Den gode Herden i landet Nära

Det som är det absolut smärtsammaste är detta, hur kunde han någonsin lämna HERDEN?

Han ligger och tänker på Landet Nära. Han tänker på de gröna ängarna, han tänker på det rofyllda vattnet. Hur kunde han någonsin tro att gräset skulle vara grönare i Landet Långt Borta?

Det var en gång ett får som hette Ullis. En gång, för länge sedan när han var ett litet lamm, så bodde han i Landet Nära. HERDEN var honom alltid så nära i det landet. Där fanns gott om gröna ängar och vackra ängsblommor. I Landet Nära fanns saftigt gräs att äta och kallt porlande vatten att dricka.

Ullis var ganska äventyrlig av sig, och ibland ställde han sig vid fårhägnadens stängsel och tittade ut på världen utanför. Han undrade ofta hur Landet Långt Borta kunde vara, han kunde se skymten av det landet där han stod. Jaa, egentligen ju mer han stod där och tittade och fantiserade om hur det kunde vara där borta, ju mer lockande började det kännas att lämna Landet Nära, och ge sig ut på egna äventyr. Detta trots att Landet Långt Borta var ett land som HERDEN ofta varnat dem för. Det landet hade inte någon god herde över sig. Men, om man ville så gick det att lämna Landet Nära för att bege sig bort till Landet Långt Borta.

HERDEN brukade samla sina lamm och får omkring sig, Han talade med dem om sådant Han ville de skulle veta, viktiga saker för dem att känna till. Han tröstade dem som behövde tröst och de som skadat sig fick särskild omvårdnad i HERDENS famn.

HERDEN poängterade gång på gång att Han alltid var nära dem som bodde i Landet Nära. Oberoende av hur omständigheterna än var, och även fast lammen och fåren inte alltid såg Honom, så var Han inte långt borta.

Det var därför landet hette just Landet Nära. HERDEN var dem alltid nära.

Ibland när lammen och fåren lagt sig ner för att vila vid det rofyllda vattnet, så gav sig HERDEN ut på nattvandring. Han gick då för att leta efter något får som gett sig iväg till Landet Långt Borta. Han kallade på dem och ropade deras namn. "Kom tillbaka till mig Vitull, kom!" ropade Han med en röst så fylld av kärlek. HERDEN var alltid noga med att tilltala alla sina lamm och får med deras namn.

Ullis skulle alltid minnas HERDENS röst.

Ibland när ett bortsprunget får ångrade att det lämnat HERDEN och Landet Nära, så började det ropa på HERDEN. Så snart HERDEN då hörde det bortsprungna fårets rop, så kom HERDEN genast till det, var än fåret befann sig så hittade HERDEN det. Sen bar Han fåret tillbaka hem till Landet Nära.

HERDEN brukade när Han kom tillbaka med det bortsprungna fåret ropa "kom alla mina älskade lamm och får! Kom och gläds tillsammans med mig över detta får som nu återvänt hem till oss i Landet Nära! " Sen, så förde HERDEN vid dessa tillfällen sin hjord till en särskild plats på de gröna ängarna, där Han dukade fram en riktig festmåltid för dem alla.

Men nu, så ligger Ullis här, i ett törnigt snår, långt borta i Landet Långt Borta, dit han gav sig iväg för så många år sedan. Han är trött, och han är gammal nu, och så illa medfaren och riven i sin päls efter alla år i Landet Långt Borta. Han ligger och flämtar efter vatten, det känns som att rädslorna helt ska förkväva honom. Det är så mörkt i hans inre, och natten omkring honom är också så mörk.

Han ligger och tänker på Landet Nära. Han tänker på de gröna ängarna, han tänker på det rofyllda vattnet. Hur kunde han någonsin tro att gräset skulle vara grönare i Landet Långt Borta?

Han tänker på HERDEN...

Det som är det absolut smärtsammaste är detta, hur kunde han någonsin lämna HERDEN??

Detta är helt omöjligt att begripa.

Han ligger och tänker på hur HERDEN gång på gång sagt till sina lamm och får att så fort de ropade på Honom så skulle Han komma. Skulle Ullis verkligen våga tro att detta nu även gällde honom? Eftersom, förutom att han lämnat HERDEN och Landet Nära, så hade han även gjort några riktigt hemska saker här i Landet Långt Borta.

Kunde HERDEN verkligen förlåta honom allt detta?

Hela natten ligger han och tänker, huttrande i kölden, där i törnsnåret där han fastnat bland törnena och blivit illa riven.

I gryningen, just när natten håller på att ge vika för dagen, så börjar han viska: JESUS! JE, hinner han bara viska en gång till så är HERDEN där! HERDEN är där! Han böjer sig ner, Han river sönder de törnsnår som snärjer Ullis så illa. Allt river Han sönder. HERDENS kärleksfulla händer, som så ofta smekt Ullis päls och huvud börjar att blöda.

HERDEN lyfter sen försiktigt upp Ullis i sin herdefamn.

Så börjar de vandringen tillbaka hem till Landet Nära.

• Ps 23
• Luk 15:1-7
• Luk 15:11-32
• Joh 10:1-16
• 1 Petr 2:25

Denna artikel är ett läsarmejl vilket innebär att det är skribentens egna åsikter. Vill du skriva ett eget läsarmejl?

#Allegori #Emma

15 kommentarer