Surfar nu: 930 www.apg29.nu

Den oönskade - Del 24

Den oönskade

Den 24:e delen av min berättelse om min förlorade barndom. Denna del är väldigt händelserik och hade kunnat bli mycket längre om jag inte hade komprimerat den. 

Jag var cirka 18 år gammal och jag mådde så dåligt. Jag brukade gå ut på kvällarna och gå till ett ställe där man bland annat kunde spela flipperspel och äta lite pommes och hamburgare. Det var ett litet hus i slutet av en mörk gata 10 minuter ifrån min lägenhet. Det var ett populärt ställe för många ungdomar. 

En gång när jag gick dit så gick jag förbi ett stort tält med gult tak och blåa väggar som hade ställts upp på en liten äng ett hundratal meter ifrån där jag bodde. Jag hörde musik inifrån tältet och kände en sällsam värme och gemenskap från det som jag inte hade upplevt innan. Jag visste inte vad det var för slags tält men det fanns en speciell dragning ifrån detta tält. 

Det hände att jag öppnade fönstret till min lägenhet för att släppa in lite luft och då kunde jag höra de här sällsamma tonerna från detta tilldragande tält på den lilla ängen på tvärgatan. Det var någonting speciellt och det berörde mig. Senare skulle jag få veta att det var Pingstkyrkan som brukade ha tältmöten där. 

Jag hade en kompis som heter Efraim. Han kom från Turkiet och han och jag hade gått i skolan tillsammans i tre år på högstadiet. Han brukade hälsa på mig i min lägenhet och vid ett tillfälle berättade han för mig att han ville börja träna karate. 

Han ville att jag skulle följa med honom och att jag också skulle börja träna. Efraim lockade mig med att det var jätte bra med karate och att man blir vig och allting, så jag beslöt att följa med honom på en träning.  När jag följde med honom första gången var jag mycket blyg och osäker. Och ärligt: Nej, jag hade ingen talang! Jag tyckte att alla de andra kände till mer av karate än jag. Trots att en del var nybörjare medan andra hade mer erfarenhet. 

Men jag fastnade och drogs till karaten och jag började träna kontinuerligt. Jag var inte intresserad av karaten som sport. Inte heller var jag intresserad av karaten som självförsvar. Det var den mystiska och religiösa delen som jag drogs till. Det låg ju en buddhistisk religion i  karaten, man mediterade och hade en hel del österländska saker för sig. Jag var en andlig sökare, även om jag inte förstod det då. 

Jag sökte efter någonting. Jag sökte Gud. Men jag fann inte Gud och Jesus i karaten.  I Bibeln står det att Gud har lagt ner evigheten i människans hjärta. Denna evighetslängtan är efter Gud men är det ingen som berättar om Gud och Jesus så får man inte veta vem det är som man längtar efter.  

Jag fann inte Gud och Jesus i karaten på samma sätt som jag inte fann Gud och Jesus i konfirmationen eftersom det inte var någon som berättade för mig om Jesus. 

När jag pryade på estetlinjen på den där kristna Folkhögskolan, som jag tidigare har berättat om, då var det inte heller någon som berättade för mig om Jesus. Det var ju faktiskt tvärtom. Jag hade ju frågat någon om det var en kristen skola och fick ett svävande undflyende svar som jag inte begrep. Så jag fortsatte med karaten och jag började träna jättemycket. 

Jag träffade en annan kompis som lärde mig att bli vig. Då jag gick ner i spagat och split kom jag inte ner långt för jag var inte särskilt vig. Vad gjorde han då? När jag försökte gå ner i spagat ställde han sig på mig och tryckte ner mig med sin tyngd! Likadant gjorde jag så på honom. På det viset blev vi båda mycket viga och jag kunde sparka spikrakt rätt upp i luften. 

Mina vänner förundrade sig vid ett tillfälle att jag hade blivit så vig så snabbt. "Plötsligt kunde du bara gå ner i split och spagat!" sa de. 

Med tiden blev jag skickligare och skickligare och skickligare och jag blev mycket snabb och duktig. Karaten blev hela mitt liv. Jag gick in jättehårt med träningen. Jag tränade fyra timmar om dagen i alla veckans dagar. Dessutom började jag träna andra elever i klubben. Jag tänkte karate, Jag drömde om karate, Jag talade om karate, jag läste böcker om karate, jag såg filmer om karate, dessutom kom Jag kontakt med meditation, buddhism och österländsk tänkande på grund av karaten. 

En del tror att det går åtskilja karaten och religionen. De säger att de tränar för motionens skull och bryr sig inte om de religiösa inslagen eller meditationen. Men detta är att lura sig själv. Ska man slå ett rätt utformat karateslag med alla konstens regler så är det en ren meditation, och inget annat. 

I karateklubben fanns det en kille som var en typisk mobbare och till sitt mobboffer hade han naturligtvis utsett mig. På något märkligt sätt hade jag med mig denna signal var jag än var någonstans: Kom och mobba mig - jag är ett villigt offer! 

Han såg ner på mig, pratade illa om och till mig, han mobbade mig, kränkte mig, var stöddig och överlägsen mot mig. En gång när vi skulle träna tillsammans i någonting som kallas för free fight var han så våldsam mot mig så jag skadade högra handen. Det gjorde så fruktansvärt ont så att jag åkte upp till akuten på sjukhuset. De röntgade min hand men hittade inget fel på den så jag åkte hem igen och fortsatte att träna. 

När man gjorde armhävningar inom karaten så stod man på knogarna. När jag fortsatte detta efter mitt besök på akuten så gjorde det jätteont men jag tänkte att "de hittade ju inget fel på  mig",  så jag tvingade mig själv att fortsätta på knogarna.

På kvällen hade jag en kraftig värk och jag kunde höra benpiporna i den trasiga handen gnisslande mot varandra när jag tryckte på den. Eftersom läkarna inte hade hittat något fel i min hand förstod jag inte att ett ben i den var brutet så jag fortsatte med träningen. 

På det här viset läkte min hand ihop fel. Jag fick en stor knuta på handen men jag hade inte ont längre. 

En annan gång jag tränar så händer det liknande olyckshändelse mot en annan person som inte var elak. 

Jag fick än en gång ett slag mot min hand och än en gång gjorde det så fruktansvärt ont så att jag än en gång fick åka upp till akuten och röntga mig. Då kunde de konstatera att förra gången hade mitt ben i handen blivit brutet och nu hade det läkts ihop fel så att det hade blivit en stor knuta på min hand. Läkarna funderade på att bryta upp det i en operation men av någon anledning bestämde de sig för att inte göra det. Jag har än idag en knuta på min hand.

Karaten var mitt liv. Jag tränade väldigt mycket och jag missade inte ett en enda träningspass. Och de dagarna som det inte var träning gick jag själv upp till karatehallen och tränade. Macken bredvid hallen hade en nyckel som man kunde hämta så att man kunde träna själv när man ville. På det viset kunde jag träna alla dagarna i veckan. Och var jag inte i hallen så tränade jag hemma. 

Jag kunde träna fyra timmar varje dag, och jag kunde träna på julafton. Karaten var inte bara mitt liv, den hade också blivit min identitet. När människor såg mig så identifierade de mig med karaten. 

Skulle det vara så att jag var sjuk någon gång och inte kunde träna, som till exempel när jag hade skadat min hand eller ibland skadat foten eller någon tå, då mådde jag så fruktansvärt dåligt. 

Om åren med karaten skulle jag kunna berätta väldigt mycket men jag vill nu bara helt kort berätta om några märkliga händelser i karaten och sedan gå vidare med den mest fantastiska händelsen i mitt liv. Några av dessa händelser i karaten som jag nu ska berätta om var precis som om det var någon slags upprättelse efter åratal av mobbning. 

Som du förstår så blev jag med tiden väldigt väldigt duktig. När den här stöddige och självsäker mobba de karatekillen såg att jag hade blivit duktig, blev han rädd och osäker för mig när vi skulle träningsfajtas mot varandra. 

När jag såg att han ryggade tillbaka i rädsla tyckte jag synd om honom, trots att han i åratal hade betett sig illa mot mig. Aldrig mer skulle han mobba och vara en översittare mot mig. 

En annan gång hälsade Tim och en annan kompis på mig i karatelokalen. Grannpojken Tim, som inte hade varit ett snällt barn, som hade mobbat och slagit mig under hela grundskolan. Han hade till och med skjutit med ett hagelgevär mot mig. 

Nu ville Tim skoj fightas mot mig och jag ställde upp. Så fort jag rörde mig mot honom ryggade han tillbaka i rädsla och osäkerhet inför mig. Nu kunde han inte längre slå ner mig. Nu kunde han inte längre mobba mig. Nu hade han respekt för mig och han var rädd för mig. Jag tyckte synd om honom vid den här nya situationen. Det var alltså ombytta roller. 

Stefan, som brukade skrika och mobba mig i skolan, kom en dag upp till lokalen när jag höll i träningen inför en grupp elever. Tufft och stöddigt ställer han sig i dörröppningen med en cigarett hängande i mungipan tillsammans med sina kompisar som han hade med sig. Han störde karatelektionen genom att skrika och flamsa i dörröppningen. 

Jag gick fram till dörren, och inför alla elever skällde jag rätt upp och ner ut honom. Han sa inte ett ord utan hans blick föll istället ner i fruktan på mitt bruna slitna karatebälte. Den förut kaxige och tuffe unge mannen blev alldeles pionröd i ansiktet och visste inte vart han skulle ta vägen. Jag hade graden strax innan det svarta bältet. Sedan vände han sig om tillsammans med sina kompisar och gick därifrån. 

Jag hade aldrig mer besvär med honom. 

Jag hade en tränare i karaten vid namn Daniel. Han hade svart bälte och var mycket duktig, men inte vidare snäll. Problemet med honom var att han visste om att han var duktig och överlägsen oss andra. Och han var inte sen med att visa hur överlägsen han var! Därför slog han ner oss elever på karateträningarna. Jag var ofta blåslagen i mitt ansikte efter att alla hans sparkar hade träffat mitt ansikte. Men ingen vågade opponera sig mot honom. Många elever var rädda för honom och kunde inte utvecklas på rätt sätt. 

Till slut fick huvudtränaren för klubben nog och tog tag i det. I ett extrainsatt möte uteslöts den våldsamma överlägsne tränaren som slog ner sina elever eftersom han ville visa hur tuff och duktig och överlägsen han var. 

Därefter blev det lugn och ro i karateklubben. Men det var inte karaten som skulle förvandla och frälsa mitt liv. Det finns ingen sådan förvandlande kraft i karaten. 

Men i nästa del ska jag berätta om dagen som förr alltid förvandlade mitt liv. 



Den här följetongen är min livsberättelse från barndomen och framåt. Jag berättar naket och öppenhjärtigt. En hel del har jag aldrig berättat om tidigare. Vissa namn i berättelsen är fingerade.


Tack för att du läser Apg29. DELA gärna till dina vänner. Du kan också stödja Apg29 genom att sätta in en valfri GÅVA på BANKKONTO 8169-5,303 725 382-4. På internetbanken går det att ställa in så att du automatiskt ger en summa varje månad. Men om du hellre vill kan du SWISHA in en frivillig summa på 070 935 66 96. Tack.


Vill du bli frälst?

Ja

Nej


Publicerades lördag 16 mars 2019 17:10 | #christer åberg #den oönskade #livsberättelse #barndom #karate | Permalänk | Kopiera länk | Mejla

8 kommentarer

SH Sat, 16 Mar 2019 20:39:35 +010

Tack Christer, tänk att slutet blev så gott. Ära vare Gud!

Svara


Johanna Sat, 16 Mar 2019 21:53:56 +010

Skynda nu med nästa del i den här följetongen😊 får inte bli så långt hopp emellan dom😊 vill ju läsa mera, och kanske en liten uppföljare hur det blev sen efter du blev frälst. Skulle va roligt. Men det är ju upp till dig själv om du vill förstås. Tycker det varit väldigt bra läsning.

Svara


Johanna Sat, 16 Mar 2019 21:56:29 +010

Kan tänka mig att du hade flicktycke i den åldern som man ser på fotot här, du såg väldigt bra ut😊och de gör du ju nu också.

Svara


Bengt Sat, 16 Mar 2019 22:10:05 +010

Håller med om att det varit bra läsning

Du är bra på att skriva christer

Svara


Christer Åberg Sun, 17 Mar 2019 13:25:42 +010

Min barndomsberättelse närmar sig slutet nu, eller ska vi säga början?
Den har kanske två delar kvar. Sedan omvandlar jag den till en bok.
Det är en mycket stark berättelse som redan har berört många.

Svara


Christer Åberg Sun, 17 Mar 2019 13:28:07 +010

Svar till Christer Åberg.

Min barndomsberättelse närmar sig slutet nu, eller ska vi säga början?
Den har kanske två delar kvar. Sedan omvandlar jag den till en bok.
Det är en mycket stark berättelse som redan har berört många.
Bitvis har den varit svår att skriva men jag tror att den kommer att betyda mycket för många. Nästa del kommer vara stark, sista delen kommer vara en nagelbitare.

Svara


Lena Henricson Sun, 17 Mar 2019 17:43:42 +010

Ser fram emot nästa! 😊

Svara


Johanna Sun, 17 Mar 2019 23:51:15 +010

Du skriver mycket bra Christer😊!

Svara


Din kommentar

Första gången du skriver måste ditt namn och mejl godkännas.


Kom ihåg mig?

Din kommentar kan deletas om den inte passar in på Apg29 vilket sidans grundare har ensam rätt att besluta om och som inte kan ifrågasättas. Exempelvis blir trollande, hat, förlöjligande, villoläror, pseudodebatt och olagligheter deletade och skribenten kan bli satt i modereringskön. Hittar du kommentarer som inte passar in – kontakta då Apg29.


Prenumera på Youtubekanalen:

Vecka 29, tisdag 16 juli 2019 kl. 20:34

Jesus söker: Reinhold, Reine!

"Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son [Jesus], för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv." - Joh 3:16

"Men så många som tog emot honom [Jesus], åt dem gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn." - Joh 1:12

"Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst." - Rom 10:9

Vill du bli frälst och få alla dina synder förlåtna? Be den här bönen:

- Jesus, jag tar emot dig nu och bekänner dig som Herren. Jag tror att Gud har uppväckt dig från de döda. Tack att jag nu är frälst. Tack att du har förlåtit mig och tack att jag nu är ett Guds barn. Amen.

Tog du emot Jesus i bönen här ovan?
» Ja!


Senaste bönämnet på Bönesidan
tisdag 16 juli 2019 18:56

Har varit förkyld å hängig hela den här sommaren.Önskar förböner om hälsa och livsglädje!!

Morsan reklam


Aktuella artiklar


Senaste kommentarer



STÖD APG29! Bankkonto: 8169-5,303 725 382-4 | Swish: 070 935 66 96 | Paypal: https://www.paypal.me/apg29

Christer Åberg och dottern Desiré.

Denna bloggsajt är skapad och drivs av evangelisten Christer Åberg, 55 år gammal. Christer Åberg blev frälst då han tog emot Jesus som sin Herre för 35 år sedan. Bloggsajten Apg29 har funnits på nätet sedan 2001, alltså 18 år i år. Christer Åberg är en änkeman sedan 2008. Han har en dotter på 13 år, Desiré, som brukar kallas för "Dessan", och en son i himlen, Joel, som skulle ha varit 11 år om han hade levt idag. Allt detta finns att läsa om i boken Den längsta natten. Christer Åberg drivs av att förkunna om Jesus och hur man blir frälst. Det är därför som denna bloggsajt finns till.

Varsågod! Du får kopiera mina artiklar och publicera på din egen blogg eller hemsida om du länkar till sidan du har hämtat det!

MediaCreeper

Apg29 använder cookies. Cookies är en liten fil som lagras i din dator. Detta går att stänga av i din webbläsare.

TA EMOT JESUS!

↑ Upp