Surfar nu: 573 www.apg29.nu


Den oönskade - Del 27

Christer Åberg - Den oönskade del 27

"När hon hade sagt detta så blir folk fullständigt galna runt omkring mig av raseriutbrott. Hela lokalen fullständigt exploderar och kokar i hat och raseri." 

Den här delen handlar om då Gud på ett mycket starkt och drastiskt sätt visade mig att jag skulle sluta med karaten.

Jag slutade alltså inte då med karaten trots att jag hade blivit frälst. Det var ingen som sa till mig att det inte var bra med karate utan det skulle jag själv upptäcka. Jag tränade lika flitigt som innan. Fyra timmar om dagen, sju dagar i veckan. Då jag inte besökte karatelokalen tränade jag hemma i min lägenhet. Jag var helt uppslukad av karaten.

Det är ju så här att trots att man har blivit frälst så har man med sig i bagaget saker och ting från sitt gamla liv som inte är bra. För mig var det karaten, men det kunde lika gärna ha varit någonting annat, men då man börjar med vandringen med Jesus så tar han tag i dessa saker med tiden. Det löser sig om man verkligen har blivit frälst.

I karaten ingick det meditation. Vi mediterade kort i slutet av varenda lektion där vi satt på knä i ett rakt led mittemot karatetränarna. Den högst graderade satt till höger medan de andra graderna i fallande höjd ner mot vänster. Efter att ha mediterat en kort stund bugade vi framåt med pannan ner mot golvet mot lärarna som gjorde lika dant mot oss och så sa vi högt och tydligt "os". Vi fick lära oss att ordet är japanska och betyder "ja, mästare".

Och inte bara det, när vi gick in i lokalen så stannade vi i dörröppningen, bugade och sa också os. När tränaren sa någonting till oss svarade vi alltid med ett os. Ordet os betyder som sagt Ja mästare, Men nu hade jag bjudit in en annan mästare i mitt liv: Jesus från Nasaret, och detta skulle nu bli en krock. 

Jag började fundera på om det verkligen var rätt att träna karate. Ju mer jag började vandra med Jesus och läsa Bibeln och be så kändes det alltmer fel att hålla på med träningen. Återigen var det ingen som sa att det var fel men jag fick en konflikt i mitt hjärta. Jag tvivlade på om det var rätt.

På den här tiden arbetade jag på ett hotell mitt i stan. Jag var nattportier på helgerna och det var mitt livs största misstag. Jag kommer till detta i nästa kapitel, men jag vantrivdes verkligen på mitt jobb. Faktum är att jag var helt felplacerad. Ja visst hände det ibland att jag fick vittna om min nyvunna tro för gästerna men detta var en ny värld för mig. Jag var inte van vid allt stök och bråk och allt supande och skrikande. Hotellet hade både vanlig dans och diskotek. Jag förstår inte varför folk skulle vara så fulla och stökiga. 

Men vid ett tillfälle hade jag bett till Jesus att han skulle visa mig om jag skulle fortsätta med karaten eller sluta helt med den, om det var fel av mig att träna karate eller ej. Någon i Pingstkyrkan hade sagt till mig när det gäller karaten att allt är tillåtet men allt är inte nyttigt, Vilket det också stod i Bibeln. Men det var fortfarande ingen som sa till mig att det var fel. 

Men efter att ha vaknat en eftermiddag efter en natts jobb trevade jag efter fjärrkontrollen till min tv medan jag fortfarande låg kvar i sängen av sömndruckenhet. När jag hade fått tag på fjärrkontrollen som låg på nattduksbordet jämte min säng satte jag på tv:n. Programmet handlade om amerikanska kyrkor i USA. Och i en kyrka tränade de karate. De intervjuade både barn och vuxna som var medlemmar och som tränade karate. Ja de visade till och med en karateträning som hölls mitt i kyrkan. 

Då Jag såg detta tänkte jag att jag då fortsätter jag väl med min träning för de var ju kristna och det skedde dessutom i en kyrka. Så jag fortsatte att träna men jag var fortfarande kluven i mitt hjärta. Jag hade bett att Gud skulle visa mig men det kändes ändå tokigt. Jag började misstänka att det inte var Gud som hade visat mig det är programmet.

Det var flera som var intresserade av att jag tränade bland ungdomarna i församlingen. De ville att jag skulle visa dem att jag kunde gå ner i spagat vilket jag gjorde på en ungdomssamling. Men det kändes helt fel.

Jag och en vän reste ner till Malmö på karateläger. Vi skulle träna en hel vecka i en av de varma sommarmånaderna i den gamla tennishallen. Det var träning både på förmiddagarna och eftermiddagarna. Det var ett par hundra på det här karateläget och det var olika världsberömda karatemästare från några länder som tränade oss. 

Den högste var en Japan. Han hade sju svarta bälten. En tysk hade sex bälten och en svensk amerikan som var chefstränare över Sverige, hade fem svarta bälten. Så det var massa högt uppsatta kända och legendariska tränare. 

I slutet av den här veckan var det gradering. Då Skulle jag pröva att ta det svarta bältet. Jag hade nu tränat i fyra år för att kunna ta bältet och jag var mycket vältränad, vig och duktig. Det skulle alltså inte vara några problem för mig.

Då jag reste ner till Malmö gnagde det en oro i mitt inre. Var det rätt att träna? Jag berättade tidigare att det förekom meditation i slutet av varje karateträning. Innan hade det inte varit några problem för mig att utföra detta. Men nu när det var dags för meditation så klarade jag inte av att meditera utan jag bad tyst inom mig istället. Det fanns något i mitt inre som sa "Christer, detta är inte rätt". 

På mitt hotellrum i Malmö bestämde jag mig att konkret be till Gud om det här så att det blev en lösning en gång för alla. Jag hade visserligen bett något liknande innan då jag sedan såg på tv:n att de tränade karate i en kyrka i USA. Men det "svaret" som jag då kunde jag inte acceptera. Jag hade ju fortfarande en konflikt i mitt hjärta trots det "svaret".

Därför bad jag två dagar innan svarta bältetgraderingen att Gud skulle visa mig om jag skulle fortsätta med karaten eller sluta helt med den. Jag bad direkt till Jesus med slutna ögon och knäppta händer där jag låg på knä vid min säng på hotellet:

"Jesus ska jag fortsätta med karaten eller sluta helt med karaten?"

Jag visste att jag inte bara kunde dra ner på träningen och börja träna till exempel två till tre gånger i veckan, därför att jag var helt bunden av karate. Jag tränade ju sju dagar veckan, fyra timmar om dagen.

Nästa dag var det återigen träning i den gamla tennishallen i Malmö. Det var dagen innan jag skulle gradera mig. Man brukar alltid sluta med sådana här träningsveckor med att gradera upp sina bälten. Det var veckans höjdpunkt. Nybörjarna kunde få sin fösta grad och man kunde få gult grönt blått brunt bälte. Vissa färger hade också olika grader. Man kunde då ta svart bälte. 

Det svarta bältet hade också olika grader. De kallas för "dan". Det fanns tio grader på det svarta bältet. Och den sista graden var alltid ett rött bälte. Då var man typ en gammal åldrande  karatemästare. Men då fanns det ingen i min karatestil som hade den graden. 

Den högsta graden i min stil var någon gammal Japan som hade nio grader. Dessa grader, som kallas för "dan", brukar jag för enkelhetens skull beskriva till exempel som "nio svarta bälten" eller "fem svarta bälten" för att man ska förstå vad det handlar om.

Det första träningspasset på den sista dagen förlöpte på som vanligt. Det andra träningspasset, den sista i veckan, började klockan 15 på eftermiddagen. Vi tränade cirka två timmar och blev trötta och svettiga. Vi var ungefär 200 som tränade i den gamla tennishallen. Sen fanns det några som tittade på också. Det var som sagt en av de varma sommarmånaderna och en stor port var öppen vid den ena gaveln av den gamla tennishallen. Min grupp hade inget speciellt att höra utan vi stod och väntade på att träningen skulle avslutas med den korta meditationsstunden. 

Då kommer plötsligt en kvinna in genom den stora öppna gaveln från den solbelysta gräsmattan utanför. Hon går rakt in på den stora träningshallen utan att ta av sig skorna och gå fram till den svensk-amerikanske chefstränaren. Jag blir förundrad när jag ser den här kvinnan gå fram till honom. Vem är hon? Hon försöker säga någonting till tränaren som var chef över hela Sverige i den karatestil som jag tränade. Men han ville inte prata med henne utan vände ryggen mot och nonchalerade henne fullständigt. 

Då vänder hon sig till oss alla 200 karatetränare som nu väntade på att träningen skulle avslutas. På ett mjukt och stilla och kärleksfullt sätt säger hon någonting som skulle skaka om mig fullständigt.

"Ni måste sluta med karaten och vända er till Jesus, för det är farligt med karate, eftersom ni kan gå till helvetet."

Jag blir helt chockad, och tittade ner mot golvet. Hennes mjuka och kärleksfulla ord träffade mig med våldsam kraft. Det var detta jag hade bett om, att Gud skulle visa mig om jag skulle sluta med karaten eller fortsätta. Aldrig i mitt liv hade jag kunnat tänka mig att bönesvaret skulle komma på det här sättet. Jag visste inte vem hon var. Jag hade aldrig sett henne och jag skulle heller aldrig mer se henne efteråt.

När hon hade sagt detta så blir folk fullständigt galna runt omkring mig av raseriutbrott. Hela lokalen fullständigt exploderar och kokar i hat och raseri. Karatemänniskorna runt omkring skrek och svor och förbannade och knöt sina knytnävar och hötte dem i luften mot henne. Jag blev helt chockad när jag såg mina träningskompisar beter sig på det här sättet mot den lilla ensamma späda och mjuka kvinnan. Hela lokalen vände sig till ett fullständigt raseri mot henne och fylldes av en hatfylld otäck atmosfär. Men jag sa ingenting. Stum av häpnad tittar jag bara ner mot golvet.

Efter detta gick hon ut igen från den gamla tennishallen i Malmö. Jag har aldrig sett henne efteråt. Jag vet inte vem hon var. Men detta vet jag med absolut säkerhet: Hon var sänd av Gud för att tala om för oss och för mig att vi skulle sluta med karaten och vända oss till Gud för vad farligt med karaten eftersom detta kunde leda oss till helvetet.

Min träningskompis som jag hade rest tillsammans med ner till Malmö sa till mig efteråt:

"Du förstår att hon var psykiskt sjuk."

Jag blev förvånad att han kunde säga någonting sådant. Naturligtvis kunde jag inte ta till mig det eftersom jag visste att jag dagen innan hade bett på mitt hotellrum att Gud skulle visa mig om jag skulle sluta helt med karaten eller fortsätta.

Nästa dag var det karategradering. Många hade anmält sig till att gradera upp sig till de olika graderna. Nu skulle jag ta det svarta bältet. Jag hade tränat oerhört mycket för detta. Det fanns inte en chans i världen att jag skulle misslyckas. Men för att göra berättelsen helt kort här så vill jag bara tala om att jag misslyckades! Jag blev inte godkänd! Min träningskompis undrade förvånat efteråt:

"Vad hände?"

"Jag klarade det inte!", svarar jag stum av häpnad.

Men jag borde inte ha varit förvånad. Jag visste vad som hade hänt dagen innan. Jag hade fått mitt bönesvar. Detta är en av de starkaste upplevelser jag har haft. Gud hade svarat på min bön och visat mig sin vilja. Du får själv räkna ut varför jag inte klarade det svarta bältet när jag borde har klarat det hur lätt som helst.

Några månader senare slutade jag helt med karaten och med all slags träning. Jag bröt helt med det utan att få någon träningsabstinens. Jag hade ju tränat fyra timmar om dagen i alla veckans sju dagar. 

Men efter att jag hade lagt av med karaten skulle en av mina livs största katastrofer ske. Nu skulle jag starkt få erfara att djävulen verkligen fanns. Han ville inte så enkelt och lätt släppa mig efter att ha hållit mig i sitt grepp under så många år. Ingen hade berättat för mig att djävulen fanns så jag var inte alls beredd på hans skoningslösa och brutala attack mot mig.

 

Den här följetongen är min livsberättelse från barndomen och framåt. Jag berättar naket och öppenhjärtigt. En hel del har jag aldrig berättat om tidigare. Vissa namn i berättelsen är fingerade.


submit to reddit


Vill du bli frälst?

Ja

Nej


Publicerades tisdag 2 april 2019 00:11 | #christer åberg #den oönskade #livsberättelse #barndom | Permalänk | Kopiera länk | Mejla

9 kommentarer

Lena Henricson Tue, 02 Apr 2019 14:54:22 +020

Underbart bönesvar! Ja,helt säkert var kvinnan sänd av Gud! 👆 Kanske det var en ängel.

Svara


Christer Åberg Tue, 02 Apr 2019 17:51:29 +020

Svar till Lena Henricson.

Underbart bönesvar! Ja,helt säkert var kvinnan sänd av Gud! 👆 Kanske det var en ängel.

Du är inte den förste som funderar på om det var en ängel.

Svara


Björn Tue, 02 Apr 2019 19:36:00 +020

Håller precis på och läser en bok som heter: Änglavakt av Anita Barker Andersen och Titti Axén Sonesson. Tror absolut det kan ha varit en ängel den där kvinnan. Har aldrig sett någon själv, men jag är HELT SÄKER på att dom finns här.

Svara


Torbjörn S Larsson Wed, 03 Apr 2019 01:49:17 +020

Jag tror nog också att det var en ängel. Normalt brukar de uppträda i form av manspersoner, men i det här fallet skulle nog aggressiviteten bli ännu mer påfallande. En kvinnoförening skapar ett annat läge...Din allvarliga bön trots att du stod emot Guds Andes vittnesbörd gjorde att Herren sände en ängel eller en frimodig kvinnans för din ärliga längtans bön. Just aggressiviteten hos karate-dyrkarna visar på Guds Andes närvaro och förmodligen en ängel.

Svara


Tua Öling Wed, 03 Apr 2019 12:04:31 +020

Det måste ha varit en ängel.

Svara


Björn Wed, 03 Apr 2019 16:53:09 +020

Svar till Christer Åberg.

Lever dina fosterföräldrar fortfarande?

Svara


Björn Wed, 03 Apr 2019 16:54:45 +020

Det va ett väldigt påtagligt sätt du fick bönesvar på😊. Skulle man ju önska själv ibland också.

Svara


Björn Wed, 03 Apr 2019 16:56:02 +020

Men det största undret/miraklet i en människas liv är frälsningen!

Svara


Christer Åberg Wed, 03 Apr 2019 22:13:26 +020

Svar till Björn.

Min fostermor lever.

Svara


Din kommentar

Första gången du skriver måste ditt namn och mejl godkännas.


Kom ihåg mig?


Prenumera på Youtubekanalen:

Vecka 21, måndag 20 maj 2019 kl. 01:35

Jesus söker: Karolina, Carola!

"Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son [Jesus], för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv." - Joh 3:16

"Men så många som tog emot honom [Jesus], åt dem gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn." - Joh 1:12

"Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst." - Rom 10:9

Vill du bli frälst och få alla dina synder förlåtna? Be den här bönen:

- Jesus, jag tar emot dig nu och bekänner dig som Herren. Jag tror att Gud har uppväckt dig från de döda. Tack att jag nu är frälst. Tack att du har förlåtit mig och tack att jag nu är ett Guds barn. Amen.

Tog du emot Jesus i bönen här ovan?
» Ja!


Senaste bönämnet på Bönesidan
söndag 19 maj 2019 23:08

Be för en man som snarast behöver hjälp att sluta dricka alkohol! Tack!

Aktuella artiklar


Senaste kommentarer


STÖD APG29! Bankkonto: 8169-5,303 725 382-4 | Swish: 070 935 66 96 | Paypal: https://www.paypal.me/apg29

Christer Åberg och dottern Desiré.

Denna bloggsajt är skapad och drivs av evangelisten Christer Åberg, 55 år gammal. Christer Åberg blev frälst då han tog emot Jesus som sin Herre för 35 år sedan. Bloggsajten Apg29 har funnits på nätet sedan 2001, alltså 18 år i år. Christer Åberg är en änkeman sedan 2008. Han har en dotter på 13 år, Desiré, som brukar kallas för "Dessan", och en son i himlen, Joel, som skulle ha varit 11 år om han hade levt idag. Allt detta finns att läsa om i boken Den längsta natten. Christer Åberg drivs av att förkunna om Jesus och hur man blir frälst. Det är därför som denna bloggsajt finns till.

Varsågod! Du får kopiera mina artiklar och publicera på din egen blogg eller hemsida om du länkar till sidan du har hämtat det!

MediaCreeper

Apg29 använder cookies. Cookies är en liten fil som lagras i din dator. Detta går att stänga av i din webbläsare.

TA EMOT JESUS!

↑ Upp