever kvar i dagens psykföreställningar och populärkultur. I stort gäller följande (fet stil av mig):
Kolerisk (tex. målmedveten och handlingskraftig, men kan bli dominant och hetlevrad). Sangvinisk (utåtriktad och optimistisk, men kan ha svårt att hålla fokus). Flegmatisk (lugn och diplomatisk, men kan uppfattas passiv eller bekväm). Melankolisk (analytisk och eftertänksam, men kan upplevas som reserverad eller perfektionistisk).
En modern idé (lära) kallas femfaktorsteorin (fem personlighetsdrag), vilken på ett ungefär ställer upp (typiskheterna): Neuroticism (tenderar till negativa känslor som ångest och frustation). Öppenhet (tex. uppskattar äventyr, känslor och konstnärlighet). Samvetsgrannhet (är exempelvis plikttrogen, själv disciplinerad och målinriktad). Vänlighet (bla. medkännande, villig till samarbete; varmhjärtad). Extraversion (utstrålar energi och säkerhet; söker stimulans och andras sällskap).
KROPP OCH SJÄL
Vanligtvis inom fysik och mental sjuk- och hälsovård, räknas det med och talas det om – människan som bestående av kropp och själ. Den gamla folk- och gymnastikslogan: ”En sund själ i en sund kropp”, är fortfarande aktuell. Oreligiöst, det vill säga. utan inblandning av gudsföreställningar men väl evolutionärt, knyts kroppen till ”att göra” (arbete, aktiviteter, erotik osv.), och själen kopplas till ”andlighet” (i meningen konst, känslor, romantik mm.). Fast man kan stöta på uppfattningar i sekulära sammanhang, om människan som en varelse – också med ande. Vid samtal med en terapeut, framställdes en bild tagen från livet förr med häst och vagn. Kusken med tömmarna är själen, vagnen med dålig fjädring är kroppen, anden är den förnäme passageraren och hästarna som drar är livet. På sätt och vis ingen oäven metafor.
I ockultism/nyandligt (new age), är det inte ovanligt med föreställningar om ande, kropp och själ. Så tex. inom antroposofin, där ”kropp” är indelad i två: ”fysisk kropp” och ”eterkropp”. Den sistnämnda som en osynlig aura runt den fysiska kroppen. ”Själ”, är i den här religionen ett större kraftfält (”astralkropp”), och framställs som samvetet, förnuftet och nervsystemet. ”Ande”, i sin tur, är i den ockulta åskådningen själva ”Jaget” – är människan som person; individualiteten; ”kärnan” som aldrig förstörs, oavsett hur många gånger de andra ”kropparna” genomgår förvandlingsprocesser vid återfödelser. Antingen sker det en försämring eller en förbättring, i enligt med åskådningens karmalag utgående från förra livet. ”Jaget”, presenteras som att vara på väg att småningom bli sitt ”Överjag” – ett andligt väsen som likt en kosmisk ”jättekula” till slut omger planeten Saturnus.
ANDE, KROPP OCH SJÄL
Då det religiösa övergår till Bibelns undervisning och till den kristna tron, möter vi människan som skapad av Gud med ”delarna”: ande, kropp och själ. I djupaste mening är människans ande i Bibeln, en för världen dold ”kommunikationsplats” med Gud. Själen är tankelivet/personligheten och kroppen vår fysiska existens (se 1 Tess 5:23). Denna uppdelning i tre kan göras hos en bibliskt-evangeliskt Jesustroende person, men ligger då utanför medicinskt-terapeutiskt förhållningssätt med diagnoser och ordinationer, och även vid sidan av alternativ-filosofiska och psykologiserande ”flöden”.
Den troende människans ande är således för det första (1), det andliga organ i vilket relationen med Gud som Skaparen sker (Guds barn i betydelsen skapade av honom, 1 Mos 1:27). För det andra (2), är anden den troendes ”samtalsställe” med Gud i frälsningen (andligt Guds barn genom ”ny födelse” i Jesus Kristus, Joh 3:3). För det tredje (3), relation med Gud utifrån medarbetarskap med honom (se bla. Ords 20:27, Rom 16:3).
Den troende människans själ beskrivs också som uppdelad i tre. För det första (1), handlar det om hennes egna tankar (bevis för existens och personlighet, jfr. 1 Kor 2:11). För det andra (2), kan det uppstå tankar som inte är friska på grund av sjukdom (tex. demens, psykisk åkomma, trauma) eller ondska; manipulativa och förödande tankar. Konstatera i sammanhanget Abrahams och Saras ”leenden” i 1 Mos 17:17, respektive 12:12, och Petrus ”Satanstankar” i Matt 16:22, samt apostla-brödernas tvivlande reaktion efter Agabus profetia i Apg 21:9-13. Den tredje (3) delen om själen, nämner Bibeln som att ha fått ”Kristi sinnelag”/att tänka ”Kristi tankar” (1 Kor 2:16) och att ha den helige Andes verkan inom sig och ”tala profetiskt” (jfr.1 Kor 12:7-11).
ADAMS NAMN ÅT DJUREN
Om det sist sagda, får vi fundera kring vad som kan ha hänt när Adam i GT gav namn åt djuren, att det måste ha varit något gudomligt som skedde med Adam (1 Mos 2:19-20). Och likaså när Maria Jesu mor visade prov på en förvissning som knappast var av henne själv, då hon sa till tjänarna på bröllopet i Kana – att vara beredda på att Jesus skulle lösa problemet på något vis, fast Jesus hade antytt till henne: att hans tid för att göra under ännu inte var ”kommen” (Joh 2:4-5).
Men lägg märke till beträffande Adam och djuren, att Herren behöll åt sig själv att ge namn åt alla havsdjuren och fiskarna (1 Mos 2:20a). På samma sätt valde Jesus sättet hur han utförde sitt under, då vatten blev till vin. Som troende får vi gudomlig kunskap; förmåga och inblick i Guds rike och verk, men aldrig allt (även om Abraham och Mose kom långt, 1 Krön 20:7, Jes 41:8, Jak 2:23, 5 Mos 34:10) – och vi blir inte heller fullkomliga/gudomliga här i tiden. Det är endast gudomen, Fader, Son och helig Ande, som frälser och döper med/i kraft och eld. I dessa ting kan inte de bibeltroende och väckelsekristne, bidra med ett uns. Man kan medverka genom att visa andra vägen (iaktta Marias ord till tjänarna på bröllopet: ”gör som han säger”, Joh 1:40-49), leda fram till ”mötet” med Jesus, men fräsningsverket är endast Herrens.
Det är han som står för växten och som är avgörande för bygget (1 Kor 3:6-7, Ps 127:1). När vi ägnar oss åt att begrunda personliga kallelser från Gud (se detta studiums titel: ”Gudskallelser och förebilder i tro”), så är det inte bra att gå utöver någons ”utmätta” tjänst för Gud/gå längre än den himmelskt ”satta” gränsen (Rom 12:3-8), även om man kan leta sig fram mot vad det ”tilldelade” möjligen kan vara; skulle kunna bestå av (jfr. 1 Kor 12:31, 14:1, 13, 39).
OM NÅGON ÖNSKAR
Men det finns variation även i denna sak. Se Rom 3:1: ”Om någon gärna vill ha [av grek. orego, ”sträcka sig för att nå”, ”själv drivas till”] en församlingsledares [grek. episkopes, a.ö. ”föreståndarämbete”] tjänst, så önskar han sig en god uppgift.” Här kan man tänka sig att det är en som bär på en Gudskallelse, och utifrån detta har håg till denna speciella församlingstjänst, och önskar sig blir avskild för uppdraget av församlingen. Det går även att se det skrivna som att en, någon vem som helst av en församlings olika medlemmar – utan att det behöver missförstås, gärna vill gå in i äldstetjänsten, in i funktionen församlingsledare – och kanske tycker sig ha goda förutsättningar för detta ansvar. Sunt eftertraktande om man säger så, det vill säga. utan dragning till ärelystnad.
Intressant är alltså (se sid 4), att det i tider av väckelse, är många fler som upplever sig vara kallade av Gud till att gå ut i tjänst för honom, till skillnad från tider av andlig torka. När det bröt fram brinnande väckelser i Pingströrelsen i början på 1950-talet och i början på 1970-talet, då fylldes bla. månadsbibelskolorna i Filadelfia Stockholm, Smyrna Göteborg, Elim Malmö, Filadelfia Rusksele och Filadelfia Örnsköldsvik med många hundra elever. I spåren av väckelser, har det motsvarande följt utökat antal av predikanter och missionärer. Det uppstår som en Andens ”förlösning”.
KROPPEN
Angående kroppen, för det första (1), är det människan som en egen fysisk varelse med allt vad det innebär av blod, märg, kött och ben. Men för det andra (2), är kroppen inte längre ens egen efter att äktenskap ingåtts, för då är också kroppen den andras/den andres – som det heter i 1 Kor 7:3-4: ”Mannen ska ge sin hustru vad han är skyldig henne [grek. ofeilomenen: ”förbundit sig till”/”ingått pliktighet till”], och på samma sätt hustrun sin man. Hustrun bestämmer inte över sin kropp, det gör mannen. På samma sätt bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hustrun.” För det tredje (3), är kroppen också planerad att vara överlåten åt Gud: ”Vet ni inte att era kroppar är delar i Kristi kropp?” (1 Kor 6:15) ”Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande som bor i er och som ni har fått av Gud? Ni tillhör inte er själva, ni är köpta till ett högt pris [Jesu lidande och försoningsdöd] ära då gud med er kropp!” (1 Kor 6:19-20)
En obiblisk/icke kristen lära, är den att människan är en ande i meningen utvidning av gudomligheten, som har en själ som bor i en kropp. Villfarelsen medför att den som bekänner sig till detta, räknar sig ha förmåga likt den treeniga gudomen. I föreställningen ges anden utomjordisk makt, och menas utifrån denna makt, kunna styra över själen (tankelivet) – och i detta flöde, ta herravälde över kroppen. Den frälsta och troende människan blir som en förlängning av Fader, Sonen och Anden – och anses ha makt att styra över sig själv/livet/sin tro. Det kallas ibland för att ”ha makt med Gud”; snuddar nästan vid att ha ”makt över Gud”. Falsk lära inom kristenheten, är var det är. Avvikelse är det också, om det talas om gudsmän och gudskvinnor med stora begynnelsebokstäver: som G i Gud.
DEBORA OCH PAULUS
Låt oss nu återgå till Debora och Paulus. Angående Debora, så kan vi ju nöja oss med konstaterandet – att hon var både profetissa i Herrens tjänst, hustru till Lappidot, samt domare i Israel. Och om Paulus skulle det räcka med att parkera upp vid, att han var ogift – och som hans egen beskrivning löd i Rom 1:1: ”Från Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel och avskild för Guds evangelium.” Märk det han säger här: Först (1) en grundkallelse till Kristi tjänst, sedan (2) särskild kallad till apostel, men också (3) avskild för att förkunna om Jesus.
Men om vi endast skulle hålla oss till det övergripande om Debora i GF/GT och Paulus i NF/NT, kommer vi att sakna mer ingående kunskap om deras liv och kamper. Här kan man exempelvis reflektera kring, hur de utförde sina handlingar och hur de klarade av sina strider. Både ande, kropp och själ hör då hit att analysera. Att få svar på frågan om vem Debora var och vem Paulus var i grund och botten; och vad som föranledde att de fick sina Gudskallelser, samt vad de heliga utväljelserna gjorde med dem – är på en gång intressant och lärorikt, samtidigt som det inte är en lättåtkomlig kunskap.
DUBBLA TJÄNSTER
Om vi börjar med att visa på judinnans namn, Debora, hebreiska som betyder ”bin”, både i betydelsen ett enstaka ”bi” och i meningen ”bisvärm”, så var hon inte tillsatt som profetissa i Herrens tjänst med någon mänsklig inblandning (avskild) – fast ändå erkänd och räknad som en ”Herrens röst” bland folket. Och när det kommer till att hon verkade som domare, är det uppenbart att det fräst var utifrån Gud, som det lyder i Dom 2:16: ”Då [eftersom Israels barn syndade och drog på sig fiendefolk] lät Herren domare uppstå [stiga fram/lät sig bli kallade], som frälste dem ur deras plundrares hand.” Men till uppgiften som domare i Israel, kan hon mycket väl har varit smord av någon profet före henne.
Det var inget ovanligt att Herren i biblisk tid, både kallade och utrustade någon till tjänst för honom, innan det uppdagades och bekräftades bland folket – och då ibland med en avskiljning (se Josef, 1 Mos 41:38, Otniel, Dom 3:9-10, Jefta, Dom 11:29-32, Simson, Dom 13:24-25, Asarja, 2 Krön 15:1-2, 20:13-17, Mika 3:8, Apg 21:8-11, Upp 1:9-11). Så var det för mig efter min återkomst till Gud. Jag uppfattades av församlingen som kallad av Gud, och hade tydligen den nödvändiga förutsättningen. Likadant då det stod klart för mig att Herren hade lagt ner en utvaldhet i mig, att gå ut i församlingstjänst (”ut på fältet”). Jag kom att på hösten 1976, med denna min Gudskallelse till Filadelfia Stockholm och månadsbibelskolan där. Utifrån bibelskolan kom jag i kontakt med två pingstförsamlingar, och avskildes för pastorstjänst medelst handpåläggning i januari 1977. Jag hade nästan som formats av Gud ”i smyg”; förberetts under radarn. I förväg var jag fylld av Anden.
HERDEPOJKEN DAVID
Men i biblisk tid skedde även då och då gudomlig manifestation av en utväljelse, liksom omvänt. Att först efter att en person ”upptäckts” och tillkännagetts som Gudskallad, föll Anden över denne. Så herdepojken David: ”Då tog Samuel [också domare i Israel] sitt oljehorn och smorde honom [den unge David] mitt ibland hans bröder. Och Herrens Ande kom över David från och med den dagen och framöver”. (1 Sam 16:13) Detta tillvägagångssätt hade skett tidigare och skulle komma att inträffa igen i den bibliska historien (jfr. Apg 8:18-19, 9:17-19, 13:1-3).
Domaruppdraget för Debora, kom tydligen i en förlängning, också innebära att sitta ner och ordna upp mindre tvister mellan människor. För ändamålet hade hon sitt ”kontor”/”domarskrank”/”själavårdsplats” under en palm, knappt två mil norr om Jerusalem, som kom att kallas för ”Deborapalmen” (jfr. Lot som satt i Sodoms ”port”, 1 Mos 19:1-3, Rut 4:1-4). Man får räkna med att Deboras profetiska utrustning, Guds härlighet med visdom och kraft till att fatta beslut, ibland blev till nytta även i mindre och mer vardagliga tvistemål. Gudskallelsen var en extra hjälp, men vi ska nog inte överdriva det profetiska för stunden i mer allmänna företeelser; i helt vanliga sociala situationer. En som Gud utrustat med särskilda gåvor, är inte/blir inte alltid ”uppfylld” av Anden så att man ”ser längre” eller ”hör mer”.
Men Deboras personlighet, erfarenhet och naturliga förmåga att skilja mellan gott och ont, rätt och fel, sunt och osunt – var också som ”helgad”/”avskild” för gudstjänst. Hon var inte bara i Andens ström vid en särskild nu- och behovssituation. Troligtvis levde hon i Herren kontinuerligt. Följande är nedskrivet i 2 Krön 9:1-2 (drottningen av Saba möter kung Salomo): ”När hon kom inför Salomo, talade hon med honom om allt som låg på hennes hjärta. Salomo svarade på alla hennes frågor. Ingenting var dolt för Salomo, utan han kunde ge henne svar på allt.”
Varför Debora som nyfödd gavs just namnet Debora (”bi”/”bisvärm”) kan vi endast spekulera i, men det kan ha varit en önskan eller som en profetisk förutsägelse (gudomlig uppenbarelse) till hennes föräldrar – om att hon skulle bli en ledare, även om namnet inte var ovanligt i Israel. Jämför med Luk 1:63: ”Han [pappa Sakarias som blivit stum] bad om en tavla och skrev: ´Johannes [”Gud har förbarmat sig”/”Gud är nådig”] är hans namn´, och alla blev förundrade. Genast öppnades hans mun och hans tunga löstes och han började tala och prisa Gud”. Och vers 67: ”han blev uppfylld av den helige Ande och profeterade”.
Det är alltså inte omöjligt att den lilla nyfödda Debora, redan i namngivningen stakades ut till att hon skulle bli drottningliknande i ”samlandet” av det israelitiska folket. Om man tänker Israels barn som Guds folk med avgörande betydelser för hela världen, och illustrativt kopplar Debora (alltså ”bi”/”bin”) – så får vi resultatet, att som bin i allmänhet är oumbärliga för naturens ekosystem och jordbruk, så är bidrottningen både det största biet i en kupa, och därtill fullständigt avgörande för ett bisamhälles tillkomst och överlevnad.
LIKT OCH OLIKT
Med Debora i samverkan med en man som hette Barak (omnämnd i Hebr 11:31 som en trons hjälte), hade landet nu ”ro i fyrtio år” (Dom 5:31). Huruvida Debora och Lappidot hade barn tillsammans, eller hur deras förhållande var – är Bibeln tyst om, så då får det vara så. Om det finns något i sekulärt historiematerial om Debora får det respekteras, men vad apokryfer eventuellt ger, är inget att lägga kraft på.
Judinnan Golda Meir, var under åren 1969-1974, premiärminister i den 1948 nybildade staten Israel (vilket hon var medverkande till), har kommit att kallas sin tids Debora, det vill säga. en drottningliknande landsmoder i/för Israel. Golda Meir är ikoniskt omnämnd som ”den judiska mormodern”, men även som ”järnladyn” för sin orädda ledarstil. Kan inte i sammanhanget komma ifrån tex. vad som står att läsa om judinnan Hadassa som blev drottning Ester i det persiska världsriket omkring 450 f.Kr.
I boken som bär hennes namn heter det mot slutet (9:29-32): ”Drottning Ester, Abihajils dotter och juden Mordokaj [fosterfar åt henne] utfärdade sedan en skrivelse för att med all kraft stadfästa detta andra brev [9:20] om ”ondskans” purim [hebreiska för lott, som föll tillbaka på fienden]. Mordokaj sände brev med budskap om fred och trygghet till alla [landsfångna] judar i de hundratjugosju provinserna i Ahasveros rike för att stadfästa dessa purimdagar om deras bestämda tider, så som juden Mordokaj och drottning Ester hade förordnat för dem och som de fastställde för sig själva och sina efterkommande, med regler om fasta och segerrop. Esters befallning, som fastställde dessa föreskrifter om purim [firas varje år i månaden Adar, eller mao. i Mars], nedtecknades i en bok.”
Att gå in djupare om Debora, blir mer av arten spekulationer, tex. hur hon mådde av våldshandlingarna med bla. ett mord som hon blev inblandad i före ”freden” (Dom 4:6-24). Men att våldet satte sina spår kan vi vara förvissade om, för inget dramatiskt chockartat eller traumatiskt som händer, är verkningslöst/spårlöst – lämnar inte någon oberörd. Hur länge Debora var verksam som domare, eller hur länge hon levde, är oss obekant.
ANNAN UNIK TJÄNST
Då det kommer över till frågan om den ogifte Paulus i NT, kan det först fastställas att namnet är grekiska med betydelsen ”liten”/”den ringe”, av pauo: ”upphöra”. Detta namn, Paulus, som han kom att bära i sin hednamission, är så långt det går att komma från hans hebreiska namn Saulus, vilket betyder ”den efterfrågade”, av shaal, [”någon att fråga”]. Paulus var jude med romerskt medborgarskap. Före sitt frälsningsmöte med Jesus på Damaskusvägen och dopet i vatten, var han en erkänd (ökänd] farisé och skriftlärd (teolog), som å ena sidan suttit vid rabbi Gamaliels fötter i studier, men också förföljt kristna (enligt Jesus, var det djupast sett honom Saulus förföljde, Apg 7:57-59, 8:1, 9:1-7), ända in till deras martyrium (Apg 22:1-5).
Namnet Paulus (”den ringaste”: vilket han själv använde om sig, 1 Kor 15:9), passade utomordentligt väl för det kristna budskapet i den hedniska världen, symboliserande att vara underställd Kristus och dennes ödmjukhet (se 1 Sam 16:11, Luk 9:48, 1 Kor 15:9). Av de kristna missionärerna i den apostoliska tiden, fanns ingen som var i närheten av Paulus, i att ha fått lida för sin tro och förkunnelse. Han upplevde höga uppenbarelser, men i avseende på dessa, var de förstås inte i nivå med Johannes uppenbarelser (Upp kap. 1). Men Paulus var unik i sin gudagivna tjänst – i sitt starka ”apostlaämbete” (1 Kor 9:2), och som ”hedningarnas apostel” med bärare av ”försoningens ämbete” (Rom 11:13, 2 Kor 5:18)
Frågan om hur han hade det fysiskt och mentalt, är inte oviktigt. Ensamhet, kroppssmärtor, rädslor, livsfrågor – måste han ha varit mycket bekant med. Ett mått av hur anfäktad han exempelvis var över vad han erfor av Guds uppenbarelse och härlighet, framkommer i 2 Kor 12:7: ”Och för att jag inte ska förhäva mig efter dessa väldiga uppenbarelser har jag fått en tagg i köttet, en ängel från Satan som ska slå mig så att jag inte förhäver mig. Tre gånger har jag bett Herren om att den ska lämna mig, men han svarade mig: ´Min nåd är nog för dig, för min kraft fullkomnas i svaghet.´ Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft ska vila över mig. Och därför gläder jag mig över svaghet, misshandel, nöd, förföljelser och ångest för Kristi skull. För när jag är svag är jag stark.”
Paulus, som hade Kristus till föredöme (i samspel med det övervägande antalet av de andra apostlarna – dock fanns det falska apostlar, 2 Kor 11:4-14), uppmanade sina trossyskon och medarbetare – att ha både Gud, Kristus, profeterna och honom själv som sina förebilder (1 Kor 10:11; Ef 5:1, Fil 3:7, Jak 5:10). Ja, att ha ”blicken fäst på Jesus” (Hebr 12:2) och minnas de goda Herrens tjänare man haft som trons lärare (2 Tim 3:14), av dem Petrus som om Jesus konklusivt hade uttalat: ”att följa i hans fotspår” (1 Petr 2:21) – utgjorde säkerligen både Pauli vardag och helgdag.
SKILDA GÅVOR
Men bör inte förakta eftertänksamhet, själavård, mentorskap, psykologi, bikt eller terapi – kring det som har med kristen tro och tjänst för Gud att göra. Vi är olika, har skilda gåvor och fungerar inte på samma sätt. Men oavsett, som Alf Lax så sant sjunger: ”Ibland är vi glada ibland är vi ledsna, ibland är vi starka ibland är vi svaga, ibland tror vi ibland tvivlar vi, ibland skrattar vi ibland gråter vi…” Självkänsla och självförtroende, får samtidigt samsas med självförakt och misstroende om den egna förmågan och kallelsen. Beträffande mig själv i pastorstjänst, har jag i olika sammanhang under årens lopp – både talat, blivit intervjuad och skrivit i ämnet: att leda, vägleda och vårda.
Då det kommer till eget framställt och brukat material i det ovannämnda, så hänvisar jag bla. till en artikel i veckotidningen Evangelii härold nr 4 1982, med temat: familjerelationer. Rubriken för min artikel var: ”Relationen till åldrande föräldrar handlar om både närhet och distans”, där jag på ett ställe skriver: ”Relationen till åldrande föräldrar kan vara skön. Det är när deras liv får fortsätta genom oss trots pensionen. Då kan deras sista år få bli ”livets gyllene år”. Det vackra åldrandet. Ja, då kan ordspråket i Hes 16 44 brukas i positiv bemärkelse: ”Sådan moder, sådan dotter”. För att detta ska kunna förverkligas måste vi förlåta våra föräldrar deras – som vi bedömer – misslyckanden och glömma våra besvikelser. För precis som Jakob i sin mänsklighet (1 Mos 37:3-4) handlade fel, så har våra föräldrar i god tro för vårt bästa också gjort det när de uppfostrade oss. Om vi förlåter våra åldrande föräldrar nu, så har vi Bibeln ord på att våra barn en dag kommer att förlåta oss (Mark 11:25; Ef 4:32).”
KONFLIKTHANTERINGAR
Jag har fått privilegiet och ansvaret vid skilda tillfällen och lägen, att hålla i schemalagda mentorssamtal, rådgivningar, själavård, kortare kurser i samlevnad och konflikthanteringar. En sådan i det sistnämnda hade följande presentation och introduktion: ”Konflikthantering utifrån en pingstpastors perspektiv räknat från 1977, med tillägg för äldstetjänst redan från 1973. Främst kyrko- och församlingsmiljö utgör källa och erfarenhet.”
Fem områden fick ligga till grund som orsaker till konflikter: 1) Bibelsyn och lärofrågor, 2) Verksamhet och strukturer, 3) Relationer och gemenskap, 4) Själavård och annat pastoralt, 5) Moral och etik. Tre frågor processades: 1) Vad är ärendet? 2) Hurdan lösning önskas? 3) Vilka kan anses ha en roll i lösningen? Tre färger fick utgöra modellens hjälpmedel för pågående ställningstaganden: A) grönt för möjligt att lösa, B) gult för kanske lösbart, C) svart för olösligt mänskligt sett.
TEXT TILL FOTO
Som en slutvinjett för denna del av studiet, tar jag med vad jag valde för text under bilden av mig vid en utställning i Borås hösten 2023 av streetfotografen (Mats Alfredsson) i regi av fastighetsföretaget Bostäder i Borås (deras dåvarande kommunikatör Malin Hellstrand stod för viss redigeringen av min text): ”Hur många gånger ska man förlåta någon som gjort fel? Lärjungen Petrus ställde en gång den frågan till Jesus och föreslog samtidigt sju som svar. Men Jesus svarade ”Sjuttio gånger sju” och menade att vi alltid måste förlåta, det finns ingen övre gräns. Förlåtelsen ska inte ges för att rättfärdiga saker som gjorts eller för att glömma det förflutna. Vi förlåter för att kunna släppa taget om den negativa kraft som binder oss i vårt eget lidande och kunna gå vidare.
Att konfrontera sina egna känslor kräver mod, och för den som upplevt trauma kan en förlåtelse verka omöjlig. Men förlåtelsen är nyckeln till att befria oss från egen bitterhet och vrede. Den är alltså inte bara en gåva till den som sårat oss, utan kanske främst en gåva till oss själva. Det kan var en kamp att släppa taget om smärtan och bitterheten. Det kan krävas tid, tålamod och stöd från andra människor. Det är viktigt att komma ihåg att förlåtelse är en resa och inte omedelbar lösning. Genom att vara medvetna om våra egna känslor och arbeta med dem, kan vi gradvis närma oss en plats av inre frid och helande. Förlåtelsen är en kraftfull handling som tar oss från det förflutnas tyngd och i stället öppnar dörrar till en värld präglad av medkänsla, helande och hopp.”
IGENKÄNNINGSTECKEN
Tänker då och då på profeten Jona (700-talet f.Kr.): vem han var till karaktär och hur han förhöll sig till sin kallelse – mycket därför att det framträder hos honom, som jag ser det, fyra igenkänningstecken. 1) Jona (profet sedan tidigare, jfr. 2 Kung 14:25) lyssnade till Herren om att gå till Nineve och predika vikten av omvändelse för det ogudaktiga folket där (1:1-2). 2) Men hans personligt (och, får det förutsättas, den Ondes påverkan), gjorde att han tackade nej till uppdraget och flydde – med påtagliga konsekvenser (1:3-16). 3) Efter en egen ”nyomvändelse” och Herrens förlåtelse (2:1-11), sa han ja när Guds kallelse återkom och gick i väg till Nineve – med ett för Herren, gott resultat som följd (3:1-10). 4) Men Jona egna efterdyningar av folkets ändrade sinnelag kan uppfattas obegripligt. I stället för segerglädje och tacksamhet, visade han prov på både svårmod, missnöje, bitterhet och missunnsamhet (4:1-11).
Det går att fundera över vad han kan ha varit med om längre tillbaka som profet? Kanske det hände något när han förut gått Guds ärende, som inte slog väl ut? Minns hur det blev för baptismens grundare F O Nilsson. Efter att han genom nedsänkning 1848 hade döpt några i havet vid Vallersvik i Halland, samt några till vid Käringberget i Göta Älv på Göteborgssidan, mötte han ett dramatiskt motstånd av Svenska Kyrkan och Staten – vilket innefattade förföljelse med våld, fängelse och landsförvisning. Efter allt detta, och med åldern, genomgick han i Amerika en andlig kris som mynnade ut i tvivel och villfarelse. Så kan det gå, när det mentala och det kroppsliga har slitits ner. Värt att beakta då exemplen är många, även i nuvarande tid. F O Nilsson hittade till slut, före sin död, åter till sin tidigare bibelsyn och teologi.
JONAS TECKEN
Men åter till Jona. Han är inte medtagen i Bibeln som en ”hit-och-ditare”, utan (enligt Jesus) konstaterad som ett ”tidstecken” (Luk 11:29-30): ”När folket strömmade till, började Jesus tala: ´Det här släktet är ett ont släkte. De söker tecken, men det ska inte få något annat än Jonas tecken. Så som Jona var ett tecken för folket i Nineve, så ska Människosonen vara det för det här släktet [fast ett större tecken förstås].´” Och som det är formulerat i Matt 12:40: ”För liksom Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, så ska Människosonen vara i jordens inre [klippgraven, som var nygjord, Matt 27:57-61] i tre dagar och nätter.” Anas kan här förebilder i GF/GT till Jesu grav. Inför de båda klipporna Horeb och Meriba, skulle Mose antingen slå på klippan Horeb eller tala till klippan Meriba: 2 Mos 17:1-7, 4 Mos 20:1-13. Likt hur folket stod framför klipporna och väntade på att det skulle komma vatten, så satt Maria Magdalena tillsammans med en annan Maria utanför Jesu grav och väntade (Matt 27:61). I överförd betydelse: så kan det upplevas att vi som Kristi brud, sitter och väntar på hans andra tillkommelse.
Det är framgår att Jona som kastades i havet, var mer som kastad som i Guds frälsarhand än i den Ondes våld. Vidare, är det mer som att Jona i den stora fiskens buk, var under Guds behandling och inte i den Ondes grepp. Men han uppfattande sig i varje fall, som nära döden: ”Jag ropade till Herren i min nöd, och han svarade mig. Från dödsrikets buk ropade jag på hjälp, och du hörde min röst.” (Jona 2:2b) Hur det var för Jesus i klippgraven, då han i anden var nere i dödsriket och predikade (Rom 6:3-5) – får vi inte veta. Men vi kanske minns egna upplevelser ihop med vår egen dopförrättning.
Fienden attackerar oss, och vårt känsloliv spelar oss många spratt. Men båda fenomenen måste erkännas och respekteras, om vi ska bevara förtroende till oss. Frestelser och själsliv blandas. För vissa är stark ”trosatmosfär” eller äventyrslust nästan avgörande – då man i utvaldheten/i överlåtelse går ut i mission för andra människors frälsning. För andra är ”torr” administration, exempelvis ”ritbordsöverlämnande” åt de troende och nyfrälsta på platsen för mission, och kanske bibelöversättningsslit – det som inspirerar och gläder. Negativa sidor hos sig själv, som man inte visste fanns (Herren visste så klart), kan bevisligen dyka upp på grund av omständigheter som: trauman, förluster, missräkningar, misstag, sjukdomar, avundsjuka, missunnsamhet, svartsjuka och syndafall.
HUR NÄRA? HUR MYCKET?
Gud kan leda in på något positivt utöver det man är bekväm med i ett första läge, alltså något överraskande, som man inte anade i förväg skulle komma att uppstå. Inledningsvis är det som något dolt, knappt förnimbart – för att plötsligt komma fram/visa sig/börja höras. Det var då man startade upp; gav sig i väg: som en från Gud nedlagd potential blev märkbar. Förutsättningarna och ”fallenheten” fanns, men behövde prövas/aktiveras. Jämför med Gideon som mitt i tvivlande frågor till Herren – fick en kallelse. Hebreiska Gideon betyder ”den som hugger ner”/”en krigare”, och kommer från roten gadaav, att ”fälla med kraft”. Sammanhanget lyder (Dom 6:11-16): ”Herrens ängel kom och satte sig under terebinten vid Ofra som tillhörde abiesriten Joash. Dennes son Gideon höll på att klappa ut vete i vinpressen för att gömma det för [fiendefolket] midjaniterna.
För honom uppenbarade sig Herrens ängel och sade till honom: ´Herren är med dig, du tappre stridsman!´ Gideon svarade honom: ´O, min herre, om Herren är med oss, varför har då allt detta drabbat oss? Och var är alla hans under som våra fäder har berättat om och sagt: ”Se, har inte Herren fört oss upp ur Egypten [jo, och det var ett mäktigt underverk]?” Nu har Herren övergett oss och gett oss i midjaniternas hand.´ Då vände Herren sig till honom och sade: ´Gå i denna din kraft [det bevarade minnet] och fräls Israel ur midjaniternas våld. Se, jag har sänt dig.´ Han svarade honom: ´O, Herre, hur ska jag kunna rädda Israel? Min ätt är den mest obetydliga i Manasse och jag är den yngste i min fars hus.´ Herren sade till honom: ´Jag är med dig, och du ska slå midjaniterna som en enda man.´” Den tvivlande tron blev styrkedemonstration.
VÄLDIGT NÄRA
Och då: Hur intensivt, utlämnande och nära ”dödsrikets”/”helvetets portar” (Matt 16:18) kan man gå i evangeliets tjänst, i att missionera? Följande bibelställen kanske i första hand talar till troende om vikten av att inte tendera till ”världslighet”, att riskera att synda i Andens frihet – men jag tar in det här som en förmaning vid evangelisationen. Dvs. att man har sunda och Andesatta gränser i vad man tar sig för; hur man tjänar, vittnar och predikar: ”Allt är tillåtet för mig, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet för mig, men jag ska inte låta något ta makten över mig [exempelvis ”framgång”].” (Kol 6:12) ”Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt [som att jaga egen vinning]. Allt är tillåtet, men allt bygger inte upp [bla. inte överdrifter eller raljerande].” 1 Kor 10:23) ”Se till att den frihet ni fått inte blir till fall för de svaga [uppträd inte ovärdigt eller överlägset].” (1 Kor 8:9)
VÄLDIGT MYCKET
Ja, och hur mycket kan man ”göra om sig”/”byta färg” för att nå otroende med budskapet om frälsning? Hör hur häpnadsväckande långt Paulus gick: ”Fri och oberoende av alla har jag gjort mig till allas tjänare för att vinna desto fler. För judarna har jag blivit som en jude för att vinna judar. För dem som är under lagen [GF] har jag blivit som de som är under lagen, fast jag själv inte är under lagen [utan under NF], för att vinna dem som är under lagen. För dem som är utan lag [hedningar] har jag blivit som en som är utan lag [tillmötesgående], fast jag själv inte är utan Guds lag utan lyder under Kristi lag. För de svaga har jag blivit svag [återhållsam] för att vinna de svaga. För alla har jag blivit allt, för att i alla fall frälsa [samverka med Anden till att de tar emot Jesus] några. Allt gör jag för evangeliet, för att även själv få det av det [håller upp det/bevarar det intakt].” (1 Kor 9:19-23)
Här tänker jag för min del på några personer som jag inte vet hur det gick då det blev orealistiskt att följa upp, eftersom jag flyttade från ortarna och antog församlingstjänst på andra håll. Minns tex. advokaten och den halvkriminelle auktionsförrättaren i Sörmland, motorsågskonstnären och expeditchefen på ett systembolag i Östergötland. Att något var på gång av tro hos dem, förstod jag vid avflyttning då jag exempelvis av auktionsförrättaren fick en explicit iordninggjord bordslampa, och av systembolagschefen en ortsbok – med bild på honom bakom ”disken” och personlig hälsning på försättsbladet.
BRUK AV BAKOMLIGGANDE
Att Gud kan bruka både svårigheter och dåligheter i det bakomliggande hos en kristen till goda ting i hans rike, är inte endast fängslande, utan väcker till tacksamhet och stärkt tro. Speciellt när vi tar in det faktum, att Gud kan använda det som var både kämpigt och dumt i det tidigare/i det ”förra livet”: alltså, ”samverka” allt till det bästa, som det är skrivet i Rom 8:28-30:
”Vi vet att allt samverkar till det bästa [medför ”vinst”] för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut. Dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, så att Sonen blir den förstfödde [i att på jorden samverka med Fadern] bland många bröder. Och dem som han har förutbestämt [från början i det pre-eviga] har han också kallat, och dem som han har kallat [och i evigt förväg ”hört” svara ja] har han också förklarat rättfärdiga [i evigt förväg tagit ut till heligt liv], och dem som har förklarat rättfärdiga har han också förhärligat [i pre-evigheten samverkat till].”
FÅNGENSKAPEN I EGYPTEN
Jämför med den ”vinst” över syndig miljö som Israels barn fick erfara; det vill säga. den fruktansvärda fångenskapen i Egypten (2 Mos 3:21): ”Och jag ska låta detta folk finna nåd för egyptiernas ögon så att ni inte behöver gå tomhänta när ni drar bort. Nej, varje kvinna ska be sin [egyptiska] grannfru och kvinnorna [de egyptiska härskarinnorna] som bor i hennes hus om föremål av silver och guld och även kläder, som ni ska sätta på era söner och döttrar. Så ska ni ta byte från egyptierna.” Och så blev det (2 Mos 12:35-36): ”Israels barn hade också gjort som Mose sagt: De hade begärt föremål av silver och guld och även kläder från egyptierna. Och Herren hade gjort egyptierna vänligt sinnade mot israeliterna så att de gav dem vad de begärde. Så tog de byte från egyptierna.”
Hör vidare om detta i Ps 105:37-45: ”Så förde [Herren] ut dem med silver och guld, i hans stammar stapplade ingen. Egypten gladde sig när de drog ut, skräck för Israel hade fallit över dem. Han [Herren] bredde ut ett moln till skydd och en eld om natten. De bad, och han sände vaktlar [hönsfåglar i storlek som starar] och mättade dem med bröd [”änglabakat”, kanske]. Han öppnade klippan och vattnet flödade, det rann i öknen som en ström, för han tänkte på sitt heliga löfte till sina tjänare Abraham. Så förde han ut sitt folk med fröjd, sina utvalda med jubel. Han gav dem hednafolkens länder [Kannan], det folket förvärvat [urtida löftesförbund med Gud] fick de ärva, för att de skulle hålla hans lagar och följa hans undervisning, Halleluja!”
MIN BAKGRUND
Här kommer min bakgrund upp i minnet nu vid övergången till 80-årsåldern, där innehållet är både det som till synes är fördelar, och annat utan tvekan nackdelar. Men i det längre loppet då det handlar om att leva för och med Gud, går det inte att i förväg avgöra vad som blir gudomligt använt. Herrens samverkande råder ingen människa över, och resultatet kan sannerligen överraska. För det första angående mig historiskt – räknas då inte endast in den heliga kallelsen till frälsning som tonar fram, utan också den heliga utväljelsen till tjänst för honom som jag nåddes av/fördes in i.
Och till samverkan i detta heliga, hör tex. arv från fyra släkten och historier i mellersta Småland: min farfars, min farmors, min morfars och min mormors (föräldrarna tillkommer förstås i högsta grad). När frågan berör min farfar, då stiger bla. en kavallerisoldat fram från småbyn Sandbäcken: med häst, gevär, böjd sabel och dolk. Men även som en kristen man med bibel, psalmbok och kyrka i botten. Då det handlar om farmor från stället Duggabacka, så var hon också kristen med hemvist inom Alliansmissionen, men samtidigt med väl stor ”respekt” för folktro. Det verkar ha ”runnit” en åder av ovanligheter och själslig ångest i släktet. I förlängningen tog någon sitt liv.
Vad det gäller min morfar vet jag för lite, mer än att han var kristen och höll sig till missionshuset i byn Möcklehult, samt var finsnickare av möbler: skrivbord, byråer och skänker. Mormor Josefina, var en omtalad och bestämd kristen kvinna i byn och mor till fem barn. Vad jag minns av utsagor, var hon en av de allra första pingstvännerna i Möcklehult (Sion Slättö) och gick under namnet ”Saliga Finna”. Något av allt detta, från var och en av dem, mest bra, fick jag genetiskt och miljöärftligt med mig in i livet – genom av vad jag såg och hörde om och från generationerna före. Så var tex. pappa ”son av” sin släkt och tid, och mamma ”dotter av” sin släkt och tid. Jag gick ut i livet, in i frälsningen och kallelsen – med dessa anlag och förutsättningar av både plus och minus: styrka och svaghet, brustet och helt, sansat och hetsigt, tvivel och tro, lagligt och olagligt, mystiskt och uppenbart, sjukt och friskt.
HERRENS SAMVERKAN
Vad som fick mig att lämna frälsningen 1963 vid 17 års ålder, och säga ”nej tack” till att gå Guds väg/följa hans vilja och plan – går inte att i ett stycke finna ut. Men förutom Satan då, så finns svaret i arvsanlag, uppväxtmiljöer, kompisar och omständigheter som färgat min personlighet. Som avfälling och det hopplösa liv jag levde som kallelseflykting (i frågan om kallelse, var jag inte medveten om vad det kunde innebära, men kände inom mig att det fanns en ”helig dragning”). I allt detta sammantaget, har Herren samverkat till det jag är idag. Dåliga handlingar, har Gud tagit hand om och vänt dem till ”segerbyten”. Den trons övertygelse som brinner i mitt hjärta, är mer Herrens än min.
Utifrån hur det var för mig innan, till hur det är nu, stämmer Segertoner 451:3 alldeles väl: ”Kom, du som hjälplös driver fram över stormigt hav. Golgata kors [gamla texten: ”Golgata kulle”, se den botfärdige rövaren] dig giver vad intet annat gav. Tron finner ankarfäste, vila din tanke får. Jesus din vän, den bäste, frälsa din själ förmår.”
TIMOTEUS BAKGRUND
Det är faktiskt inte lite som jag kan ta till mig från de två Paulusbreven till den andlige sonen Timoteus. Hör från 2 Tim 1:5-8: ”Jag tänker på den uppriktiga tro som finns hos dig, den tro som först fanns hos din mormor Lois och mor Eunike och som nu, det är jag övertygad om, också finns hos dig. Därför påminner jag dig: låt Guds nådegåva flamma upp igen, den som finns i dig genom min handpåläggning [minns både profetord och handpåläggningar]. Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande [den helige Ande]. Skäms alltså inte för vittnesbördet om vår Herre, och inte heller för mig som är hans fånge, utan bär också du ditt lidande för evangeliet genom Guds kraft.”
Vidare från 3:14-15: ”Du däremot, håll fast vid det du har lärt dig och blivit övertygad om. Du vet av vilka du har lärt det, och du känner från barndomen de heliga Skrifterna som kan göra dig vis så att du blir frälst genom tron på Kristus Jesus.” Men även orden ur 1 Tim 1:18-19 hör hit: ”Detta uppdrag att förmana anförtror jag nu åt dig, mitt barn Timoteus, i enlighet med de profetord som gång uttalades över dig. I kraft av dem ska du kämpa den goda kampen, i tro och med rent samvete. Detta har vissa avvisat, och de har lidit skeppsbrott i tron.”
Jag fortsätter i saken med 1 Tim 6:11-16: ”Men du gudsman, håll dig borta från sådant [oförnuftiga och skadliga begär]! Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. Kämpa trons goda kamp, grip det eviga livet som du blev kallad till och som du bekänner dig till genom att avge den goda bekännelsen inför många vittnen. Jag uppmanar dig inför Gud, som ger liv åt alla, och inför Kristus Jesus som vittnade för Pontius Pilatus med den goda bekännelsen: bevara budskapet rent och oförfalskat till vår Herre Jesu Kristi ankomst, som den salige, ende Härskaren ska låta oss få se när tiden är inne. Han är kungarnas Kung och herrarnas Herre, han som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma och som ingen människa har sett eller kan se. Honom tillhör ära och evig makt! Amen!”
Vidare i ärendet från 6:20-21 : ”Käre Timoteus, bevara det som har anförtrotts dig. Och vänd dig bort från det oandliga, tomma pratet och invändningarna från det som kallas kunskap utan att vara det. Vissa har kommit bort från tron genom att bekänna sig till den kunskapen. Nåden vare med er.”
EN ILLA BEHANDLING
Och i 1 Mos 50:15-21, möter vi hur det som var en illa behandling av bröderna mot Josef, blev till ”vinst” så småningom för alla. Gud samverkade till det bästa: ”När Josefs bröder [i Kanaans land] såg att deras far [Jakob] var död, sade de: ´Tänk om Josef hyser agg mot oss och ger igen för allt det onda som vi har gjort mot honom.´ Därför sände de bud till Josef [i Egypten] och lät säga: ´Din far sade så här ska ni säga till Josef: Vi ber dig, förlåta dina bröder deras brott och synd, att de gjort så illa mot dig. Så förlåt nu den synd som din fars Guds tjänare har begått.´ Josef grät när han fick deras hälsning. Sedan kom också hans bröder och föll ner för honom och sade: ´Vi är dina slavar.´ Men Josef [som inte utnyttjade läget] sade till dem: ´Var inte rädda. Skulle jag ta Guds plats? Ni menade ont mot mig, men Gud har menat något gott genom det, för att bevara många människor vid liv [utifrån hur Gud på ett sådant underbart sätt använt Josef i Egypten]. Så var inte rädda. Jag ska sörja för er och era små barn [inte endast förlåta och glömma].´ Och han tröstade dem och talade vänligt till dem.”
MER I ÄMNET
I Fil 1:12-14 märks också en ”vinst”; en Guds samverkan. Det är Paulus som tar fram det han upplevt av förföljelse, svårigheter, prövningar, och ställer in dessa i en ”Herrens plan”: ”Jag vill att ni ska veta, bröder, att det som hänt mig snarare har lett till framgång för evangeliet. Det har nu blivit klart för hela pretoriet [i Rom] och alla andra att det är för Kristi skull jag sitter fängslad, och min fångenskap har gjort de flesta av bröderna så övertygade i Herren, att de vågar predika Guds ord ännu mer oförskräckt.”
Och i Jes 38:17 stöter bibelläsaren på en ”vinst”; Guds samverkan, då det handlar om en dödssjukdom som drabbat kung Hiskia i Israel under vilken han överlät sig tydligare åt Gud: ”Se den bittra plågan blev till nytta för mig. I din kärlek räddade du min själ från förintelsens grop, du har kastat alla mina synder bakom din rygg.” Ett annat exempel på dylik ”vinst”; på Guds samverkan, ser vi i Jes 38:17 – där Psalmisten får erfara hur andligt mörker eller mental ångest (eller vad som menas), rent av kan få bevisa Guds närvaro och härlighet: ”Säger jag: ´Låt mörker täcka mig och ljuset blir till natt omkring mig´, så är inte mörkret mörkt för dig. Natten lyser som dagen, mörkret är som ljuset [i din samverkan, Herre].”
VALDA RELATIONER
Reflekterar också kring, hur nära vän man exempelvis kan bli till någon som ännu inte avgjort sig för frälsning; alltså hur relation med någon man önskar vinna för tro på Jesus – eller för den del med någon som man vill stötta i att bli bevarad i den tro denne/denna redan har? Hur kan evangelisation och själavård få formas, utan att det överskrider en gräns till olämplighet? Är mål och syfte bestämmande i alla lägen? Här funderar jag tex. på Jesu ”orättvisa” förhållande till lärjungen Johannes när, det stod klart för lärjungarna att en av dem skulle förråda Jesus (Joh 13:23-25): ”En av hans lärjungar, den som Jesus älskade [i trons heliga broders- och tjänarkärlek (ej homosexualitet), vilket verkar ha varit känt och erkänt i lärjungekretsen], låg till bords vid Jesu sida. Simon Petrus gav tecken till honom att fråga vem som han [Jesus] talade om. Den lärjungen lutade sig då mot Jesu bröst och sade: ´Herre, vem är det?´” Vad kan anses lämpligt i särskiljande, då man befinner sig i mitt uppe i mission eller i ”lärjungeträning”?
Likaså kan frågan, om hur nära? – ställas till Jesus i förhållande till Maria Magdalena efter hans uppståndelse när de möttes utanför graven (Joh 20:16-18): ”Jesus sade till henne: ´Maria.´ Då vände hon sig om och sade till honom på hebreiska: ´Rabbuni!´- det betyder lärare. Jesus sade till henne: ´Rör mig inte [något som inte ska kopplas till att ha med erotik att göra, utan för att känna efter om han var verklig], för jag har inte stigit upp till Fadern än. Men gå till mina bröder och säg till dem att jag stiger upp till min Far och er Far, till min Gud och er Gud. Maria Magdalena gick då och berättade för lärjungarna att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.” Varför Maria överhuvud skulle kunna tänkas röra vid honom (det var på flera sätt inget naturligt i den judiska kontexten). Men det kan ha haft att göra med, att Jesus tidigare i sin tjänst hade befriat Maria Magdalena från sju onda andar (Luk 8:2), och därför gett henne en särskild förmån.
Kom förresten ihåg kvinnan med blödningar i folkmassan: ”Där fanns en kvinna som haft blödningar i tolv år och inte kunnat bli botad av någon. Hon kom bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans [Jesu] mantel, och genast stannade hennes blödning. Jesus frågade: ´Vem var det som rörde vid mig?´ Alla nekade, och Petrus sade: ´Mästare, hela folkmassan trycker och tränger sig inpå dig.´ Men Jesus sade: ´Någon rörde vid mig. Jag kände att kraft gick ut från mig.´” (Luk 8:43-46)
”TIDEN ÄR KORT”
Ja, hur intensivt, ingående och utlämnande kan man engagera sig för andras frälsning och i beskydd av andras tro – om man har familj? I denna sak är ju förutsättningarna annorlunda för den ogifte, som det är tecknat av Paulus i 1 Kor 7:29-35: ”Men det säger jag, bröder: Tiden är kort. Nu måste även de som har hustru leva som om de inte hade det, och de som gråter som om de inte grät, de som är glada som om de inte var det, de som köper något som om de inte fick behålla det, och de som brukar den här världen som om de inte brukade den. Den här världens ordning går nämligen mot sin undergång, och jag vill att ni ska vara fria från bekymmer.”
I samma andetag kan det sägas, att Gud kan leda in på (ansvarsfulla förstås), evangelisationssätt man inte anade möjligheten av i förväg. Ta bara evangelisten Filippos, som fick uppdrag av en ängel att gå ute på en öde väg utan att ha en aning om varför. Men där fick han leda en etiopisk hovman till tro på Jesus och till dop i vatten. På det blev sedan Filippos förflyttad av Anden till en plats flera mil därifrån (Apg 8:26-40). Ett visst tillvägagångssätt för att ge evangelium vidare, kan ligga ”fördolt” hos Herren i väntan på att tillkännages – när en särskild tid eller en situation är inne. Öppenhet för den helige Ande är inte tungt att bära.
ÖPPENHET OCH TRANSPARENS
Ja, hur mycket och nära kan man ”ta rygg” på någon annans tro och liv? Och hur mycket kan man eftersträva att bli sedd och hörd i en uppgift för Herren? Vidare alltså, hur ingående kan man i tjänst för Gud – vara öppen och transparent, ”boka” egen tröst och uppmuntran, gå på själavård och terapi, bikta sig, söka rådgivning och mentorskap?
Vi har att undersöka/forska i Bibeln, kring hur Jesus Kristus var (Fil 2:4-8), och exempelvis läsa och överlåta oss åt den gudomliga ”kärlekens lov” eller ”kärlekens väg”, tecknad i 1 Kor 13:4-7: ”Kärleken [från Gud] är tålig och mild. [Den] Kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst. Den [kärleken från Gud] beter sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tänker inte på det onda. Den [kärleken från Gud] gläder sig inte över orätten men gläds med sanningen. Allt bär den [kärleken], allt tror den, allt uthärdar den [Jesus är det helt unika beviset på den kärleken].”
Men också, att leva så att frukten av våra liv överensstämmer med Andens (gudomliga) ”frukt” i Gal 5:22, eller snarare ger den frukten/de frukterna (kraft, karaktär och innehåll): ”Andens frukt däremot [till skillnad från mänsklighet/”köttets gärningar”] är [himmelsk] kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning. Sådant är lagen inte emot [den rimmar med Guds vilja i alla tider och sammanhang; NF såväl som GF].” Och så är det: Herrens budskap om Jesus (Evangeliet) är nedlagt överallt i Bibelns rum och tider. Var helst: i början, i mitten eller i slutet av Skriften – oavsett bok, så träder bilder av Jesu gudomliga gärning fram. Den som söker efter Guds planer och vägar i hans ord, letar inte förgäves. Och när de hittas, ska de inte förmänskligas, utan låtas få behålla sitt himmelska evighetsvärde.
ANDENS VERKAN I NORRBY
I mina kontakter med folk/grannar i stadsdelen Norrby i Borås, tänker jag tex. på den unge muslimen som fick jobbet tillbaka då jag lovat be för honom. Men ta också imamen, som drömde om hur han och jag pratade. Den ofrälste mannen som berättade om hur han hade bett till Gud i sin alkoholism, och fått styrka till att komma ur eländet. Visst, det gäller att ta steg när man ser möjligheter, men främst vara öppen och förväntansfull inför Andens ledning. Undren som inträffar, är mer ett resultat av förtröstan till det/den som kommer ovanifrån – och det blir som bäst, då Herren verkar förbluffande för alla inblandade parter. Som det kan uttryckas före: Vila stilla i båten, Jesus är med; sitt lugnt i ”övre salen”, snart verkar Anden. Och det finns varken hopplösa situationer eller hopplöst fallna människor.
Och som en avslutning: ”Bröder ta profeterna som talade i Herrens namn till föredömen i att lida och vara tåliga. Vi kallar dem saliga som håller ut. Ni har hört om Jobs uthållighet och sett hur Herren till slut gjorde med honom. Herren är rik på kärlek och barmhärtighet.” (Jak 5:10-11)
Sigvard Svärd - 2026-08-04 01:20