Language

Apg29.Nu

Christer Åberg | TV | Bönesidan | Läsarmejl | Skriv | Media | Info | Sök
REKLAM:
Världen idag

Min fru reste inte heller med Estonia

Detta är en av de mest underliga Guds ledningar, som jag någonsin har varit med om.

Aftonbladets löpsedel den 28 september 1994.

Aftonbladets löpsedel den 28 september 1994.

Idag är det 25 år sedan fartyget Estonia gick under i Östersjön. Med tanke på detta vill jag dela med mig mitt eget vittnesbörd om Estoniakatastrofen från ett fantastiskt kapitel ur min omtyckta bok Den längsta natten. 

Christer ÅbergAv Christer Åberg
lördag, 28 september 2019 01:20

Idag är det 25 år sedan Estonia förliste, och 852 personer miste sina liv. Bara137 människor överlevde.

Passagerarfartyget M/S Estonia gick under i Östersjön den 28 september 1994 under sin färd från Tallinn till Stockholm.

Det fanns 989 människor ombord, varav 852 dog. Av dem var det 501 svenskar. 51 svenskar överlevde. Som allt överlevde det137 människor.

Estoniakatastrofen är den största fartygsolyckan i fredstid genom tiderna i nordiska farvatten. Den är också en av de dödligaste som överhuvudtaget har skett under sent 1900-tal.

Resan med Estonia

Ur boken Den längsta natten av Christer Åberg.

Det var en sak till som var tvungen att hända, eller rättare sagt, en sak som inte fick hända för att det livsavgörande mötet i Tranås skulle kunna äga rum. Och detta är samtidigt en av de mest underliga Guds ledningar, som jag någonsin har varit med om.

Efter att jag blivit frälst gick jag sedermera på två bibelskolor. Den andra bibelskolan var i Jönköpings pingstkyrka. Den hette kort och gott Bibelskola Pingst och pastor Leif Svensson var skolans huvudlärare. Skolan tillhörde egentligen Viebäcks folkhögskola och pågick under ett år. Den hade verkligen stor betydelse för mig.

Eftersom jag hade stort förtroende för Leif Svensson behöll jag kontakten med honom även efter skolan avslutats för min del. Jag brukade alltså ringa till honom då och då. Vid ett sådant tillfälle berättade Leif att han hade varit i det forna Sovjetunionen och predikat om Jesus. Många människor hade tagit emot Jesus och blivit frälsta i mötena, och det hade varit helt fantastiskt.

Det klack till i mitt hjärta. Jag vill också vara med, skrek det i mitt inre. Men jag skulle aldrig hinna resa till Sovjetunionen. En tid efter vårt samtal upplöstes det gigantiska väldet.

När jag vid ett senare tillfälle ringde till Leif berättade han för mig, att de skulle ha en stor kristen kampanj i det tidigare kommunistpalatset i Lettlands huvudstad, Riga. Han frågade om jag ville följa med, och det ville jag naturligtvis. Det blev på nytt helt fantastiskt: Många människor blev frälsta och övernaturligt botade från olika sJags sjukdomar.

Det skulle även senare bli en andra resa till Riga. Denna gång var mötena i en stor sporthall. Båda dessa kampanjer satte djupa spår i mitt inre och jag ville gärna vara med på fler sådana fantastiska händelser i framtiden.

***

Pingstkyrkan i Ljungby hyrde ut flera lägenheter och jag hade nu en tid bott i den som låg längst upp. Det var en stor etta, en vindsvåning med snedtak och takfönster. Den hade ett stort rum och ett rejält avlångt kök samt en sovalkov som egentligen var mer som ett litet rum. Jag trivdes alltså bra i lägenheten, som till och med hade en liten balkong. När jag stod på balkongen hade jag god översikt över stationen, som låg alldeles i närheten.

I det stora avlånga köket, där jag hade min röda sladdtelefon, ringde jag en dag upp Leif Svensson. (Det var före de trådlösa telefonerna och mobiltelefonernas tid.) Då berättade Leif Svensson för mig:

”Vi ska ha en stor kampanj i Estlands huvudstad. Vi kommer att resa dit med ett stort passagerarfartyg från Stockholm."

Det klack på nytt till i mitt hjärta. Jag skulle verkligen vilja följa med. Jag visste hur fantastiskt det skulle bli eftersom jag hade varit med om de två tidigare kampanjerna. Men jag hade ett stort problem. Det stavades p e n g a r.

”Jag skulle verkligen vilja följa med”, sa jag till Leif, lite sorgset och uppgivet. ”Men jag har inte råd med resan. Jag har helt enkelt inga pengar.”

Eftersom jag vid det här tillfället var arbetslös levde jag på marginalerna. Jag kunde aldrig unna mig något extra. Jag fick pengar från a-kassan och det räckte endast till det absolut nödvändigaste. Var sjätte vecka fick jag emellertid av någon anledning lite mer pengar. Det berodde på någon utjämningsfaktor, som jag aldrig riktigt blev klok på. När Leif fick höra att jag inte hade råd, sa han ändå trosfriskt

”Det är inga problem. Det ordnar vi. Du får resan mycket billigare, och de andra behöver inte få reda på det.”

Det var nämligen så med dessa resor att ”vanligt folk” kunde få följa med. De betalade biljetterna själva och så kunde de hjälpa till på olika sätt på mötena. De fick bland annat vara med och be för människor, ofta i hundratal, som kom fram och ville bli frälsta. När dessa helt vanliga svenskar även bad för människor som var sjuka blev de botade. Detta var mycket trosstärkande: Man fick med andra ord vara med i verkligheten när Jesus gjorde under och mirakler: Dessutom fick jag nu även veta att Leifs bibelklass skulle följa med och medverka i kampanjen. På det sättet fick de en unik chans att praktisera det som de hade lärt sig på bibelskolan. De skulle med egna ögon få se att det fungerade att tro på Jesus.

Leif Svensson ansträngde sig verkligen för att göra bra reklam för resan, så att jag skulle följa med. Han berättade hur bra kampanjen skulle bli och hur fantastiskt det skulle bli att resa med det toppmoderna passagerarfartyget från Stockholm till Tallinn. Vi skulle bo i egna hytter på fartyget och jag längtade nu mer och mer dit. Innan vi avslutade samtalet lovade Leif att han skulle skicka information om kampanjen och även en fin broschyr om det lyxiga och ståtliga passagerarfartyget via post. Några dagar efter samtalet hörde jag från mitt stora vardags- rum hur det skrällde till i brevinkastet i min dörr och dunsen av att något landade på hallgolvet. Jag rusade ny?ket fram till dör- ren för att se om det var posten som hade kommit. Jodå, där låg den på dörrmattan. Jag ville se om brevet med informationen om Estlandsresan hade kommit. All övrig post med brev, tidningar och reklam var den här gången inte särskilt intressant. Till min glädje hittade jag ett stort brunt kuvert med Leif Svensson som avsändare.

Jag sprättade omedelbart upp det bruna kuvertet med mitt pekfinger som tillfällig brevkniv, drog ut innehållet och hittade den lite amatörmässigt tillverkade informationen om Estlandsresan som Leif hade skickat till mig. Mina ögon drogs också strax till den vackra, inbjudande broschyren om det stora lyxiga passagerarfärjan som skulle ta oss till Estland.

Jag studerade det stora fartyget med en drömmande blick. Kortet var taget snett ovanifrån. Fartyget var vitt och stort där det färdades på det blå havet med långa vita svallvågor efter sig. Tänk om jag kunde följa med. Vilket äventyr det skulle bli, på flera sätt.

Ja, jag ville verkligen följa med, men det värkte i mitt inre då jag strax påminde mig själv om vilken ekonomisk situation jag befann mig i. Vad skulle jag göra? Jo, kanske det som jag alltid brukade göra när jag stötte på problem eller behövde någonting: Be till Gud. Jag böjde därför mina knän vid sängen i det lilla rummet, som var min sovalkov, och bad till Gud i Jesu namn. Jag bad att han skulle ge mig pengarna som behövdes för resan. Och när man ber till Gud får man bönesvar - på ett eller annat sätt.

Jag kände ett äldre kristet par som tillika var mina vänner. De hette Rut och Berndt och hade en välkänd järnaffär mitt i centrala Ljungby. Då och då brukade jag hälsa på dem. Jag kände mig alltid välkommen hos dem. Aldrig någonsin blev jag nekad att komma in när jag ringde på deras dörr. Och det hände ganska ofta.

De bodde nära vattentornet, som låg på en backe en bit ovanför centrum. Det tog ungefär tjugo minuter att gå upp till deras bruna tegelhus. När jag hälsade på dessa vänner bjöd de mig alltid på kaffe och kakor medan vi satt i den bruna soffan i det stora vackra vardagsrummet.

Vi brukade ofta titta på kristna videofilmer tillsammans. På den här tiden krävdes det fortfarande en videobandspelare när man skulle se förinspelade filmer på tv. Rut och Berndt var verkligen välförsedda med kristna filmer från många olika kampanjer och möten runt om i världen. Filmerna var mycket intressanta och de hade med kända talare. Man fick alltså både andligt och lekamligt till livs när man kom dit. Vi samtalade naturligtvis också mycket om Jesus, och om den andliga situationen i Sverige.

Ruth och Berndt hade alltid mycket att berätta och ett intensivt sätt. Jag hade också mycket på hjärtat, så det brukade ofta bli sent när vi träffades. Vi hade alla tre en tendens att tappa bort tiden. Därför var det inte konstigt att det ofta hade hunnit bli natt innan jag vandrade hemåt. Jag var alltid beredd på långa kvällar när jag hälsade på dem.

En kväll var det dags för ett nytt besök hos Ruth och Berndt. Jag gick ut från min lägenhet i Pingstkyrkan, sneddade över tågstationen, gick över torget och traskade sedan uppför den långa backen. På backkrönet svängde jag vant från vattentornet in på sidogatan som ledde fram till deras hus, gick upp för den korta stentrappan och ringde på.

Strax öppnades dörren och de hälsade mig som vanligt välkommen in. Som alltid kände jag mig även denna gång varmt mottagen av mina vänner. Det kändes så skönt att vara hos dem. Eftersom jag ännu var ensam vid den här tidpunkten var det extra viktigt för mig att ha fina kristna vänner att umgås med.

Vi slog oss som brukligt ner i vardagsrummets tv-soffa, började småprata, tittade på videofilmer, pratade, drack kaffe, tittade på videofilmer, pratade... Kort sagt, det som vi alltid brukade göra när vi träffades, och timmarna flög som vanligt iväg.

Någon gång under den långa kvällen började jag berätta om den planerade resan, som jag så väldigt gärna ville följa med på.

”Min före detta bibellärare på Bibelskola Pingst i Jönköping, Leif Svensson, ska göra en ny kampanj i Öststaterna”, berättade jag för Rut och Berndt.

”Till Lettland igen?” frågade Berndt medan han drack en liten slurk kaffe och tuggade i sig en kaka.

Han blev genast intresserad, eftersom han hade ett stort intresse for evangelisation i andra länder, särskilt i Östeuropa. Videofilmen flimrade vidare på deras tv-skärm, men nu var det plötsligt ingen av oss som intresserade sig för den. Den stundande resan stod i fokus och den hade fångat även mina vänners öron. De visste att jag hade gjort den här typen av resor tidigare och de visste hur mycket resorna hade betytt för mig.

”Nej, till Tallinn i Estland”, svarade jag på Berndts fråga. ”Det kommer att vara en stor väckelsekamp anj där, på samma sätt som kampanjerna jag har varit med på i Riga.”

”Vad roligt” flikade Rut in, medan hon hällde i lite mer kaffe i min tomma kopp. ”Ska du följa med?” frågade hon och höll samtidigt fram kakfatet till mig för att jag skulle ta ännu en kaka till det nyss upphällda kaffet.

”Jag skulle verkligen vilja det”, sa jag, ”men det är ett litet krux. Jag har helt enkelt inga pengar till resan, så jag har inte råd att åka”.

Jag tänkte mig inte riktigt för när jag nämnde det sista. Det här paret hade nämligen gott om pengar. De ägde ju en populär och välbesökt affär i Ljungby. Men vi brukade prata öppenhjärtigt om allt, så därför var det verkligen inget tiggeri från min sida.

Vi fortsatte att prata om allt möjligt, men när klockan hade blivit halv ett tyckte jag ändå att det var dags att avsluta vår gemenskap. Samtalet fortsatte ytterligare en liten stund vid ytterdörren innan vi till sist skildes åt.

Jag vandrade nerför den långa backen och hade som vanligt fin utsikt över centrum i nattmörkret. Gatlyktorna, husen och affärerna lystes vackert upp i mörkret på vägen hem till min lägenhet mellan stadens bio och tågstationen.

Efter att vi hade skilts åt denna natt tänkte Berndt på det jag hade berättat om Estlandsresan. Om att jag ville följa med på resan, men att jag inte hade möjlighet på grund av pengabrist.

”Om Christer hälsar på oss igen innan resan ska jag ge honom pengarna”, resonerade Berndt för sig själv.

Dessa tankar visste jag självklart ingenting om. Berndt berättade först långt senare, att han hade tänkt ge mig de nödvändiga ekonomiska medlen, om jag kommit tillbaka före resan. Det märkliga var att jag inte gjorde det.

Detta var en liten del av det övernaturliga och Guds tydliga ledning. Jag hade bett om pengar till resan, men jag hade också bett om en fru. Gud arbetade nu så att jag snart skulle få möjlighet att få bönesvar.

***

Vid den här tiden var jag som sagt arbetslös. Var sjätte vecka brukade jag få extra pengar från a-kassan, och nu var det dags igen. Detta hade jag totalt glömt bort, men när jag med mitt pekfinger sprättade upp kuvertet från a-kassan såg jag att de hade satt in extra mycket pengar denna gång. Plötsligt hade jag själv råd med resan till Estland.

Men något hade hänt i mitt inre. Intresset att resa till Estland fanns inte längre kvar. Det hade på något sätt försvunnit under tiden jag väntat. Det var alldeles stumt i mitt hjärta för den planerade kampanjen i Tallinn. Jag hade ingen som helst längtan längre att resa till Estland.

Jag berättade för min vän Tomas, som tagit med mig till pingstkyrkan och vunnit mig för jesus, att jag nu hade fått extra pengar på kontot. Han visste hur gärna jag velat resa till Estland, men att ekonomin satt käppar i hjulet.

”Men då är det Guds vilja att du ska åka!” utropade han spontant när jag berättade nyheten om pengarna. Jag glömmer aldrig mitt svar när jag lite sammanbitet, men med stor övertygelse svarade:

”Nej, det är det inte.”

Jag visste egentligen inte vad jag sa. Det kom bara på något sätt ut från min mun och över mina läppar. Här hade jag kämpat och bett för att få resa till Estland. När jag till slut fick möjligheten, så sa jag att det inte var Guds vilja.

Nu efteråt förstår jag, att det egentligen inte var jag som sa det. Det var Guds Ande som hade talat genom mig. För att inte låta ”överandlig” eller kaxig tonade jag dock ner det lite grann genom att tillägga:

”Jag känner inte för det.”

Jag tyckte det låt lite bättre än att vara så tvärsäker. Men efter det uttalandet så var saken slutdiskuterad. Tomas tog aldrig mer upp saken - och inte jag heller. Något hade hänt i mitt inre gällande kampanjen i Tallinn. Min längtan var fullständigt bortblåst och jag kunde inte riktigt förstå det.

Jag reste ingenstans den där gången, och det är jag evigt tacksam för. Efteråt skulle jag inse, att det var Gud som på det sättet hade lett mig på ett övernaturligt sätt.

***

En ung kvinna i Linköping, endast några månader yngre än jag, funderade också på att följa med på samma resa. Denna kvinna hade, till skillnad från mig, vuxit upp i en kristen familj. Hon var alltså frälst och hade redan hunnit arbeta som evangelist i en församling. Några år tidigare hade hon mött Jesus till förnyelse och levde nu ett överlåtet liv till Gud.

Några av hennes vänner hade en längre tid försökt påverka henne att följa med på denna fantastiska och äventyrliga resa, som det skulle innebära att komma till Estland. Men hon visste inte heller helt säkert hur hon skulle göra. Skulle hon följa med eller inte? Hon gick verkligen i valet och kvalet hemma i sin tvårummare i Linköping.

På bordet i hennes hemtrevliga kök låg ett exakt likadant informationsblad om resan som hemma hos mig. Hon hade självklart också ett exemplar av den fina broschyren om den lyxiga passagerarfärjan, som visade det ståtliga fartyget på det blå havet med de vita svallvågorna efter sig.

Där i sin lägenhet hade hon en brottningskamp både med sig själv och med Gud. Hur skulle hon göra?

En kort tid senare hade jag varit nere i centrum och uträttat ett ärende. På vägen hem denna kväll, jag minns det så väl, gick jag förbi en tidningskiosk. Särskilt en av löpsedlarna stack ut från de övriga, jag tror det var den mellersta av tre. Jag sneglade lite förstrött på den när jag passerade kiosken. På löpsedeln stod det med stora svarta bokstäver: ”Färja sjönk i Östersjön i natt - över 800 döda”

Trots den hemska och chockerande löpsedeln, så noterade jag det knappt. Troligen för att jag antog att det inte alls berörde mig och att det alltid händer någon annanstans och inte ”här”. Dessutom tänkte jag den felaktiga tanken, att det inte skulle beröra oss i Sverige, utan andra folk och länder. Så fungerar ofta vi människor och jag var inte ett dugg annorlunda den där gången. När olyckor och katastrofer inträffar är det alltid någon annanstans i världen. Det händer inte i Sverige och än mindre berörs jag av det. Märkliga tankar, men så kan det tyvärr vara.

Nästa morgon satt jag i lugn och ro och åt frukost i mitt kök Jag stoppade i mig flingor och en smörgås med prickig korv medan jag förstrött lyssnade på nyhetssändningen på radion.

Nyhetsuppläsaren berättade om en stor katastrof på Östersjön. Plötsligt blev jag påmind om löpsedeln jag sett kvällen innan. En färja hade sjunkit och över 800 människor hade dött. Jag började nu lyssna mer noggrant. Reportern berättade att färjan hade varit på väg från Estland till Sverige när den mitt i natten hade gått under i havets vågor.

Estland? Men det var ju till Estland jag skulle ha åkt på min resa? Och det var ju dit som Leif Svensson skulle resa och ha sin kampanj. Han hade också ordnat med ett stort sällskap som skulle vara med. Dessutom skulle nästan hela bibelskoleklassen vara med.

Mina tankar avbröts på nytt då nyhetsuppläsaren upprepade namnet på färjan som sjunkit till havets botten: ”Färjans namn är Estonia”.

Plötsligt var jag helt fokuserad och tänkte förstummad: Estonia? Var det inte så den där stora båten hette, som skulle tagit oss till Estland?

Jag slutade att tugga i mig flingorna och lade ifrån mig skeden. Smörgåsen med den prickiga korven lät jag vara och jag böjde mig istället fram för att leta i tidningshögen. Bland tidningar och reklarnblad sökte jag efter broschyren för att snabbt få veta namnet på fartyget.

Det dröjde inte länge förrän jag hittade den. Inte utan rädsla tittade jag på bilden med det väldiga fartyget som färdades stolt på havet med skummande svallvågor efter sig. Mina ögon sökte ivrigt efter fartygets namn, som stod skrivet med tydliga svarta bokstäver på den enorma färjan. Fartyget på bilden bar mycket riktigt namnet Estonia.

Jag stirrade på broschyrens vackra bild. Nyhetsrösten hörde jag inte ens längre. Det enda som nu existerade i mitt sinne var namnet på fartyget: Estonia. Jag låste det om och om igen. Det lilla baltiska landets stolthet, M/ S Estonia, hade sjunkit till botten. Min vän Leif Svensson och hela hans sällskap hade troligen varit ombord. Och jag skulle också ha varit med.

När det gick upp för mig att det verkligen var Estonia som sjunkit, radade frågorna upp sig i huvudet. jag satt en lång stund vid köksbordet och stirrade på den lite amatörmässiga reklambroschyren om kampanjen och den betydligt proffsigare broschyren om Estonia, som nu av allt att döma låg på Östersjöns botten. Nästan overkliga och smått suddiga såg jag de båda broschyrerna medan jag försökte få ihop bilden av det inträffade. Mina tankar gick till Leif Svensson. Plötsligt slog det mig att jag borde ringa hans fru, Sara. Hon skulle inte följa med på resan den här gången, vilket hon ibland gjorde. Hon hade bland annat följt med till Riga på samma resa som jag vid ett annat tillfälle. Men den här gången hade hon valt att stanna hemma. Jag tog upp min röda sladdtelefon och knappade in 036-numret till Jönköping.

Endast ett fåtal signaler hann gå fram innan hon svarade. Förmodligen satt Sara och vaktade telefonen den här dagen, eftersom det troligen var många som ringde och ville höra vad som hade hänt. Leif hade många vänner och kände självklart även mycket folk genom sin uppgift. Säkerligen var det även många anhöriga till eleverna, som ville söka mer information om sina nära och kära. Sara bekräftade att Estonia var det fartyg som Leif och hela sällskapet var med på. Så sa hon en mening som jag aldrig glömmer:

”Men jag har inte så stort hopp...”

Hon hade alltså inget hopp om att Leif hade klarat sig. Och det gjorde han inte heller. Han och den andre pastorn, Lennart Carlsson, tillsammans med en stor del av bibelklassen, det övriga sällskapet och hundratals andra omkom den där natten i havets djup när Estonia sjönk på femton minuter.

***

Jag har tänkt på den här händelsen mer än en gång. Jag kunde ha varit med ombord på Estonia. Istället för att följa med på resan till Estland valde jag att stanna hemma, eftersom jag inte ”kände” för det.

Kvinnan från Linköping, som förresten hette Marie, valde av någon outgrundlig anledning att resa till Israel i stället för till Estland - trots att hon från början hade bestämt sig för att följa med på Leif Svenssons kampanjresa.

När jag senare fick veta detta förstod jag ännu mer hur otroligt Gud hade lett både henne och mig.


Ur boken Den längsta natten av Christer Åberg utgiven av Semnos förlag. Kapitel 2: Resan med Estonia. Sidorna 25 - 36.


#Estonia #Christer Åberg #Bok #Vittnesbörd #Christer Åberg #Estonia #Bok #Vittnesbörd


13 kommentarer


x
Troende
lördag, 28 september 2019 04:27

Jag vaknade den natten,blev orolig, fick se en syn, ett fartyg i nöd.

Svara

x
RH
lördag, 28 september 2019 12:54

Så fängslande och bra skrivet! Jag läste nyss även en artikel som publicerades i Expressen i morse om en man vid namn Mats Hillerström, som faktiskt var en av de 6 personerna i bibelskoleklassen som överlevde fartygskatastrofen. Hans livsberättelse var också mycket stark och vittnade om Guds omsorg
och ledning mitt i de allra svåraste stunderna i livet.

Svara

x
Lena Henricson
lördag, 28 september 2019 14:58

Så fantastiskt,Christer,att Gud räddade dig och Marie och Dessan och er lille son,som du säkert får möta i himlen. Ja,Guds ledning är underbar! 🙂

Svara

x
Lars
lördag, 28 september 2019 16:52

För Gud är inget omöjligt. Herrens vägar är inte våra vägar. Man ska öppna sitt hjärta inte sitt förstånd.

Svara

x
Roger T. W. svarar Troende
lördag, 28 september 2019 20:40


Sådana här vittnesbörd behöver vi. Du fick veta att det var fara på sjön. Jag åkte med fartyget när det tillhörde Viking Line. När jag fick den första rapporten om katastrofen gick den inte in. Min brors vän överlevde och blev snart gråhårig. En granne förlorade båda sina föräldrar.

Det är svårt att tro på den officiella historieskrivningen. Sanningen ska döljas.

Jag varnades för andra saker och förstod inte varför förrän senare. Det var tur att jag lydde.


Svara

x
Sandra
söndag, 29 september 2019 01:25

Påminns av hur viktigt det är att Gud och inte jag leder...

Svara

x
Lukas
söndag, 29 september 2019 15:06

Fartyget körde för fort i hög sjö som det inte var godkänt för, bogvisiret slets loss vilket de inte såg från bryggan, fartyget vattenfylldes, kantrade och sjönk. Behövs det någon mer förklaring? Mystiskt med personer som ska ha klarat sig och sedan försvunnit...

Svara

x
Jessica
söndag, 29 september 2019 15:35

Det var ju underbart för de som överlevde Estonia-
katastrofen. Varför en del frälsta människor klarade sig och andra inte kan vi nog inte svara på.
Många frälsta unga bibelskoleelever dukade under för det kalla vattnet. Betyder det att de inte var ledda av Gud, eller lyssnade till Hans röst? Nej, jag tror inte det!
Säkert hade det betts mycket för dessa ungdomar
innan de begav sig iväg på sin resa🙏det är jag övertygad om. Gud ville inte att en enda av dessa
heller skulle dö.
Vi små människor kan inte förklara allt ont som händer, även de människor som är frälsta.

Svara

x
Sandra
måndag, 30 september 2019 00:27

De där ungdomarnas närvaro på båten kan ha varit någons sista chans att ta emot Jesus. Vi kanske hittar en bärgad skara från Estonia hemma i Himlen Tack vare dem. Nej, jag tror inte att Gud ville detta! Men nog är det likt Gud att alltid göra något gott mitt i kaoset!

Svara

x
AnnMarie svarar Jessica
måndag, 30 september 2019 19:45

Du har så rätt.
Vi kan inte förklara allt ont som händer och även drabbar kristna och när en del ändå försöker förklara varför blir det oftast så osmakligt att man mår illa.

Svara

x
Jessica svarar AnnMarie
tisdag 1 oktober 2019 21:11

Ja, jag måste hålla med dig Ann-Marie.
Skulle Gud ha talat till en del av de frälsta som tänkte åka med Ms Estonia, för att skydda dem, men inte till alla? En hel bibelklass med ungdomar som bara hade goda intentioner- varför skulle han inte ha talat till dem att stanna hemma?
Vad jag förstår så klarade sig 6 st av dessa 21 elever.
Många hade säkert bett för ungdomarnas resa innan de gav sig iväg!
Ibland försöker vi kristna förklara allt ont som händer så svart och vitt!
Men allt är inte så enkelt. Det är bättre att säga till ofrälsta mänskor när de frågar att vi inte förstår allt.
Det är bättre att göra det än att försöka snickra ihop en egen förklaring som de förr eller senare genomskådar.

Svara

x
AnnMarie svarar Jessica
tisdag 1 oktober 2019 21:39

Ja man måste kunna prata om erkänna att man inte fattar allt och att man undrar varför Gud inte griper in "när Han borde"

En del kristna vill inte erkänna att det är så att Gud uppenbarligen inte alltid vill gripa in.De säger istället att Han inte kan.
Vem vågar/vill tro på en Gud som inte kan?

Svara

x
Jessica svarar Jessica
söndag, 27 oktober 2019 17:50

Även vi som är frälsta måste medge
att det finns något som heter ”slumpen”.
Allt är inte förutbestämt.
Det är inte heller fel att erkänna att vi inte begriper allt som sker, speciellt inte allt ont.
Jag har nämnt den här devisen tidigare här på sidan Äkta vara- vara äkta!
( ett kristet studiematerial för ungdomar i pingst,
från slutet av 90-talet)
Jag tycker det är så bra. Vi har den äkta varan, men det gäller också att vi är äkta.🙏

Svara

Första gången du skriver måste ditt namn och mejl godkännas.


Kom ihåg mig?

Din kommentar kan deletas om den inte passar in på Apg29 vilket sidans grundare har ensam rätt att besluta om och som inte kan ifrågasättas. Exempelvis blir trollande, hat, förlöjligande, villoläror, pseudodebatt och olagligheter deletade och skribenten kan bli satt i modereringskön. Hittar du kommentarer som inte passar in – kontakta då Apg29.

Nyhetsbrevet - prenumerera gratis!

"Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son [Jesus], för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv." - Joh 3:16

"Men så många som tog emot honom [Jesus], åt dem gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn." - Joh 1:12

"Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst." - Rom 10:9

Vill du bli frälst och få alla dina synder förlåtna? Be den här bönen:

- Jesus, jag tar emot dig nu och bekänner dig som Herren. Jag tror att Gud har uppväckt dig från de döda. Tack att jag nu är frälst. Tack att du har förlåtit mig och tack att jag nu är ett Guds barn. Amen.

Tog du emot Jesus i bönen här ovan?

- Ja!


Senaste bönämnet på Bönesidan

måndag 9 december 2019 00:15
Be för min ekonomi! Att jag ska ha råd att köpa julklappar m.m. Och ändå ha råd att betala alla räkningar och skulder den här månaden! Jag behöver få in många tusen till på kontot för att det ska gå!

Senaste kommentarer


Aktuella artiklar



Stöd Apg29:

Kontakt:

MediaCreeper Creeper

↑ Upp