Apg29.nu

Reformationsbibeln är här – en ny helbibel efter 32 års arbete

Apg29.Nu — Mon, 06 Jul 2026 15:00:04 +0200

Svenska Reformationsbibelsällskapet har nu slutfört sitt omfattande arbete med översättningen av Gamla testamentet. Därmed ges för första gången en komplett Reformationsbibel ut på svenska – en jubileumsutgåva som lanseras under sommaren 2026.

Utgivningen sammanfaller med ett historiskt jubileum. Det är 500 år sedan Sverige fick sin första fullständiga bibelöversättning, Gustav Vasas Bibel, som blev ett av reformationens viktigaste arv i vårt land.

Nu, fem sekel senare, ges Reformationsbibeln åter ut i en modern svensk språkdräkt efter 32 års arbete. Målsättningen har varit att bevara det bästa från den svenska bibelöversättningstraditionen samtidigt som språket gjorts mer lättillgängligt och lättare att förstå för dagens läsare.

Översättningen bygger på samma grundtext som användes under reformationstiden – Textus Receptus. I arbetet har framför allt två klassiska bibelöversättningar varit vägledande: Karl XII:s Bibel och den engelska King James Version, eftersom de utgår från samma grekiska grundtext.

I Nya Testamentet finns det noter som upplyser om grundtextskillnader mellan Textus Receptus och De förenade bibelsällskapens grekiska text som gavs ut 1975, och Nestle-Alands grekiska text som gavs ut 1979. Dessa två utgåvor av grekisk text, 1975 och 1979, har samma grekiska text. De ligger till grund för de flesta svenska bibelutgåvor efter 1981, förutom Reformationsbibeln. I Reformationsbibeln har 1 200 av dessa grundtextskillnader uppmärksammats i form av noter. Kursiva ord förekommer både i Gamla och Nya testamentet där det behövs för svenskans skull men finns inte i grundtexten.

Översättningen har gjorts av ett bibelkonservativt översättningsteam bestående av pingstvänner, baptister och lutheraner. Sammanlagt har minst 25 personer på ett eller annat sätt medverkat, varav fem personer kunniga i grekiska och tre personer i hebreiska. Översättningen har strävat efter att vara så grundtexttrogen som möjligt på svenska och har undvikit teologiska noter. Noterna har i stället haft som mål att vara sakliga, kortfattade och bidra till ökad förståelse av vissa hebreiska och grekiska ord.

Gamla testamentet är huvudsakligen översatt från King James Version, men på flera ställen har översättarna arbetat direkt från den hebreiska grundtexten. Ambitionen har genom hela arbetet varit att ge en så grundtexttrogen och samtidigt naturlig svensk översättning som möjligt.

Reformationsbibeln innehåller 66 böcker, 1 640 sidor, 1 189 kapitel, 31 119 verser och omkring 790 000 ord. Bibeln har formatet 140 × 211 mm, är 33 mm tjock och har en textstorlek på 10,5 punkter.

Låt oss inte bara be om väckelse – låt oss predika evangeliet

Apg29.Nu — Thu, 02 Jul 2026 03:00:05 +0200

Bönen är viktig och nödvändig, men den får aldrig ersätta evangelisationen. I den här artikeln lyfter jag fram Jesu tydliga befallning att gå ut och predika evangeliet – för det är när människor får höra om Jesus som de kan ta emot honom och bli frälsta.

Ibland anordnas bönekonferenser runt om i landet. Missförstå mig inte – det är inte fel att be. Tvärtom. Jesus lärde sina lärjungar att be, och han uppmanar oss att göra det.

Men jag har lagt märke till en sak. Ofta anordnas bönekonferenser för att be om väckelse. Jag blev frälst för 42 år sedan, och under alla dessa år har man bett om en stor väckelse som ska komma.

Om vi ska vara riktigt ärliga har den väckelse som man bett om i 42 år ännu inte kommit på det sätt som många har väntat sig.

Jag minns att man började be om väckelse nästan direkt efter att jag blivit frälst. Jag drogs själv med och bad om den där stora framtida väckelsen som man hela tiden väntade på.

I dag ser jag hur det fortfarande anordnas bönesatsningar. Man ordnar böneresor, bussresor genom landet och bönemarscher. Jag såg till och med en man som vandrade genom hela Sverige för att be.

Människor blir imponerade av sådana initiativ, och visst kan de vara uppriktiga och välmenande.

Men jag ställer ändå frågan:

När ska vi börja anordna evangelisationskampanjer? När ska vi börja göra evangelisationspromenader? När ska vi börja gå ut och berätta om Jesus Kristus så att människor får möjlighet att bli frälsta?

Visst sker det på vissa håll. Men det verkar ibland som om vi är mer entusiastiska över stora bönesatsningar än över att faktiskt göra det Jesus kallade oss till.

Jesus sade:

"Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar."

Och han sade:

"Gå ut i hela världen och predika evangeliet för hela skapelsen."

Det är vårt uppdrag.

Jag vill inte göra någon ledsen, men faktum är att Jesus aldrig kallade oss att resa runt i världen och be. Han kallade oss inte att ordna stora bönekonferenser för att be om väckelse.

Däremot sade han att vi skulle gå ut och predika evangeliet.

Visst finns det ett tillfälle då Jesus uppmanar oss att be:

"Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd."

Det är en biblisk bön. Men lägg märke till vad vi ska be om. Inte att Gud på något mystiskt sätt ska skapa väckelse medan vi själva sitter stilla. Vi ska be att arbetare sänds ut.

Och vad gör arbetare? De arbetar. De går ut till människorna. De berättar de goda nyheterna om Jesus Kristus. De ger människor möjlighet att ta emot honom och bli frälsta.

Det är precis vad Jesus vill.

Återigen: Jag talar inte emot bönen. Bönen har sin självklara plats. Men när ska vi börja göra det som Jesus faktiskt befallde oss att göra?

Jag är övertygad om att när vi gör det Jesus har kallat oss till, då kommer vi också att få se resultat.

När jag själv blev frälst var det ingen som sade: "Nu ska vi samlas och be om väckelse." I stället var det någon som helt enkelt frågade mig: "Vill du bli frälst?" Det var första gången någon ställde den frågan till mig.

Och jag svarade: "Ja."

Pastorn trodde nästan att jag skämtade.

"Så lätt kan det väl inte vara?"

Jo. Det kan faktiskt vara så enkelt. Du skulle bli förvånad över hur många som svarar ja om de bara får frågan.

Men om alla bara hade suttit på en bönekonferens och bett hade ingen frågat mig. Då hade jag inte fått möjlighet att säga ja till Jesus.

Vi får inte glömma det viktigaste.

Jesus sade aldrig att vi skulle gå ut i hela världen och be. Däremot sade han:

"När du ber, gå in i din kammare ..."

Han uppmanade oss alltså att gå in i vår kammare och be. Men sedan sade han:

"Gå ut i hela världen och predika evangeliet."

Har vi inte ibland vänt på detta?

Vi går ut i världen och ber. Men vi går in i vår kammare och gömmer evangeliet.

Jag minns en gång när jag besökte en församling. När bönemötet började drog man för gardinerna. Det fick mig att tänka.

Vi ska inte skämmas för evangeliet. Vi ska öppet visa att vi tror på Jesus Kristus. När människor ser oss ska de också få höra om Jesus.

Det står ju:

"Jag skäms inte för evangeliet."

Och det gör inte jag heller.

Det bästa som har hänt mig är att jag tog emot Jesus Kristus och blev frälst.

Därför vill jag uppmana dig: Gå ut och predika evangeliet. Berätta om Jesus. Vittna om honom. Skäms aldrig för Jesus Kristus.

Det anordnas många bönedagar, men vi behöver också fler evangelisationsdagar.

Förr fanns det ofta evangelisationskampanjer inom frikyrkorna. Då satsade man målmedvetet på att nå människor med evangeliet. Jag tror att vi behöver återupptäcka den visionen.

Jag ber själv mycket. Jag ber på svenska. Jag ber i tungor. Men vi får inte glömma att också tala svenska med våra medmänniskor och berätta evangeliet för dem. Människor behöver höra om Jesus.

Det är när de hör evangeliet och tar emot Jesus som de blir frälsta. Vi får inte gömma budskapet. Evangeliet ska inte ligga i en skrivbordslåda eller gömmas undan i en garderob. Det ska förkunnas i tid och otid.

Vi ska kasta ut evangeliets nät. Vi ska vinna människor en och en, men också nå så många som möjligt.

Vi lever i en allvarlig tid. Därför behöver vi ropa ut budskapet om Jesus Kristus. Han är vägen, sanningen och livet. Han är Frälsaren.

Om du ännu inte har tagit emot Jesus vill jag uppmana dig att göra det i dag.

Hur blir man frälst?

Den frågan har jag fått många gånger.

Svaret är enkelt. Du tar emot Jesus i tro. Du bekänner honom som Herren i ditt liv. Du tror att Gud har uppväckt honom från de döda.

Kanske undrar du:

Hur tar man emot Jesus?

Du vänder dig helt enkelt till honom och säger med din mun:

"Jesus, jag tar nu emot dig. Jag bekänner att du är Herren. Jag tror att du dog för mina synder och uppstod igen. Tack att du nu frälser mig. Amen."

Då blir du frälst.

Bibeln säger:

"Om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst."

Detta budskap har jag burit sedan den dag jag själv blev frälst. Jag är övertygad om att människor behöver höra det. Nu har du också fått höra det. Nu vet du hur man blir frälst.

Så låt oss gå ut med budskapet om den underbare Jesus Kristus. Låt oss ropa ut evangeliet i tid och otid. Det är fortfarande Guds kraft till frälsning för var och en som tror.

Peter Ljunggren: 14 år sedan Jesus helade mig

Apg29.Nu — Wed, 01 Jul 2026 12:46:13 +0200

För fjorton år sedan drabbades evangelisten Peter Ljunggren av en massiv hjärtattack. Läkarna sa att han behövde genomgå en bypassoperation. Men dagen före den planerade operationen helade Jesus Peter där han låg i sjukhussängen.

Lyssna till Peter Ljunggrens eget vittnesbörd i videon.

Route 60 blir ”Bibliska motorvägen” – en resa genom Bibelns landskap

Apg29.Nu — Sat, 27 Jun 2026 12:38:17 +0200

Route 60, vägen som går genom Israel från norr till söder, får nu namnet Biblical Highway (Bibliska motorvägen).

Syftet är att lyfta fram de många bibliska platser som finns längs vägen och göra området mer tillgängligt för bibelintresserade, studenter och turister.

Förespråkare för projektet menar att vägens nya namn hjälper till att bevara Israels historiska och bibliska arv. Yishai Fleisher, internationell talesperson för den judiska befolkningen i Hebron, säger att kunskapen om Israels bibliska rötter är viktig för landets identitet.

Längs den över 4 000 år gamla vägen finns flera platser med stark koppling till Bibeln. Resan börjar i Beersheba, där Abraham enligt Bibeln bodde och undervisade om tron på Gud. Därefter går vägen vidare till Hebron, där Abraham köpte en gravplats åt Sara och där patriarkernas grotta finns. Här blev även David krönt till kung.

Nästa stopp är Betlehem, staden där Jesus föddes och där flera bibliska berättelser utspelar sig. Vägen fortsätter sedan till Jerusalem och vidare norrut till Betel, där Jakob fick sin dröm om stegen mellan himmel och jord.

Vid Silo finns platsen där förbundsarken och tabernaklet en gång stod, innan Jerusalem blev Israels religiösa centrum. Vägen passerar även berget Tabor, kopplat till profetissan Debora, och Megiddo, en plats känd för flera historiska slag.

Den bibliska motorvägen avslutas i Nasaret, staden där Jesus växte upp. Genom att ge Route 60 detta nya namn hoppas Israels myndigheter att fler ska upptäcka landets historia och de platser som format Bibelns berättelser.

Källa: Route 60 i Israel blir biblisk väg – passerar pärlband av bibliska platser

Hur blir man frälst och vad händer när man blir frälst?

Apg29.Nu — Wed, 24 Jun 2026 17:00:04 +0200

Klicka på bilden för större bild.

“Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod, inte heller av köttets vilja, inte heller av någon mans vilja, utan av Gud.”
(Johannes 1:12–13)

Dessa två verser talar om hur man blir frälst och vad som händer när man blir frälst.

1. Hur blir man frälst?

Denna vers säger att man blir frälst när man tar emot Jesus. Hur tar man emot Jesus? Man bekänner det med sin mun: ”Jesus, jag tar nu emot dig som min Herre och Frälsare.”

Detta säger också Romarbrevet 10:9: att om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst.

Då sker undret. Man blir frälst – ett Guds barn.

2. Vad händer när man blir frälst?

Det beskrivs tydligt i Johannes 1:13. Man blir född av Gud. Jesus säger på ett annat ställe att man blir född på nytt. På ytterligare ett annat ställe står det att man blir en ny skapelse.

Det är inte en naturlig födelse där någon människa är inblandad, utan det är ett övernaturligt under som Gud gör.

Vill du bli frälst?

Om du vill bli frälst kan du be bönen här nedanför. Det är viktigt att förstå att det inte är själva bönen som frälser, utan Jesus som du tar emot genom bönen.

Jesus, jag tar nu emot dig och bekänner att du är Herren. Jag tror att Gud har uppväckt dig från de döda. Tack Jesus för att jag nu är frälst och ett Guds barn. Amen.

5 saker du aldrig ska avslöja på TikTok… men den sjätte saken måste du berätta för alla

Apg29.Nu — Mon, 22 Jun 2026 19:00:02 +0200

1. Ge aldrig ut ditt telefonnummer

Om fel personer får tag på det kan de ringa och störa dig, trakassera dig eller försöka kontakta dig på ett olämpligt sätt.

2. Berätta aldrig exakt var du bor

Din adress och var du finns är privat information. Fel personer kan använda den informationen för att söka upp dig.

3. Avslöja inte för mycket om din familj

Skydda dina närmaste. Berätta inte detaljer om barn, familjemedlemmar eller sådant som kan göra dem utsatta.

4. Berätta inte var du jobbar

Din arbetsplats ska inte behöva bli kontaktad av människor som vill skapa problem på grund av det du lägger ut.

5. Visa inte allt om dina ägodelar, som din bil

All information om vad du äger kan utnyttjas av personer med dåliga avsikter.

Men det finns en sak du absolut ska berätta om:

Berätta om Jesus Kristus

För medan världen kan ta saker ifrån dig, kan Jesus ge dig något som aldrig kan tas ifrån dig: hopp, förlåtelse och evigt liv.

Berätta om Jesus så att människor får möjlighet att lära känna honom och bli frälsta.

Från några få lärjungar till en världsvid rörelse – hur de första kristna spred evangeliet

Apg29.Nu — Mon, 22 Jun 2026 15:00:05 +0200

Klicka på bilden för större bild.

När Jesus stod på Olivberget strax innan han lämnade jorden gav han sina lärjungar ett uppdrag som skulle förändra världshistorien.

Han sade:

”Ni skall få kraft när den helige Ande kommer över er, och ni skall vara mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” (Apg 1:8)

Detta blev startpunkten för den kristna församlingens första stora missionsrörelse.

Uppdraget från Jesus

Jesus hade redan tidigare gett sina lärjungar missionsbefallningen. I Matteusevangeliet säger han:

”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” (Matt 28:19–20)

I Markusevangeliet uttrycks samma uppdrag:

”Gå ut i hela världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen.” (Mark 16:15)

Lärjungarna fick alltså inte bara ett budskap att bevara, utan ett uppdrag att föra vidare till hela världen.

Den helige Ande gav kraft

Jesus visste att lärjungarna inte skulle klara uppdraget i egen styrka. Därför lovade han att den helige Ande skulle komma över dem.

Detta skedde på pingstdagen i Jerusalem. Petrus predikade om Jesus, och omkring 3 000 människor kom till tro och döptes (Apg 2:41). Kort därefter berättas det att antalet troende män hade vuxit till omkring 5 000 (Apg 4:4).

Det som började som en liten grupp lärjungar blev snabbt en växande rörelse.

Evangeliet spreds snabbt

Apostlagärningarna visar hur Jesu ord i Apg 1:8 började uppfyllas:

Jerusalem – Här föddes den första församlingen.
Judeen – Budskapet spreds utanför staden.
Samarien – Evangeliet nådde människor som tidigare stod på avstånd från judarna.
Jordens yttersta gräns – Genom missionärer som Paulus nådde evangeliet stora delar av Romarriket.

Paulus reste genom Mindre Asien, Grekland och kom slutligen till Rom. På så sätt gick evangeliet från en liten judisk grupp i Jerusalem till en internationell rörelse.

Hur många kristna fanns det?

Det är svårt att ange exakta siffror, men Apostlagärningarna visar en enorm tillväxt.

I Apostlagärningarna 21:20 säger de troende i Jerusalem till Paulus:

”Du ser, broder, hur många tusentals judar det är som har kommit till tro.”

Det grekiska ordet som används kan syfta på många tiotusentals. Detta visar att bara i Jerusalem hade den kristna rörelsen vuxit kraftigt inom några årtionden.

Utanför Jerusalem hade dessutom församlingar vuxit fram i städer som Antiochia, Efesos, Korinth och Rom. Vid slutet av det första århundradet fanns kristna grupper över stora delar av Romarriket.

Varför gick det så snabbt?

Historiker brukar lyfta fram flera orsaker:

Romarriket hade byggt ett stort nätverk av vägar som gjorde resor enklare. Missionärer kunde färdas mellan viktiga städer där människor samlades.

Det grekiska språket fungerade som ett gemensamt språk i stora delar av riket, vilket gjorde att det kristna budskapet kunde spridas brett.

De första kristna bildade starka gemenskaper där de hjälpte varandra och tog hand om människor i nöd.

Dessutom var budskapet enkelt och tydligt: Jesus hade dött, uppstått och erbjöd förlåtelse och nytt liv.

En rörelse som började med några få

Det mest anmärkningsvärda är att Jesus började med en liten grupp lärjungar. De hade inga politiska makter, inga stora byggnader och inget världsligt inflytande.

Ändå spreds budskapet från Jerusalem till stora delar av världen.

För de första kristna var förklaringen tydlig: det var inte bara deras egen kraft, utan uppfyllelsen av Jesu löfte:

”Ni skall få kraft när den helige Ande kommer över er.”

Det som började i Jerusalem fortsatte genom generation efter generation – från lärjungarna till hela världen.

Midsommar i Gamla Hjälmseryd

Apg29.Nu — Sun, 21 Jun 2026 11:35:31 +0200

En unik video av Lars-Uno ”Bolmsö” Åkesson från midsommarafton, 19 juni kl. 18.00, i Salomos maskinhall på Klockaregården i Gamla Hjälmseryd.

Medverkande:
Nenne Lindberg • Börje Erdtman • Johan & Gunilla Sigvardsson • Martin Lindberg • Benny Jonsson • Toye Josefson • Niklas Hagström • Håkan Bertilsson • Stefan Lindberg • Mikael Lindberg • Christer Åberg

Det var det 18 året i rad som Nenne Lindberg tillsammans med Alliansförsamlingen arrangerade midsommarmöten i Gamla Hjälmseryd.

Bibelns hjärta i en enda vers

Apg29.Nu — Thu, 18 Jun 2026 13:43:27 +0200

Klicka på bilden för större bild.

Bibeln innehåller 66 böcker – Gamla och Nya testamentet – som tillsammans består av 1 189 kapitel, cirka 31 102 verser och cirka 783 000 ord. Men det finns en vers som på ett suveränt och mästerligt sätt sammanfattar hela Bibelns budskap. Egentligen är det en enda mening, och den versen är den mest översatta bibelversen i världen. Den finns på tusentals språk. Och det är Jesus själv som uttalar dessa ord:

”Ty så älskade Gud världen att han gav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.” (Joh 3:16)

Ny svensk blågul symbol?

Apg29.Nu — Tue, 16 Jun 2026 11:55:12 +0200

Bild: X.

Islams närvaro ser du i en vanlig svensk gatubild när du kör in i en by eller stad. Ingen kan undgå de beslöjade kvinnorna. Och nu ser vi även islams närvaro i svensk fotboll under Fotbolls-VM, där Sverige vann sin premiärmatch mot Tunisien med 5–1.

Efter att den svenske spelaren Yasin Ayari hade satt Sveriges första mål gick han ned i en muslimsk böneställning på planen. Det var en så kallad ”sajdah”, vänd mot Mecka, där tår, handflator och ansikte sätts mot marken. Du ser detta i bilden här ovan, som är en skärmdump från en video på X. Jag kan inte låta bli att fundera på om det kommer att bli en framtida frimärksbild.

Yasin Ayari är född och uppvuxen i Sverige, men hans pappa är från Tunisien. Nu lyfter man fram i sociala medier att Ayari visade respekt för Tunisien genom att inte fira målet. I stället gick han ned i muslimsk böneställning. På detta sätt framställs det att det går alldeles utmärkt att vara svensk och muslim samtidigt. Plötsligt handlar det inte längre bara om fotboll, utan också om att göra islam accepterat i Sverige.

En teolog slog också mynt av detta genom att skriva på sociala medier att ”fotbollen förenar ett land som allt för många försöker splittra”, eftersom muslimer, kristna och ateister spelar i samma lag. Här förflyttar den gode teologen fokus från Jesus, som verkligen förenar, till fotbollen. Samme teolog talar också om ”blågul islam” i en kvällstidning. Kontentan är att man försöker göra islam normalt och accepterat.

Låt oss berätta om Jesus för våra muslimska vänner. De behöver Jesus, precis som alla andra människor. Endast Jesus kan frälsa och rädda.

Yasin Ayari gjorde två fantastiska mål och Sverige vann med 5–1, men det är en seger som varar ett kort ögonblick jämfört med Jesu eviga seger!

Frälsningens väg

Apg29.Nu — Fri, 12 Jun 2026 15:00:04 +0200

Klicka på bilden för större bild.

1. Gud älskar dig och har en plan för ditt liv

Gud skapade människan för gemenskap med honom.

"Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv." (Johannes 3:16)

2. Alla människor är syndare

Synden har skiljt oss från Gud, och vi kan inte själva göra oss rättfärdiga inför honom.

"Alla har syndat och saknar härligheten från Gud." (Romarbrevet 3:23)

"Syndens lön är döden..." (Romarbrevet 6:23a)

3. Jesus dog och uppstod för våra synder

Gud sände sin Son för att bära vårt straff och öppna vägen tillbaka till honom.

"Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare." (Romarbrevet 5:8)

"...Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, blev begravd och uppstod på tredje dagen..." (1 Korinthierbrevet 15:3–4)

4. Ta emot Jesus genom tro

Frälsningen är en gåva som vi tar emot genom omvändelse och tro på Jesus Kristus.

"Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn." (Johannes 1:12)

"Om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst." (Romarbrevet 10:9)

Om du vill bli frälst och få alla dina synder förlåtna kan du ta emot Jesus genom att be den här bönen:

? Bön

Jesus, jag vänder mig nu till dig och tar emot dig. Jag bekänner att du är Herren. Jag tror att du dog för mina synder och uppstod igen. Tack Jesus att jag nu är frälst och ett Guds barn. Amen.

Guds frälsningshistoria – Den röda tråden genom Bibeln

Apg29.Nu — Mon, 08 Jun 2026 16:00:02 +0200

Klicka på bilden för större bild.

Bibeln är inte en samling fristående berättelser utan en enda sammanhängande berättelse om Guds kärlek till människan. Från de första kapitlen i Första Moseboken till de sista sidorna i Uppenbarelseboken löper en röd tråd: Guds plan att rädda en fallen mänsklighet genom Jesus Kristus.

Denna frälsningshistoria börjar i skapelsen, fortsätter genom löften, offer, profetior och förbund, och når sin höjdpunkt i Jesu död och uppståndelse. Därefter sträcker den sig fram mot den dag då Gud ska göra allting nytt och återupprätta sin fullkomliga gemenskap med sitt folk.

Om man ser hela Bibeln som en enda berättelse handlar den om Guds plan att rädda människan från synden och återupprätta gemenskapen med sig själv. Denna frälsningshistoria börjar i Första Moseboken och når sin höjdpunkt i Jesus Kristus.

Skapelsen – Guds goda början

I början skapade Gud himlen och jorden. Han skapade människan till sin avbild för att leva i kärlek, gemenskap och lydnad inför honom. Adam och Eva levde i paradiset där inget ont, ingen sjukdom och ingen död fanns.

Men när människan valde att lyda ormen istället för Gud kom synden in i världen. Synden bröt gemenskapen mellan Gud och människan, och döden blev en verklighet. Trots detta gav Gud redan då ett löfte om räddning. Han sade att kvinnans avkomma en dag skulle krossa ormens huvud (1 Mos 3:15). Detta är det första löftet om Jesus.

Patriarkerna – Löftet till Abraham

Efter syndafallet fortsatte människans ondska att växa. Men Gud började sin frälsningsplan genom att kalla Abraham. Han lovade att göra honom till ett stort folk och att alla jordens folk skulle bli välsignade genom honom.

Abraham fick sonen Isak, Isak fick Jakob, och Jakob fick tolv söner som blev Israels tolv stammar. Genom denna familj skulle Messias komma.

När Abraham var villig att offra Isak på Moria berg stoppade Gud honom och gav istället ett offerdjur. Händelsen pekar fram mot Jesus, Guds egen Son, som verkligen skulle offras för världens synder.

Uttåget ur Egypten – Befrielsen

Israels folk hamnade så småningom i slaveri i Egypten. Gud sände Mose för att befria dem. Påskalammet blev nyckeln till deras räddning. Lammet slaktades och dess blod ströks på dörrposterna. När domens natt kom gick döden förbi de hus som var märkta med blodet.

Detta var en stark förebild till Jesus, som senare skulle kallas "Guds lamm". Genom hans blod blir människor räddade från syndens dom.

Lagen och offren – Vägen till försoning

På Sinai berg gav Gud lagen till Israel. Lagen visade Guds helighet och människans syndfullhet. Men Gud gav också offersystemet.

Varje dag offrades djur för folkets synder. På Försoningsdagen bars blodet in i det allra heligaste för att skapa försoning mellan Gud och folket.

Dessa offer kunde aldrig helt ta bort synden. De pekade fram mot det fullkomliga offer som skulle komma genom Jesus.

Kungarna och profeterna – Hoppet om Messias

Israel fick kungar som Saul, David och Salomo. Särskilt David fick löftet att en evig kung skulle komma från hans släkt.

När folket gång på gång vände sig bort från Gud sände han profeter. De varnade för dom men talade också om hopp.

Profeterna förutsade att Messias skulle:

Födas av en jungfru.
Födas i Betlehem.
Komma från Davids släkt.
Lida för folkets synder.
Uppstå från de döda.
Upprätta ett evigt rike.

Särskilt profeten Jesaja beskrev den lidande tjänaren som skulle bära människornas synder.

Exilen och återkomsten – Behovet av en ny början

På grund av folkets olydnad fördes Israel i exil till Babylon. Templet förstördes och nationen krossades.

Men Gud övergav inte sitt folk. Genom profeter som Jeremia och Hesekiel lovade han ett nytt förbund där lagen skulle skrivas i människors hjärtan och där Guds Ande skulle bo i dem.

Jesus Kristus – Frälsningshistoriens centrum

När tiden var inne sände Gud sin Son.

Jesus Kristus föddes i Betlehem som den utlovade Messias. Han levde utan synd och uppenbarade Guds rike.

Alla löften, bilder och profetior i Gamla testamentet pekade mot honom:

Han är kvinnans avkomma som besegrar ormen.
Han är Abrahams sanna avkomma genom vilken alla folk välsignas.
Han är det verkliga påskalammet.
Han är den store översteprästen.
Han är Davids evige kung.
Han är den lidande tjänaren.
Han är det fullkomliga offret.

På korset tog han världens synd på sig. Där bar han den dom som människan förtjänade. Tre dagar senare uppstod han från de döda och besegrade synden, döden och Satan.

Församlingen – Evangeliet till alla folk

Efter Jesu uppståndelse utgöts den helige Ande på pingstdagen. Församlingen föddes och evangeliet började spridas över världen.

Apostlarna predikade att frälsning inte längre var begränsad till ett folk utan erbjuds alla människor genom tro på Jesus Kristus.

Gud samlar nu människor från alla språk, stammar och nationer till sitt folk.

Den nya skapelsen – Slutet som blir en ny början

Bibeln slutar där den började: med att Gud bor tillsammans med sitt folk.

I Uppenbarelseboken ser vi hur Jesus återkommer, ondskan döms och en ny himmel och en ny jord skapas.

Där finns ingen synd, ingen död, ingen sorg och ingen smärta. Guds folk får åter leva i full gemenskap med honom.

Frälsningshistorien går alltså från: Skapelsen → Syndafallet → Löftet → Israel → Offren → Profeterna → Jesus → Församlingen → Den nya skapelsen.

Den röda tråden genom hela Bibeln är att Gud söker den förlorade människan och fullbordar sin räddningsplan genom Jesus Kristus, "Lammet som blev slaktat från världens grundläggning". Från Första Moseboken till Uppenbarelseboken handlar berättelsen ytterst om honom.

Bibel till varje hem: Boken om hopp

Apg29.Nu — Sun, 07 Jun 2026 16:00:03 +0200

Bild: Brevlådemissionen.

Brevlådemissionens vision är fantastisk, nämligen att alla hem i Sverige ska få en bibel. För att nå detta mål delar de ut biblar gratis i brevlådorna.

De delar ut Boken om hopp, som innehåller Bibelns Nya testamente tillsammans med personliga vittnesbörd, samt Boken om hopp för barn, en tecknad serieversion som riktar sig till barn.

Det otroliga är att detta har mötts av kritik och motstånd, även från andra kristna som till och med tar avstånd från bibelutdelningen.

Detta är olyckligt eftersom människor mer än någonsin behöver få läsa de goda nyheterna om Jesus, som ger hopp.

Några exempel ur bibelböckerna

Här nedan följer några exempel hur böckerna om hopp ser ut. (Klicka på bilderna för större bild.)

Exempel från Boken om hopp, som riktar sig till vuxna. Texten är hämtad från Matteusevangeliet i Folkbibeln.

Boken om hopp innehåller också gripande vittnesbörd om Jesus.

Exempel ur Boken om hopp för barn som innehåller tecknade serier om Jesus från Bibeln.

Mellan serierna finns det också djuplodande och förklarande text.

Sommarmöten: Lindbergarna med gäster

Apg29.Nu — Sun, 31 May 2026 11:00:02 +0200

Klicka på affischen för större bild.

Sommarmöten 18 juni – 21 juni
Lindbergarna sjunger varje kväll!
Salomonssons maskinhall - G:A Hjälmseryd
Lindbergarna med gäster!

Torsd 18 juni 19.00 Ove Pettersson • Axarydsteamet • Ingmar & Annelie Ek

Midsommarafton 19 juni kl 18.00 Börje Erdtman • Tony Olsson • Johan & Gunilla Sigvardsson • Martin L • Toye

Midsommardagen 20 juni kl 18.00 Mikael Alfvén • Emilia & Vera • Ted S • Karin & Rikard Johansson • Toye

Sönd 21 juni kl 18.00 Stefan Claar • Ted S • Karin & Niklas Eriksson • Toye

Varje kväll! Servering • Grillning • HembakatInfo: 070-253 58 29

Arr: Alliansförs. G:A Hjälmseryd/Nenne Lindberg Org

Konferencier – Nenne Lindberg, Trummor – Niklas Hagström, Piano – Rolle, Bas – Håkan, Steel – Benny, Gitarr – Mikael, Elgitarr – Stefan, Trummor – Benkt Stonner, Ukulele – Christer Å, Servering – Bettan & Kristina

”Herre, till vem ska vi gå? Du har det eviga livets ord”

Apg29.Nu — Fri, 29 May 2026 19:00:03 +0200

Då svarade Simon Petrus honom: Herre, till vem ska vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och är övertygade om att du är Kristus, den levande Gudens Son. (Joh 6:68–69)

I den här starka bekännelsen i Johannesevangeliet 6:68–69 står Simon Petrus mitt i en avgörande stund. Många människor hade just lämnat Jesus Kristus eftersom hans undervisning var svår att ta emot. Jesus vände sig då till de tolv och frågade: ”Inte vill väl också ni gå bort?” Det är då Petrus svarar:

”Herre, till vem ska vi gå? Du har det eviga livets ord.”

Det är ett svar fyllt av både tro och desperation. Petrus säger egentligen:

”Vi förstår kanske inte allt, men vi vet att livet finns hos dig. Det finns ingen annan.”

”Till vem ska vi gå?”

Petrus säger inte ”vart” utan ”till vem”. Frälsningen handlar inte först om en religion, en filosofi eller regler — utan om en person. Han hade sett att Jesus inte bara undervisade om livet; han var själva livet.

Människor söker ofta mening i pengar, framgång, relationer eller religioner, men Petrus hade förstått att inget annat kunde ge det som Jesus gav: evigt liv, sanning och försoning med Gud.

”Du har det eviga livets ord”

Jesus talade ord som gav liv åt människans innersta. Hans ord avslöjade synd, men gav också hopp, nåd och frälsning. När Jesus talade väcktes tro, hjärtan förändrades och människor drogs närmare Gud.

I Johannesevangeliet kallas Jesus också för Ordet — det levande Ordet från Gud. Därför är hans ord inte vanliga ord; de bär evigt liv.

”Vi tror och är övertygade”

Petrus talar inte bara om en tillfällig känsla. Orden visar en djup övertygelse som vuxit fram genom att vandra med Jesus. Tron hade blivit personlig erfarenhet.

Det finns också en viktig ordning här: först ”vi tror”, sedan ”är övertygade”.

Ofta kommer vissheten genom att man följer Jesus, inte innan.

”Du är Kristus”

Ordet ”Kristus” betyder ”den Smorde”, alltså Messias — den Frälsare som profeterna i Gamla testamentet hade talat om i århundraden. Petrus bekänner att Jesus är den utlovade Räddaren.

”Den levande Gudens Son”

Detta är en av de starkaste bekännelserna om Jesu gudomlighet i evangelierna. Petrus säger inte bara att Jesus är en profet eller lärare, utan Guds Son — ett med Fadern och sänd från himlen.

Uttrycket ”den levande Guden” kontrasterar också mot döda avgudar. Jesus kommer från den sanne och levande Guden och ger liv till dem som tror på honom.

Den här versen blir därför en sammanfattning av sann kristen tro:

Jesus är den enda vägen till evigt liv.Hans ord ger liv.Han är Messias.Han är Guds Son.

Det är också en vers som många troende genom historien har återvänt till i tider av tvivel och kamp. När mycket känns osäkert återstår samma fråga:

”Till vem skulle vi gå?”

Två av Guds storverk: Israel och församlingen – Del 2

Apg29.Nu — Wed, 27 May 2026 05:00:03 +0200

Klicka på bilden för större bild.

Denna artikel tar läsaren med på en djupgående resa genom Bibelns stora berättelse om Israels folk och den kristna församlingen – två gudomliga verk framvuxna ur samma eviga plan. Med starka bilder, teologiska reflektioner och rik bibelförankring skildras hur Gud genom Jesus Kristus och den helige Ande uppenbarar sitt frälsningsverk i historien.

Det är till ens fördel att läsa och studera Bibeln i tro på att den helt och hållet är Guds ord, även om det finns innehåll som man får kämpa med. Att däremot vända sig mot Bibeln, inte lita på den eller plocka ut somligt ur den som man har svårt att acceptera – medför minskade förutsättningar för tron, både i fråga om den egna och i förlängningen också andras. När man själv ska avgöra vad som får beröra en av Guds ord, och det blir vidarefört, har ett ansvar övertagits som det inte går att leva upp till. Att erkänna svårigheten med att i alla avseenden begripa Bibeln, det är en sak. Men då man gör sig till domare över den, förloras texternas/ordens gudomliga kraft (hebr. koach, grek. dynamis). Att Skriftens innehåll också är tillgängligt för barn, eller för den med funktionsvariation, är inte liktydigt med att innehållet kan liknas vid en ”barnbok” eller förenklad version. För oavsett, är varje människa högt uppräknad av Gud.

Några bilder

Om man tar himlavalvet som en bild på Bibeln, då är det inte en klarblå himmel med lysande sol som framträder. Utan den horisonten har också ett antal moln av olika slag; dimensioner och nyanser. Guds ord är, om man säger, ingen solskenshistoria. Men rätt som, är ett textsammanhang eller bara en vers, som solbelyst och med hög luftfuktighet. Det går att njuta av orden och friskt andas.

Men Skriften är å andra sidan inte heller att likna vid en spegelblank insjö. Nej, det finns krusningar på ytan och starka strömmar under. Fort kan det slå om till vågor, skvalp och bubbel. Inte alla gånger går det ens att hitta lä i en vik. Mer än en gång tänkte jag i min ungdom då jag i en insjö fiskade från en liten eka, att i den här viken kommer vinden inte åt – så vattnet är stilla. Likväl drev båten, att jag snart måste ro mig till läge igen. Så kan bibelläsaren också få vara beredd på att göra: ta sig tillbaka och börja om.

Det går också i ärendet ”Bibeln”, illustrera med jordskorpan. Den kan synas som intakt och orörlig i tiden. Om ingen petar i den eller lastar något på den, ligger den där som tryggt oföränderlig. Fast det är inte verkligheten. Jorden rör sig, sänker, höjer eller förskjuter sig. Så är det med Guds ord, det är levande. Vilket medför att man får följa med. Mark förändrar sig inte bort från sig själv. Jord är jord, men kan vara mullrik, sandig eller lerig. Så är Bibelns ord i allt Guds ord. Att arbeta med Bibeln, kan vara krävande. Fast i den ”jorden” ligger gudomens skatter gömda. Den som gräver däri är den som finner.

Den hednakristna församlingen

I den första delen (se rubriken) behandlades alltså Israel som en folksamling (judar) med en inre andlig kärna: en församling. Utgångstexten för det var 1 Mos 32:24-30, där Jakob genomgår ett namnbyte till Israel (återvänder inte i större omfattning till just det materialet). Nej, i detta teologiepos är det den hednakristna församlingen som det främst är fokus på. Men på flera sätt är Israel/judafolket förebildande. Fast skillnaden är samtidigt markant. Det går att tänka Israel som en nedre sal och församlingen som en övre sal i ett hus. Bara man inte förringar det nedre. För finns det ingen undervåning finns det heller ingen övervåning.

Den grundläggande texten, för andra delen om de båda storverken av Gud, hänförs i särskild grad till Apg 2:1-4 (brukar Svenska Folkbibeln 2015 om inget annat antyds, samt att grekiska utgör grundtext): ”När Pingstdagen kom var de alla samlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var av dem. Alla uppfylldes av den helige Ande och [alla] började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.”

Eviga planer

Efter att ha funnits som en evig plan i Guds hjärta; likt en andlig ”graviditet”, så kom NF:s församling till: den evangeliska. Observera att både till dess ursprung och konsensus, handlar det enbart om andlighet – och i dess innersta kärna: inget mindre än gudomligt blod. Syftet är att Kristi blod ska ”rinna” och ”släppas på” i och genom allt församlingens liv. Varken organisation, administration/verksamhetsagendor, ska stå utanför ”flödet”. Detta i jämförelse med Israel, som visserligen också blev till utifrån en evig och himmelsk plan, men i förverkligandet skedde det andligt-biologiskt. Från att heta ”Jakob”, den som egennyttigt ”tar för sig”, till det gudagivna namnet ”Israel”: den som kämpar med Gud och människor ”och vinner seger”. Har man följt Israel/judafolket genom åren, känner man onekligen till den kamp de utkämpat, och fördenskull inte undkommer idag – eller lång tid framåt.

Kontentan för båda är: Först fördolt hos Gud innan tiden fanns, och sedan synliggjort av Gud i tiden. Men inom Israel i GF gällde ”reglerad nåd”, tex. uppfyllande av lagen (hebr. toranh), hållande av veckosabbaten, av reningar, årliga högtider, ritualer och ceremonier. I den kristna församlingen rör det sig om ”oreglerad nåd”. Gudsgåvan nåd (kärlek och barmhärtighet), är i själva givandet förbehållslös/kravlös/villkorslös, men efter att någon har mottagit: följer ansvaret – att utifrån nåden (kärleken och barmhärtigheten), arbeta på sin frälsning (Fil 2:12, 2 Tim 3:16-17), fostras av nåden (Tit 2:11-12). Och om synd ändå blir begången (vilket inträffar) och den erkänns inför Gud (ibland behövs det också inför människor), tillfaller förlåtelse. Som en följd kan sedan försoning och upprättelse ske (1 Joh 1:8, Jak 5:15, 19-20).

Först till Jesus

Det är helt på sin plats att knyta frågan om den evangeliska församlingen till Jesus. Han är både församlingens ”begynnelse” och dess liv. Jesus säger i Matt 16:18, att han ska bygga sin församling utifrån att han är ”den levande Gudens son”. Jesus är den fasta ”klippan” (petra), och som en liten ”sten” (petros) från den – skulle Simon Petrus kunna delta i bygget med sin frimodiga tro. Och hör Upp 1:12-16, där Johannes tar oss med i en gudomlig uppenbarelse, att se Jesu ställning med hänvisning till församlingen:

”Jag vände mig om för att se rösten som talade till mig. Och när jag vände mig om, såg jag sju ljusstakar av guld och mitt ibland ljusstakarna [den himmelska heligheten och härligheten i sju lokala församlingar] en som liknade en människoson, klädd i hellång dräkt och med ett bälte av guld runt bröstet. Han huvud och hår var som vit ull, som snö, och han ögon var som eldslågor. Hans fötter liknade skinande brons och hans röst var som dånet av väldiga vatten. I sin högra hand höll han sju stjärnor [församlingarnas föreståndare], och ur hans mun kom ett skarpt tveeggat svärd [predikan om Jesus Messias/Kristus är riktat både till Israel och till den hednakristna församlingen, både utåt till andra och inåt till sig själv], och hans ansikte var som solen när den skiner i all sin kraft.”

Efter uppståndelsen

Under sin treåriga tjänst som ”Människosonen”, i betydelsen Guds Son på jorden i mänsklig gestalt, öppnade Jesus Kristus upp för den kommande församlingen, den som skulle följa i spåren av hans död, uppståndelse och himmelsfärd – genom att kalla lärjungar, först ”de tolv”, sedan många fler.

Det är rätt att i allt detta, utgå från en evig-gudomlig vilja och plan. Och det är uppmuntrande att läsa vad som hände i anslutning till Jesu död på korset (Matt 27:57-61): ”När det blev kväll kom en rik man [jude] från Arimatea [norr om Jerusalem] som hette Josef och som hade blivit en Jesu lärjunge. Han gick till Pilatus [den romerske ståthållaren] och bad att få Jesu kropp. Pilatus befallde då att han skulle få den [möjligen som en sorts syndabekännelse för att ha lämnat ut Jesus till att korsfästas, Matt 27:24-26].

Josef tog kroppen och svepte den i rent linnetyg och lade den i sin nya grav som han hade låtit hugga ut i klippan [nära Golgata]. Sedan rullade han en stor sten för ingången till graven och gick därifrån. Maria Magdalena [från Magdala] och den andra Maria [sannolikt Klopas hustru, svägerska till Jesu mor Maria] var där och satt mitt emot graven.” Men först hade de också alla tre stått tillsammans vid Jesu kors (Joh 19:25). Begrunda en rejäl stund denna kvinnornas djärvhet och beslutsamhet.

Paulus beskriver situation efter Jesus uppståndelse på följande sätt i 1 Kor 15:3-8: ”Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder [exakt] enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen [exakt] enligt Skrifterna och att han visade sig för Kefas [Simon Petrus] och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på samma gång. De flesta av dem lever än [30-35 år efter], även om några har insomnat. Sedan visade han sig för Jakob [Jesu bror] och därefter för alla apostlarna [även utanför de tolv, Apg 6:5-7]. Allra sist visade han sig för också för mig [Apg 9:3], som är ett ofullgånget foster [i jämförelse med de första lärjungarna och apostlarna].”

En fråga om ordning på vilka Jesus visade sig för, eller hur det gick till, är kanske inte i första hand avgörande i just det faktum – att han visade sig, exempelvis i fråga om när hans mor Maria fick se honom, eller Maria från Magdala, de övriga kvinnorna, eller beträffande de två Emmauslärjungarna (Luk 24:1-45). Men det är inte omöjligt att det skedde efter ett gudomligt schema. Ankomst och avgång i något ärende inom Guds rike, bör inte nonchaleras som meningslöst. Litet kan vara nog så profetiskt. Gud har en ”beräkningsmodell” som med råge överträffar dagens algoritmer.

Uppväckta och insomnade

Det finns anledning att i saken, ”uppväckta och insomnade”, också fundera kring hur det var med de heliga (Messiastroende judar) som fick liv i sina gravar (utanför stadsmuren) då Jesus dog på korset, och efter hans uppståndelse kom ut ur gravarna, gick in i Jerusalem – samt visade sig för många (Matt 27:51-53). Om dessa (okänt till antalet och ålder ) blev en del av klassificeringen: ”lärjungarna”, under sina korta eller långa återstående liv, har vi ingen åtkomst till. När det talas om ”insomnat”, bör vi inte hoppa över vad vi läser av Paulus i 1 Kor 11:29-30 – om nattvardsfirandet (alltså 30-35 år efter Jesu död, uppståndelse, himmelsfärd och pingstdagen): ”Den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp [kontexten kan vara det allvarliga: att äta som om det vore mat att släcka hunger med, och då ta för sig så att somliga blir utan], han äter och dricker en dom över sig. Därför finns det många svaga och sjuka bland er, och ganska många är avsomnande [min kursv.].”

Innan pingstdagen

Efter Jesus i ordning, är den helige Ande ”svaret” på och för församlingen, vilket också var med ackuratess klarlagt innan själva den uppenbarade ”tillblivelsen”/”födelsen” av den samma. Johannes Döparen hade profetiskt i förväg sagt: ”Jag döper i vatten till omvändelse. Men den som kommer efter mig [Jesus Messias/Kristus] är starkare än jag [han är gudomlig], och jag är inte värdig att [ens slavliknande] ta av honom sandalerna. Han ska döpa er i helig Ande och eld [för ett explecit syfte].” (Matt 3:11)

Och lägg märke till vad Jesus säger till farisén Nikodemus, medlem i Stora rådet, som kom frågande till Jesus en natt om Guds rike (Joh 3:5-8): ”Jag säger dig sanningen [sa Jesus]: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike [det evangeliska livet]. Det som är fött av kött är kött [av lagen], och det som är fött av Anden är ande [är frihet]. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. Så är det [i Andens frihet] med var och en som är född av Anden.”

I Jesu möte med den samariska kvinnan vid Sykars brunn, händer bla. följande (Joh 4:13-14): ”Jesus svarade henne: ´Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger ska aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger blir en källa i honom med vatten som flödar fram till evigt liv [den som har ”källan” inom sig behöver inte hämta].´”

I saken är det ofrånkomligt att även ta med Joh 7:37-39, och Jesu närvaro i Jerusalem i samband med lövhyddohögtid: ”På den sista dagen, den största i högtiden [åttonde], stod Jesus och ropade: ´Om någon är törstig, kom till mig och drick! Den som tror på mig, som Skriften säger, ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram.´ Detta sade han om Anden, som de skull få som trodde på honom. Anden hade nämligen ännu inte kommit än, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.”

Och lyssna till vad Jesus sa till lärjungarna (de elva) inför sin himmelsfärd (Apg 1:8): ”Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft att bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen [i syd] och Samarien [i nord] och ända till jordens yttersta gräns [kanske benämning för det mest avlägsna från Jerusalem som lärjungarna kunde relatera till].” Samt, som det heter av Jesus i Joh 14:26: ”Men Hjälparen den helige Ande som Fadern ska sända i mitt namn, han ska lära er allt [det finns mer] och påminna er om allt som jag [redan] har sagt er.” Eller hur Jesus framställde det i Upp 2:29: ”Du som har [evangeliska] öron, hör vad Anden säger till församlingarna.”

Eld från himlen

Detta med församlingens ”tillkomst” och ”synliggörande” på pingstdagen, började (som mindre ”födslovåndor”) först med att lärjungarna samlades i ett hus i Jerusalem strax efter Jesu himmelsfärd (Apg 1:13-15): ”När de kom dit gick de upp till den sal på övervåningen där de brukade vara: Petrus, Johannes, Jakob, Andreas, Filippus, Tomas, Bartolomeus, Matteus, Jakob Alfeus son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa [elva] höll enigt ut i bön tillsammans med några kvinnor, Jesu mor Maria och hans bröder. En av dagarna reste sig Petrus bland bröderna – omkring 120 personer var då samlade [och valet av Mattias som apostel efter Judas genomfördes, så de blev tolv igen]…” Men till detta antal av 120 lärjungar, får bibelläsaren ta med att det totala antalet lärjungar med alla inräknade, var många fler. Kanske upp mot tusen.

Och så, efter dessa ”födslovåndor”, sker alltså den himmelska ”BB-akten” (Apg 2:1-4): ”När pingstdagen kom var de alla samlade [minst 120]. Då hördes plötsligt från himlen [”sista födslovärken”] som ett dån som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt [ställningen vid bön är inte avgörande, men att de satt gör inte undret mindre: känslor var inte styrande]. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Alla uppfylldes av den helige Ande och började tala främmande språk allteftersom Anden ingav dem att tala.”

Två plan

Räkna med att det ”fräste” till i andevärlden då Guds församling stod fram i fysisk existens. Från osynlig himmelsk ”organism”, till på jorden synlig ”organisation”. Från gudomligt ”frö” i himlen, till gudomlig ”blomma” i världen. Bibeln talar alltså om församlingen som både ett på jorden osynligt-synligt fenomen, och samtidigt i den onda andevärlden – först för dessa makter: en fördold oövervinnerlighet, sedan för dem: en uppenbarad sådan.

Lyssna till Pauli ord i Ef 3:8-11: ”Jag, den allra minste av alla heliga [på grund av sin tidigare förföljelse av Jesustroende], har fått denna nåd att predika evangelium om Kristi ofattbara rikedom för hedningarna och att upplysa alla om planen med den hemlighet som från evighet har varit dold i Gud, alltings Skapare. Nu skulle Guds vishet i sin väldiga mångfald göras känd [i en andra fas] genom församlingen för [alla] härskarna och makterna i den onda andevärlden. Detta var det eviga beslut som han förverkligade i Kristus Jesus, vår Herre.”

Hur detta fungerar i andevärlden, om det enbart blir förmedlat i bilder till det ockulta, eller om det sker genom reella strider (jfr. Dan 10:13) – och när det inträffar, om det tex. är någon ständigt pågående församlingsseger, det får vi konstatera att Bibeln inte förmedlar något absolut facit på. Men i 2 Kor 10:3-5, ger Paulus en tydlig vink: ”För även om vi lever i världen, strider vi inte på världens sätt. Vapnen vi strider med är inte köttsliga utan har kraft från Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig mot kunskapen om Gud. Vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus.” I detta är Jesu ord oöverträffade: ”…se, jag lever i evigheters evighet. Och jag har nycklarna till döden och dödsriket” (Upp 1:18), samt det Jesus yttrar om församlingen i Matt 16:18: ”…och helvetets portar ska inte få makt över den”.

Feminimt och maskulint

Och precis som det skapade människoparet, Adam och Eva, är en manlig och en kvinnlig part, och som Gudsskapelsen Israel har en maskulin och en feminin sida – så har Gudsskapelsen ”församlingen” det också. Att observera i sammanhanget, är att när Jesus dog på korset så stod alltså kvinnor i bön och sorg nedanför, och när Jesus blivit lagd i graven, så satt kvinnor mitt emot i bön och sorg. Och först till graven på påskdagens morgon – var bedjande och sörjande kvinnor. Dessa blev också de första vittnena om Jesu uppståndelse. Så det kvinnliga har en lika given roll i Guds rike som det manliga: Här är inte ”man och kvinna”, i en andlig skillnad inför Gud. Nej, vi är ”ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28). Iaktta det som står i Pauli brev till församlingen i Rom 16:3-6: ”Hälsa [det äkta paret] Prisca och Aquila, mina medarbetare i Kristus Jesus. De har riskerat sina liv för mig, och inte bara jag utan alla hednakristna församlingar tackar dem. Hälsa också församlingen som möts i deras hus. Hälsa min älskade Epenetus, som är Asiens förstlingsfrukt till Kristus. Hälsa Maria, som har arbetat mycket för er.”

Två grekiska ord är bestämmande för ordet/begreppet ”församling”. Å ena sidan det feminina ekklesia (”utkallad”, från världen), och å andra sidan det maskulina soma Christo (”Kristi kropp”). Gud tittar efter att både det manliga och det kvinnliga kännetecknar hans församling.

Från att leva av världen som alla andra, har det gjorts ett ”uttåg” ur detta världsliga – för att som ”Kristi kropp” leva efter det som kommer ovanifrån; från himlen (Fil 3:20). Således, ur Guds perspektiv fanns församlingen redan i förväg i en osynlig dimension, innan den ur detta tillstånd plötsligt blir synlig – då den ”kallas ut”/”kallas fram”/”köps loss” ur världen och blir ekklesia och soma Christo. Det kan inte nog understrykas hur viktigt det är att tänka i dessa termer och i tro förhålla sig till dessa sanningar, när en ny lokal församling menas ska sättas i gång att byggas/planteras/startas. Ingen församling kan egentligen kalla sig för ”Guds församling”, om man inte har räknat in att det finns något heligt/härligt osynligt av Gud i den som en rot, ett en kraft, en låga. Detta gudomliga är utslagsgivande. I Efesosförsamlingen (Upp 2:5), benämns detta Herrens himmelskt osynliga för: ”ljusstake”.

Gud är överordnad

Tillägas bör, att Gud står över sin skapelse ”församlingen”. Han är förmer än den, och församlingen frälser inte – men en församling kan i samverkan med den helige Ande, påverka människor till att låta sig frälsas (Upp 22:17). När världen allmänt sett, lever utan Guds mål och mening, så gör församlingen tvärtom: lever med Guds mål och mening – ja, gör Kristus känd, mottagen och efterföljd. Huvudet på ”kroppen” är Kristus, och med ”Hjälparen” den helige Ande, leds församlingen i tiden och in i evigheten. Hör en god församlingsidentifikation: Jesus, Bibeln/Ordet och Anden, visar på och bestämmer ”färdvägen”.

Gud har lagt allt under Jesu Kristi fötter, och som det är skrivet i Ef 1:22: ”…och honom som är huvud över allting gav han till församlingen som är hans kropp, fullheten av honom [församlingens betydelse med erbjudandet om ”frälsning”/”upprättelse”/”försoning”, står skyhögst i kurs av det Gud skapat] som uppfyller allt.” Församlingen är alltså, både ”framtagen” ur himlen (ur Gud), och ”uttagen” från världen. Upprepar: Församlingen existerade först som en fördold andlig realitet hos Gud, och fanns samtidigt i andlig bemärkelse, som en tillbakahållen ”osynlig” fånge i världen. Det medför att tex. begreppen planera eller starta församling, är irrelevanta. Bättre är: finna, upptäcka, ta emot, släppa fram. Men ”ordna med” eller ”bygga vidare på”, kan ligga inom ramen för det bibliska. Och därmed, i biblisk anda och efter dess rättesnöre: Lyssna ”hemåt” och följ den ”blodröda” tråden.

Brudgummen Jesus

Lika bildmässigt om Israel, folket och Jesus Messias som sin brudgum, gäller också motsvarande för församlingen – Jesus Kristus är dess brudgum. Först i det eviga förhållandet, då med Israel och församlingen på plats tillsammans, är bruden en och brudgummen är Jesus Messias/Kristus. Gud kämpade i nöd för att både Israel och den hednakristna församlingen skulle ”bli till”: ”skapas”/”födas”/”lösgöras”/”hämtas”/”ledas ut”, från det stora osynliga till det synliga: Israels tolv stammar och lokala kristna församlingar.

Liksom Isak en gång fann, vann och hämtade sin Rebecka (1 Mos kap 24), så är Guds församling funnen, vunnen (köpt) och hämtad: ”Ge akt på er själva [ni församlingsäldste] och hela den hjord där den helige Ande satt er som ledare, till att vara herdar för Guds församling som han har köpt [ut ur världen; från fienden] med sitt eget blod.” (Apg 20:28). Både valutan och summan räcker. Församlingen äger inte sig själv. Herren äger den.

Repetering: Församlingen fanns innan någon synlig ”uppstart” skett här på jorden. Och man har som troende att bekänna sig till den, ta emot ”gåvan” och börja att ”ordna” för att en lokal sådan blir uppenbarad/tillgänglig/ ”avslöjad”. Notera att vi på inget ställe i NT efter Apg kap. 2 (möjligen församlingen i Antiokia då, 11:19-26), får följa den precisa ”början” på en lokal församlings tillkomst. Vi kommer nästan uteslutande in i skeenden med omvändelse, dop i vatten, uppfyllelse av Anden – men övrig utveckling till en Guds församling, saknas material för.

Omvändelse och dop

Grundläggande är omvändelse och dop. Och så heter det också vidare på pingstdagen om den stora ”församlingsfödelsen”, efter en predikan av Petrus om Jesus, hans död, uppståndelse och himmelsfärd (Apg 2:37-42): ”När de [folket som sett de Andefyllda lärjungarnas reaktion på stormen, elden och tungotalet; vissa bland folket hade blivit häpna och varit intresserade, medan andra varit hånfulla och menat att lärjungarna berusat sig med sött vin, 2:12-13] hörde detta högg det till i hjärtat på dem, och de frågade apostlarna: ´Bröder, vad ska vi göra? Petrus Svarade dem: ´Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva. Löftet gäller er och era barn och alla dem som är långt borta, alla som Herren vår Gud kallar.” Här måste det tillägget göras, det vill säga. att Gud vill att ”alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen”. (1 Tim 2:4) Så var det med den saken.

Hör om församlingen i Jerusalem City med, som det synes – verksamhet runt om i landet (Apg 11:31): ”Församlingen hade nu lugn och ro i hela Judeen, Galileen och Samarien. Den blev uppbyggd och levde i vördnad för Herren och växte genom den helige Andes tröst och förmaning.” Men så slog förföljelse till och risken var stor att allt gick i stöpet. Men nej, i stället blev förföljelsen ”bron till mission” i hednavärlden. Så kan Herren låta problem och motstånd samverka till Ordets framgång.

Konstaterad församling

Observera därpå hur, det som skulle kunna vara den i apostolisk tid första jude- och hednakristna församlingen blir till i Caesarea, den romerske ståthållarens residensstad i nordvästra Israel vid Medelhavskusten med 100 000 invånare (Apg 10:44-48): ”Medan Petrus ännu talade föll den helige Ande över alla som hörde det. De troende judarna som hade följt med Petrus häpnade över att den helige Andes gåva blev utgjuten också över hedningarna, eftersom de hörde hur de talade i tungor och prisade Gud. Då sade Petrus [och här sker nu en ”församlingsbekräftelse”]: ´Ingen kan väl hindra att de döps med vatten, när de har fått den helige Ande precis som vi [judar]?´ Och han befallde att de skulle döpas i Jesu Kristi namn. Sedan bad de honom stanna några dagar.”

Och i en fortsättning av församlingsbekräftelse; i övergången till hednisk miljö, läser vi följande i Apg 11:19-26: ”De [judar] som hade skingrats genom förföljelsen [i Jerusalem] som började med Stefanus kom ända till Fenicien, Cypern och Antiokia [Mindre Asien], och de förkunnade ordet endast för judar. Men bland dem fanns några [judar] från Cypern och Kyrene [Nordafrika], och när de kom till Antiokia började de tala till grekerna och förkunnade evangeliet om Herren Jesus. Och Herrens hand var med dem, och ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren [och märk hur det nu allegoriskt går från rot, stam, grenar, löv: det vill säga. till församling].

Ryktet om detta nådde församlingen i Jerusalem, och man sände då Barnabas till Antiokia. När han kom dit och såg vad Guds nåd hade gjort, blev han glad och uppmanade dem alla att hålla sig till Herren av hela sitt hjärta. Barnabas var en god man, fylld av helig ande och tro. Och en stor skara fördes till Herren. Därefter begav han sig till Tarsus för att söka upp Saulus. Han fann honom och tog honom till Antiokia. Under ett helt år var de tillsammans med församlingen [som alltså genom tro och omvändelser kommit till existens] och undervisade en stor skara. Och det var i Antiokia som lärjungarna först började kallas kristna [i den hedniska kontexten var det inte naturligt att hänvisa till judar eller lärjungar; Kristusförkunnelsen fick bilda underlag].”

Fortsatt utveckling

I Apg 13:1-4, heter det sedan vidare i en fortsatt utveckling/organisation: ”I församlingen i Antiokia fanns det [redan innan någon avskiljning skett vad vi känner till, jfr. profetissan Mirjam i GF: Herrens röst och utväljelse först, människors bekräftelse nummer två] profeter och lärare: Barnabas, Simeon som kallades Niger, Lucius från Kyrene, Manaen som var fosterbror till landsfursten Herodes, samt Saulus. När de tjänade Herren och fastade sade den helige Ande: ´Avskilj Barnabas och Saulus åt mig för den uppgift som jag kallat dem till [den främsta delen, det Gud gjort – var redan klar].´ Då fastade de och bad och lade händerna på dem och skickade i väg dem.”

Missionerandet fortsatte och den ena församlingen efter den andra blev ”upptäckta i andevärlden” samt ”mottagna i tro”, i Mindre Asien och Europa, samt ordnade efter den helige Andes ledning. Församlingar fick också återbesök av tex. Paulus [Saulus] och Barnabas, och som det är skrivet i Apg 14:23: ”I varje församling [som uppstått] utsåg de äldste åt dem, och efter bön och fasta överlämnade de dem åt Herren [församlingarnas huvud] som de kommit till tro på.” Det blir aldrig ”vår” eller ”min” församling. Den är Guds och vi är med i förvaltandet.

Se mer av ärendet ”Guds församling” med Kristus Jesus som församlingens huvud, och om de anslutnas beroende av det himmelska, samt i ett och underordnande av varandra i Ef 5:23, 25-27, 32. Och tal del av fler parametrar i dessa texter [ofullständigt och ej schematiskt urval]: Ef 1:22-23, 2:19-22, 4:11-12, 16, Rom 12:4-13, 1 Kor 3:11-15, 10:16-18, 12:12-28, 2 Kor 6:16, Gal 3:26-29, Kol 1:24-27, 1 Tim 3:15, Hebr 3:6, 10:21, 1 Petr 2:5, 5:2-6.

Nådens tid

Det bör tilläggas, att som Adam och Eva föll i synd, och som Israel/judafolket gjorde det, så kan det även hända en kristen församling. Därför finns det ting att ta hänsyn och ansvar för, som tex. dogmatik och teologi, kärlek och omsorg, ordning och reda. Tänk igenom följande axplock av bibelställen: 1 Kor 5:3-5, 11:34, 14:26-40, 2 Kor 2:5-8, 10:1-16, 13:10-13, 1 Tim 3:11, 5:17-20, 2 Tim 4:1-2, Tit 1.12-13, 2:15. Men låt oss inte glömma att det är nådens tid vi befinner oss i. Nåd går före, om det inte handlar om medveten förflackning eller förvillelse. Då syndafall erkänns, är nåden överflödande.

Och det som började i heljudisk miljö, utvecklades genom den helige Ande och judiskt avståndstagande, alltmer till ett hednakristet förlopp.

Tungor av eld

Om den himmelska elden, ihop med en storm, som föll på pingstdagen heter det: ”Tungor [grek. glossai] som av eld [pyros] visade sig och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Alla uppfylldes av den helige Ande och började tala främmande språk [glossais, a.ö. ”med främmande tungor”, el. ”med andra tungomål”], allteftersom Anden ingav [edidu, a.ö. ”gav dem”] att tala.”

Utifrån denna gudomliga och dramatiska händelse, är det uppmuntrande och vägledande att läsa vad som då senare i apostlatiden skedde i Casarea: ”Medan Petrus ännu talade föll den helige Ande över alla som hörde ordet.” Och när Petrus sedan berättade om den här händelsen för de andra apostlarna i Jerusalem, markerar han särskilt en sak (11:15): ”Och när jag började tala föll den helige ande över dem, så som den föll över oss under den första tiden.”

Det ligger nära till hands att undra över hur omfattande den här ”väckelsen” blev i Caesarea, i jämförelse med den på pingstdagen i Jerusalem – om man beaktar att det vid tillfället handlade om lika många människor i båda städerna (Jerusalem förstorades på pingsthögtiden från vanligtvis 50 000-60 000 till omkring 100 000).

Och om det kunde hända likartat, med tid och avstånd emellan, kan det ju inträffa när som helst och var som helst nu också.

Tillkallad brandkår

Detta med eld från himlen har även på sätt och vis inträffat även i modern tid; i vår tid. Det har nämligen slagit upp som lågor över en lokal, eller som flammande eld innanför fönstren i en byggnad där folk varit samlade i Jesu namn till bön och lovsång. Och det till den grad, att människor på avstånd tillkallat brandkår. Men det var ingen vanlig eld, utan Andens eld från himlen som manifesterade sig utåt med synliga ”eldslågor”. På pingstdagen visade sig och fördelade sig alltså större tungor av eld, till mindre sådana – och ”satte sig på var och en av” de 120 lärjungarna.

Här vill jag nu komma med ett personligt vittnesbörd, att jag som en Jesu lärjunge 1993 år efter pingstdagen i Jerusalem – räknar mig ha som en Andens brinnande låga över mig; andligt/osynligt, men som jag tycker mig märka/känna av. Och när jag stod i begrepp att gå in i min första pastorstjänst i början av 1977, och vi var samlade några stycken på nyårsaftonen just före, då fick jag i en eldskrift för min inre syn (eller om det var fysiskt) se orden: ”Tänd för att brinna brinner för att tända.” En målsättning/valspråk utan kommatecken som följt mig.

Här vill jag föra in ännu ett personligt vittnesbörd. Det första är från 1971. Jag hade hösten 1968 återkommit till Gud efter fem års avfällighet/kallelseflykt, då en anställd i pingstförsamlingen jag var medlem i skulle använda en av lokalerna i kyrkan för en ”kristen-politisk” samling, som kopplades samman med församlingsliv. Detta blev annonserat av personen strax efter bibelstudium för ungdomar en lördagskväll, och den politiska samlingen utställdes till den kommande måndagskvällen. Jag erfor i mitt inre att detta stod i strid med evangeliet om Jesus, och att det riskerade att dra ungdomar i församlingen till en sammanblandning – dessutom fanns det aktiva företrädare för andra politiska partier i församlingen.

Min protest togs inte väl emot och samlingen skulle genomföras. Jag kunde naturligtvis ha gått vidare med min oro till äldstekåren, men upplevde inte att det var tid eller läge för det. I stället gick jag ut från kyrkan, satte mig i bilen och började åka utan att ha bestämt vart eller hur långt. Men i bilen började jag att tala i tungor. Under en resa på ungefär tio mil, talade jag i tungor hela tiden, med korta uppehåll. Denna färd, ledde till att mitt tungomålstal förmerades med flera nyanser (vilket jag har kvar) och jag erfor andlig seger i den aktuella kampen. Efter någon gång bara, förlades de politiska träffarna till lokal utanför kyrkan, och jag fick också erkännande för min protest.

Åren 1901 0ch 1907

Det främsta och största internationella väckelse- och förnyelseskeendet i modern tid på temat den helige Ande, är Azusa Street-rörelsen och predikanten William Seymor i Los Angels 1907. Men den hade föregått av en helgelsetid och ett Andens nedslag i Topeka/Kansas 1901, i vilken pastor Charles Parham kom att vara ett Guds speciella redskap. Från dessa historiska epoker, räknas idag över 600 miljoner pingstvänner och karismatiskt kristna världen över – även om inte allt har kommit ur Herrens hand. Det mänskliga har stundtals slagit igenom.

I Sverige kan hänvisning ske till läsare- helgelse- missions och doprörelser, ur vilken framväxten av ”pingstväckelsen” från 1913 med pastor Lewi Pethrus som tjänare åt Gud, ägde rum. Lewi Pethrus hade 1910 kommit som pastor till Stockholms 7:e baptistförsamling, Filadelfia. Han var själv Andedöpt och tungomålstalare, och hade bekänt sig till mycket av det som hänt i Topeka och Los Angels. När församlingen 1913 blev utesluten ur Baptistsamfundet på grund av tungomålstalande och att församlingens nattvardsfirande var öppet för andra än medlemmarna, blev det inledningen till Pingströrelsen i Sverige.

Under 37 år, från 1913, växte rörelsen från några hundra i Filadelfia Stockholm (baptistförsamlingen som blev pingstförsamling), till att 1950 bestå av 100 000 medlemmar i 560 församlingar, de flesta nyfrälsta, men också ett antal från andra samfund som låtit baptistiskt döpa sig. Och på tio år, 1927-1938, troendedöptes 3 067 bara i Filadelfia Stockholm. Framkommit i tid till 1980, var medlemsantalet över 7 100.

Många eller en

I samma andetag som vi talar om mass- folk- eller gruppväckelse, måste vi också ta med individuell sådan (jfr. de tre omnämnda pastorerna). En persons frälsning och uppfyllelse av den helige Ande, är känt och erkänt i andevärlden – både i den goda och i den onda. Och Himlen tittar efter/kallar enskilda människor som lever inåt i tron på Jesus, och utåt med tron på Jesus – vilket inte sällan kan få väckande och förnyande resultat.

Se exempelvis evangelisten Filippos i Apg 8, som på en öde väg fick leda en etiopisk hovman till tro. Varefter Anden helt sonika ”lyfte i väg” Filippos till en plats flera mil därifrån. Eller församlingsherden Barnabas i Apg 11, som blev sänd till stöd åt de redan Kristustroende i Antiokia, och där blev medlet till att många fler valde att tro. Herren vill inte parkera sitt frälsningsverk, och ägna sig åt annat. Väckelse- och förnyelsevågor är alltså inte endas en fråga om mängder, utan lika väl den endes överlåtelse till Herren. En enda (ny)kristen eller en enda som förnyats i tron, kan skapa en anda/kultur/atmosfär av tro – ja, förväntan på att än mer kan inträffa; att det som pågår endast är första stadiet.

Inte glorifiera

Det behöver bli sagt i sammanhanget, att vi inte ska glorifiera eller försköna det som sker/hänt. För vi vet varken hur det gick för de 3 000 som blev frälsta på pingstdagen, eller för den del för alla de i tidiga väckelser här i Sverige, eller ens för de som tar emot Jesus idag. Det handlar ju om människor, och som sådana är vi alla bristfälliga fysiskt och psykiskt – och alla är svaga för någon typ av frestelse. Här menar jag inte i första hand synliga handlingar som stöld, våld eller missbruk – utan mer: självförakt, högmod, offerkänslor, utnyttjande av andra, förtal, avundsjuka, maktbegär, anseende till person, spelad stor tro, missunnsamhet – för att nämna några fallgropar.

(Inom parentes, som kuriosa: När jag frågade AI om min bibelsyn, fick jag ett med sanningen helt överensstämmande svar utifrån det som blivit infört i boxen från det jag officiellt framfört i tal och skrift. Det tog mig först uppåt i humöret, men vände nedåt med både ”hängslen och livrem”, då det stod presenterat – att jag levde mellan 1926 och 1990. AI får bejakas med salt.)

”Ända till pingst”

En text av Paulus till församlingen i Korint som ger en metaforisk reflektion, är 1 Kor 16:8-9: ”I Efesos stannar jag [kvar] till pingst, för en dörr står öppen för mig till ett stort och omfattande arbete, och motståndarna är många.” Forskning daterar Paulus brev här, runt mitten av 50-talet e.Kr. Och detta hans yttrande om att stanna kvar i Efesos till pingst, skedde efter vintern något år då – och troligast strax efter påsk. Om det skulle ha varit något särskilt med pingst bland de hednakristna i Mindre Asien och Europa som högtid, var det i så fall rätt naturligt. För det var ju på pingstdagen 20 år tidigare, som församlingen sett dagens ljus – vilket man kan utgå från att de hade fått sig beskrivet i inspirerande ordalag av Paulus.

Och i avseende på en jämförelse mellan påsk och pingst i Efesos och Korint, så kan man föreställa sig pingst mera som hednafolkens ”planhalva”, då högtiden var lik en allmän skörde- och gåvofest. Medan påsk däremot, kunde kopplas mer konsekvent till en judarnas ”egen” högtid, med hänvisning till deras uttåg ur den egyptiska fångenskapen. Pingst kan ha uppfattats som mer tilltalande/bekvämt. Det känns i så fall igen, från nutidens karismatiska evangelisationskampanjer i Afrika och Asien.

När Paulus meddelade församlingen i Korint att han skulle stanna kvar i Efesos ända till pingst, kan det ha funnits hos honom en förhoppning att liknande under och tecken med 3 000 omvända och döpta (då Petrus hade predikat och varit ledande i Jerusalem), kunde inträffa i Efesos med honom i täten. Och befolkningsunderlaget var ju fördelaktigt för omfattande väckelse: Efesos invånarantal låg på 200 000-250 000. På båda ställena var det visserligen gott om motståndare, men det utgjorde inget hinder för väckelse.

Lyssna till Apg 4:32-33, om hur det blev efteråt för församlingen i Jerusalem då den ”blivit till”/”fötts”/”ordnats”: ”Hela skaran av dem som kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen kallade något av det han ägde för sitt [det var ju Guds] utan de hade allt gemensamt. Med stor kraft bar apostlarna fram vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor kraft var över dem alla.”

Avgörande skillnader

Dylika ställningstaganden, förhoppningar, känslor och engagemang är typiska för väckelsekristna människor: det vill säga. bön för och önskan om att de ska ske igen, fast med skillnader förstås i förståelse och mottagande utifrån kulturella förhållanden och generationstänk. Ålder är tex. ofta avgörande, oavsett nation och folkslag. Barn, tonåringar, unga vuxna, medelålders och pensionärer, har inte samma intresse, behov eller förutsättningar. I Bibeln (Apg 20:7-12) berättas det om en ung man: Eutychus i Troas, som somnade där han satt i fönstret på tredje våningen i lokalen – så att han vid Paulus långa predikan, ramlade ner och dog. Fast samtidigt: Både det att det hände och undret sedan då han blev levande igen, renderade en Guds ”samverkan” till evangeliets härlighet och utbredande. Hur den unge mannen förhöll sig inom tron framöver, vet vi inte, men kan vara värt en analys.

Andens eld i GT

Det är uppenbart att Andens eld, i samband med ”väckelser”/”förnyelser”, också brann då och då under GF:s tid som vi kan läsa om i GT. Första gången finner vi i 1 Mos kap. 15, där Abram på Herrens uppmaning – för att bekräfta ett ”markförbund” med Abram om Kannans land – slaktade en kviga, en get, en bagge, och sedan delade styckena mitt itu, samt lade ut de delade styckena mitt emot varandra. Och det lyder (v. 17-19): ”När solen hade gått ner och det blivit mörkt, syntes en rykande ugn med en brinnande fackla som gick fram mellan köttstyckena. På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: ´Åt dina efterkommande ska jag ge detta land [Kanaan], från Egyptens flod ända till den stora floden Eufrat: keniternas, kenisiternas, kadmoneernas, hetiternas, perisseernas, rafaeernas, amoreernas, kananeernas [min kursv. – Kanaans land], girgasheernas och jebusiternas land.”

Den andra gången, i ämnet ”Andens eld” som kan studeras i GT, var då Mose upplevde kallelsen att på Herrens uppdrag gå och föra Israels folk ut ur Faraos och den egyptiska fångenskapen – och det är skrivet (2 Mos 3:1-5): ”Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan. En gång drev han fåren till andra sidan öknen och kom till Guds berg Horeb. Där uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga som slog ut ur busken: ´Mose! Mose!´ Han svarade: ´Här är jag.´ Då sade Gud: ´Kom inte närmare! Ta av dig skorna, för platsen där du står är helig mark.”

Det går att läsa vidare om denna härliga eld på flera ställen i GT: exempelvis den eld som var med Israels folk genom öknen (2 Mos 13:21-22), och eldsmolnet över tabernaklet i öknen (4 Mos 9:15-16). Men också elden vid invigningen av Salomos tempel (2 Krön 7:1), elden från himlen över Elias offer på Karmel (1 Kung 18:38), eldsvagnen som tog Elia upp i himlen (2 Kung 2:11), Jesajas upplevelse av glödande kol på sina läppar (Jes 6:6-7), elden i profeten Jeremias inre (Jer 20:9), molnet med flammande eld och eldsglöd som Hesekiel fick se (Hes 1:4, 13), Daniels syn av himlens tron med eldslågor, flammande och strömmande eld (Dan 7:9-10).

Förebild från Mose tid

Bibelläsaren upptäcker en distinkt profetisk förebild (skuggbild) i och genom tabernaklet (den portabla tälthelgedomen, som plockades ner och sattes upp igen allt eftersom) med förgård – på Mose tid och ökenvandringen 1400 f.Kr. Först kan tabernaklet ses som en förebild till Salomos tempel 900 f.Kr., och sedan till pingstdagens händelser med de fördelade eldsflammorna till var och en av de 120 lärjungarna.

Tabernaklets tillkomst skedde utifrån Herrens uppdrag till Mose åt Israels folk (2 Mos 25:8-9): ”De ska göra en helgedom åt mig, så jag kan bo [mitt] ibland dem. Tabernaklet [även kallat uppenbarelsetältet, fast de också var skilda åt i åskådning] med alla dess tillbehör ska ni göra helt enligt mönsterbilder som jag visar dig. Så ska ni göra.” Bäst att på en gång göra konstaterandet, att blev två tabernakel – liksom det blev två tempel: Salomos och Serubbabels/Herodes tempel. Men de nya, både tabernaklet och templet, innehöll i stort samma föremål och ceremonier som föregångarna.

Om förgården till anläggningen heter det i 2 Mos 27:9a, 13, 18a: ”Du [Mose] ska göra en [inhägnad] förgård till tabernaklet…Förgårdens bredd på framsidan, åt öster, ska vara femtio alnar [efter måttet på en vuxen mans underarm, ca 22,5 m]…Förgården ska vara hundra alnar lång [ca 45 m, väster ut räknat].” Om ingången heter det [v. 16a]: ”Till förgårdens port ska göras ett draperi…” Tabernaklet var alltså längsgående från öster till väster och bestod av en förgård, därefter det som kallades för den heliga delen, och slutligen och framför allt: det allra heligast rummet. Dessa båda rum, avgränsade från varandra, utgjorde tillsammans tabernaklet/uppenbarelsetältet.

På vägen genom förgården stod ett tvättkar, som var till för prästernas rening, vilket är antecknat i 2 Mos 40:30-32: ”Han [Mose] ställde karet mellan uppenbarelsetältet [det allra heligaste] och altaret [för brännoffer] och fyllde det med vatten att tvätta sig i. Mose och Aron och hans söner tvättade sina händer och fötter med vatten ur det. När de skulle gå in i uppenbarelsetältet [det heliga] eller träda fram till altaret [för rökelse] tvättade de sig så som Herren hade befallt Mose.”

I det heliga rummet fanns dessa attribut: menoranh (den sjuarmade ljusstaken) som stod till vänster söderut, och skådebrödsbordet som stod till höger norrut. I det allra heligaste rummet, stod förbundsarken med de två stentavlorna, Arons stav och en kruka med manna. Locket till förbundsarken kallades för ”nådastolen” som överskuggandes av två keruber med utbredda vingar. Allt i hamrat guld eller överdraget av rent guld. De tre delarna: förgården, det heliga och det allra heligaste, hörde ihop som i ett tresteg med ökande härlighet: intro, accelerando, kulmination.

Här ser jag i överförd mening, lärjungarna efter Jesu himmelsfärd, först som i ”introt”/”steg ett”: på väg till huset och på väg upp för trappan till övervåningen/övre salen – fast ännu stående i väntan utanför dörren till ”steg två”/in i ”det heliga”. Så riskerar vi, att liksom bli stående i vår Kristna tro – väl länge vid övervägande inför möjligheter. Tåget kan ha gått när vi bestämt oss.

Brännofferaltaret

Mer om tabernaklet: Innanför porten (tröskeln) skulle Mose alltså ordna med ett stort eldfat: brännofferaltaret, där offerdjuren lades och förtärdes (2 Mos 27:1-8): ”Du ska göra altaret av akacieträ, fem alnar långt [2,25 m] och fem alnar brett [ca 2,25 m] – altaret ska vara liksidigt och fyrkantigt – och tre alnar högt [1,35 m]. Och du ska göra horn till det och sätta i de fyra hörnen [för att korsvist binda offerdjuren]. Hornen ska vara i stycke med altaret, och du ska överdra det med koppar [kallades därav för ”kopparaltaret”].

Du ska göra kärl till att föra bort askan i, liksom skovlar, skålar, gafflar och fyrfat [små eldfat]. Alla dessa tillbehör ska du göra i koppar. Du ska göra ett galler till altaret, ett nät av koppar, och på nätet ska du sätta fyra ringar av koppar i de fyra hörnen. Du ska sätta det nertill under avsatsen på altaret, så att nätet når upp till mitten på altaret. Du ska föra stänger till altaret, stänger av akacieträ, och överdra dem med koppar. Stängerna ska skjutas in i ringarna, så att de sitter på båda sidorna av altaret när man bär det. Ihåligt och av plankor ska du göra det. Så som det har visats för dig på berget [Sinai, 2 Mos kap. 24] ska det göras.”

Djuren som offrades var felfria handjur (om det inte rörde sig om fåglar): oxar/tjurar, baggar (får), lamm och getter/bockar. Brännofferaltaret var till för bekännelse av synd. Detta altare var av naturliga skäl därför störst i tabernaklet, och stod på förgården. Endast präster eller leviter skötte om offrandet. Samt, och särskilt: ”En gång om året ska Aron [den förste leviten och översteprästen] bringa försoning för altarets horn. Med blod från försoningssyndoffret ska han en gång om året bringa försoning för det [att syndabekännelsens helighet (altaret) behölls], släkte efter släkte. Det är högheligt för Herren.” (2 Mos 30:10)

Åter till de 120 lärjungarna under de nio dagarna som gick innan pingstdagen kom, och jag föreställer jag mig hur de liknelsevis öppnar dörren in i den övre salen – och i ”steg två”, går in i ”det heliga”. Samt där gör apostlavalet från Judas Iskariot till Mattias, och går över till att be om Herrens ledning i nuet och inför framtiden. Behovet av ledning var akut och frågorna många. Dagarna kröp nog fram i salen, och under nätterna i hemmen. Samtal, bön, tystnad, fasta och vaka pågick. Hågkomster från åren med Jesus kanhända dryftades, och GT:s profetiska bokrullar kanske rannsakades. Vad menade Jesus skulle komma att inträffa? Fanns det möjligen svar i historien bakåt?

Strö och rökelse

Åter till tabernaklet, och nu till den rökelse som skulle blandas med eld från brännofferaltaret på förgården: ”Herren sade till Mose: Ta väldoftande kryddor, stakte, sjönagel och galbanum och dessutom rent rökelseharts [kåda], lika mycket av varje slag, och gör rökelse av dem, konstmässigt beredd blandning, saltad, ren och helig. En del av den ska du stöta till pulver [strö] och [tillsammans med eld från brännofferaltaret; förtärd synd] lägga [på rökelsealtaret] framför vittnesbördet [arken med nådastolen] i uppenbarelsetältet [det allra heligaste], där jag ska uppenbara mig för dig [med försoning]. Höghelig ska den vara för er. Den rökelse som ni gör med denna sammansättning får ni inte göra åt er själva. Den ska vara helig inför Herren. Den som gör en sådan för att njuta av doften ska utrotas ur sitt folk.” (2 Mos 30:34-38) Det rätta/godkända rökelseströet förvarades någonstans intill rökelsealtaret.

(Var i hjärtat förvaras min bönetacksägelse över min frälsning/försoning? Och kan det vara så, att annonserandet med många stora ord om fantastiska församlingar och gudstjänster, skymmer Guds helighet och härlighet?)

Rökelsealtaret

Eld från brännofferaltaret innanför förgårdens tröskel, fördes alltså i mindre fyrfat [hebr. mactath, storlek okänt, men mer som brickor med handtag än djupa skålar] av präster eller leviter genom förgården och genom nästa del i tabernaklet: det heliga, fram till rökelsealtaret framför förhänget till det allra heligaste rummet. Det förberedda rökelsepulvret togs samtidigt fram och ströddes i eldsfatet.

Hör hur det lyder i 2 Mos 30:1-9: ”Du [Mose] ska göra ett altare att tända rökelse på. Av akacieträ ska du göra det. Det ska vara fyrkantigt, en aln (45 cm] långt och en aln [45 cm] brett, och två alnar [90 cm] högt. Hornen [stabilisatorer] ska göras i ett stycke med altaret. Du ska överdra det med rent guld, både ovansidan och väggarna runt omkring, likaså hornen. Du ska göra en kant av guld runt altaret. Två ringar av guld ska du göra till det och sätta dem under kanten på två sidor. På två motsatta sidostycken ska du sätta dem som hållare för stänger, så att man kan bära altaret med dem. Stängerna ska du göra av akacieträ och överdra dem med guld [kallades därför ”det gyllene altaret”].

Du ska ställa altaret framför förhänget framför vittnesbördets ark [som står innanför, inne i det allra heligaste]. Det ska stå framför nådastolen som är ovanpå vittnesbördet [innehållet i arken], där jag ska uppenbara mig för dig. Aron ska tända väldoftande rökelse på altaret. Varje morgon när han gör i ordning lamporna ska han tända rökelse. Aron ska [också] tända rökelse när han sätter upp lamporna i skymningen. Detta ska vara det dagliga rökelseoffret inför Herrens ansikte från släkte till släkte. Ni ska inte låta någon främmande rökelse komma på det [altaret] och inte heller brännoffer eller matoffer och ni ska inte utgjuta något dryckesoffer på det [jfr. Hebr 9:1-10].”

Men beträffande tabernaklet, inträffade ett syndafall bland Israels folk (se 2 Mos kap. 32), då tillbedjan av en guldkalv tog vid. Med resultatet att Herren gjorde den dramatiska förändringen, att stänga ner tabernaklet. Mose får ta ut uppenbarelsetältet med förbundsarken (”vittnesbördet”) och nådastolen ur det allra heligast i tabernaklet – så kvar blev ett tomt skal. Slut med det första tabernaklet. De två stora altarna och vattenkaret ställdes undan.

Men ett nytt uppenbarelsetält blev till. Vad som kunde användas av det förra, framgår inte (här går mina tankar till vad Gud kan använda av någons ”förra liv”, det i syndens tjänst?). Det står skrivet i 2 Mos 33:7-11: ”Mose tog tältet och slog upp det utanför lägret, långt från lägret. Han kallade det uppenbarelsetältet. Var och en som ville rådfråga Herren måste gå ut till uppenbarelsetältet utanför lägret. Så ofta Mose gick ut till tältet stod allt folket upp. Var och en ställde sig vid ingången till sitt tält och såg efter Mose tills han hade kommit in i tältet.

Varje gång Mose kom in i tältet sänkte molnstoden sig och blev stående vid ingången till tältet, och Herren talade med Mose. När allt folket såg molnstoden stå vid ingången till tältet rest sig alla och bugade till marken, var och en vid ingången till sitt tält. Och Herren talade med Mose ansikte mot ansikte, som när man talar med en annan. Sedan vände Mose tillbaka till lägret. Men hans tjänare Josua, Nuns son, som var ung, lämnade inte tältet.” (Se 2 Mos kap. 33-40, om det nya uppenbarelsetältet och ett nytt förbund.)

Vi får också del av vad som skedde när Aron utförde första offret i det nya tabernaklet (3 Mos 9.24): ”Eld gick ut från Herren och förtärde brännoffret och fettstyckena på altaret. När folket såg det, jublade de och föll ner på sina ansikten.” Synd kunde nu bekämpas/förlåtas igen på ”bekännelsealtaret”, och försonas igen genom röken från ”tacksägelsealtaret”, som rök in över förhänget ner över nådastolen – när elden från det brända offret, ihop med rökelsepulver, sattes i fyr på rökelsealtaret.

Upproret mot mose

Tiden gick och ett uppror mot Mose skedde, beskrivet i 4 Mos 16:1-10: ”Kora, son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, tog med sig Datan och Abiram, Eliabs, söner, och On, Pelets son, av Rubens söner, och gjorde uppror mot Mose. Tvåhundrafemtio män av Israels barn följde dem, furstar i församlingen, utvalda från folkförsamlingen, ansedda män. De samlade sig mot Mose och Aron och sade till dem [i liberalortodoxi, sekularisering, relativism och andligt högmod]: ´Nu får det vara nog! Hela församlingen är helig, allesammans, och Herren är mitt ibland dem. Varför upphöjer ni er över Herrens församling [märk manipulationen, synden låg ju hos dem]?”

När Mose hörde det föll han ner på sitt ansikte. Sedan talade han till Kora och hela hans grupp [250 leviter]: ”I morgon ska Herren visa vem som tillhör honom [vilka som är Israels sanna församlingstjänare], vem som är helig och vem som får komma inför honom. Gör så här: ”Ta er fyrfat du Kora och hela din grupp, och lägg i eld i dem och strö rökelse på dem inför Herrens ansikte i morgon. Den som Herren utväljer, han är den helige. Nu får det vara nog, ni Levi söner [Mose spetsar till det med samma ord som Koras grupp].´”

Och Mose sade till Kora: ´Hör ni Levi söner! Är det inte nog för er att Israels Gud har avskilt er från Israels [folk]församling för att låta er komma inför sig och göra tjänst i Herrens tabernakel och stå inför [gudstjänst]församlingen och betjäna den. Han har låtit dig och alla dina bröder, Levi söner, jämte dig komma inför sig. Och nu begär ni också [rävaktigt i smyg] prästämbetet [den profetiska och beslutande tjänsten].”

Lägg märke till hur avfall bland Guds folk i GT på tre nivåer är beskrivet i Jud v 11: ”Ve dem! De har [1] gått in på Kains väg, de har [2] kastat sig ut i Bileams villfarelse mot betalning, de har [3] gjort uppror som Kora och gått under.” Och i 3 Mos 10:1-3 är felaktig hantering av de små fyrfaten uttalad: ”Men Arons söner Nadab och Abihu tog var sitt fyrfat och hade eld i dem, strödde rökelse och bar fram främmande eld inför Herrens ansikte, något som han inte befallt dem. Då gick eld ut från Herren och förtärde dem, och de dog inför Herren. Och Mose sade till Aron: ´Detta är vad Herren har sagt: På dem som står mig nära ska jag visa mig helig [obs!] och inför allt folket visa mig härlig [obs!].´ Och Aron teg stilla.” (Se också 4 Mos 16:16-41.) Eld skulle tas från brännofferaltaret och rökelseströ från förvaringen vid rökelsealtaret. Ingen skulle ta av egen tillverkning, vare sig tänd eld eller rökelsepulver – då detta var en egocentrisk och en otrohetssynd inför Gud. Förutom fyrfaten som hörde till tabernaklets skötsel och förvaring, förekom individuella/personlig sådana bland leviterna, som man kunde komma till altartjänsterna med och ta med sig därifrån. Det var när dessa användes för egen luntad fyr eller för eget rökelseströ, som konflikt med Herren uppstod. Det som skulle bäras fram var ”Herrens eld”, och det som skulle ryka var ”Herrens rökelse” och ingenting annat. De små fyrfaten var inte särskilt djupa, mer som skålar eller brickor. De var en sak att hämta med eller samla med.

Rök över nådastolen

Mer från GF: I 2 Mos 40:28 lyder det om det första tabernaklet: ”Han [Mose] satte upp draperiet [i det heliga] framför ingången till tabernaklet [det allra heligaste rummet].” Men det var inte riktigt tätt upptill, eller gjordes medvetet med en springa. Den väldoftande rökelsen och rökmolnet som uppstod från rökelsealtaret precis utanför den vertikala förlåten, trängde in i det allra heligaste genom glipan ovanför det tjocka skynket, och sänkte sig över nådastolen inför Herrens ansikte. Så nåddes Gud två gånger om dagen med Israels tack och lov, och i oförskyld retur kom nåd, försoning och välsignelse – liksom i förväg (jfr. Ef 1:13-14, om den helige Ande i NF som ”ett förskott”): kompletterande den stora årliga försoningsdagens stora dos.

Man kan jämföra med den öppna passagen ovantill på Noas ark, som hade till uppgift att knyta samman behovet av ljus, sannolikt även luft (1 Mos 6:16): ”Högst upp [sade Gud till Noa] ska du göra en öppning för ljuset, en aln hög [ca 45 cm], runt hela arken. En dörr till arken ska du sätta på sidan. Du ska inreda den så att den får en undervåning, en mellanvåning och en övervåning [jfr. tabernaklets tre avdelningar].” (1 Mos 6:16) Men Noa gjorde också en lucka (dold), ej omnämnd inför bygget – men som Noa öppnade när arken hade stannat på berget Ararat efter syndaflodens upphörande, och vi läser (7:6-12): ”Efter fyrtio dagar öppnade Noa luckan som han hade gjort på arken och lät en korp flyga ut. Den flög fram och tillbaka, tills vattnet hade torkat bort från jorden. Sedan lät han en duva flyga ut för att få se om vattnet hade sjunkit undan från jordens yta. Men duvan hittade ingen plats där hon kunde vila sin fot utan kom tillbaka till honom i arken, eftersom vattnet täckte hela jorden. Då räckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken. Sedan väntade han ytterligare sju dagar innan han lät duvan flyga ut ur arken än en gång. Mot kvällen kom hon tillbaka till honom, och se, då hade hon friskt olivlöv i näbben. Noa förstod då att vattnet hade sjunkit undan från jorden. Men han väntade ännu sju dagar innan han lät duvan flyga ut igen. Då kom hon inte mer tillbaka till honom.”

Symboliskt åt oss i NF, kan både frågan om elden och rökelsen i tabernaklet, vara budskap från GF – för att visa på att all bön (tacksägelse/lovsång), ska bygga på Jesu försoningsgrund (Jesu död på korset), inte på egna gärningar; eget hopsamlat. Och, som sagt i överförd mening, de 120 lärjungarnas tro, bön och förväntan, var nu efter nio kämpande och tröttsamma dagar och nätter på väg att få sitt svar. Det var som lugnet före stormen. Strax, nu på pingstdagens morgon (liksom inkomna i det ”allra heligaste”) skedde det dramatiska: Att medan de satt föll plötsligt den helige Ande över dem!

Därmed åter till GF: Det fanns alltså två stora altaren (tre med reningskaret), men alltså även små ”altaren” som användes av präster och leviter för förflyttning av eld från brännofferaltaret och strö till rökelsealtaret. I 4 Mos 3:29-32, beskrivs olika tempelföremål och ansvaret för dem: ”Kehatiternas [levitiska] släkter hade sitt läger [utanför det inhägnade] vid södra sidan av tabernaklet. Ledare för de kehatitiska släkternas stamfamilj var Elisafan, Ussiels son. De skulle ansvara för arken, bordet, ljusstaken, altarna [utom de personliga fyrfaten] och de tillbehör till de heliga föremålen som användes vid tjänsten, likaså draperiet och allt arbete med det. Men högste ledare för alla leviterna var Eleasar, prästen Arons son. Han hade tillsyn över dem som ansvarade för helgedomen och dess skötsel.”

I templet och Himlen

Det är av värde att få inblickar också i Salomos tempel, i sin tur en illustration av himlen. Från Noas ark, till det portabla tabernaklet, till det klippgrundade templet i Jerusalem, till himlens eviga boningar. I templet kom de personliga fyrfaten vara av guld i stället för koppar, som det är tecknat: ”Dessutom gjorde han [Salomo] faten, knivarna, skålarna, bägarna och fyrfaten av fint guld” (1 Kung 7:50a) ”Han lät också göra knivarna, de båda slagen av skålar och eldfaten av dyrbart guld.” (2 Krön 4:22). Inget annat än föremål av guld, silver, ädelsten eller linne fick komma dit in. Observera hur det lyder om himlen (Upp 21:22): ”Aldrig ska något orent komma in i den, och inte heller den som ägnar sig åt skändlighet och lögn, utan bara de som är skrivna i livets bok som tillhör Lammet.”

Och när Johannes i sin uppenbarelse såg in i himlen, erfor han bla. detta överväldigande: ”Och jag såg: i mitten mellan tronen [Guds nådatron] och de fyra [ängla]varelserna och de äldste[änglarna] stod ett Lamm, som såg ut att ha blivit slaktat…Och Lammet gick fram och tog bokrullen ur högra handen på honom som satt på tronen. Och när det [Lammet] tog bokrullen, föll de fyra [ängla]varelserna och de tjugofyra äldste[änglarna] ner inför Lammet. Var och en hade en harpa och skålar [fyrfat/små altaren] av guld fulla av rökelse, som är de heligas böner [från jorden uppstigna, men ej heliga i sig].” (Upp 5:6-8)

Andens uppenbarelse

Den hednakristna församlingen var alltså en fördold gudomlig verklighet, som en ”eldhärd” över Jerusalem innan den föll ner och fördelades i mindre eldslågor över lärjungarna. I Caesarea inträffade fenomenet likartat. Hur det sedan blev då mission bedrevs och församlingar uppstod i hednavärlden, nämns inget om i NT. Men att den helige Ande verkade under, tecken och uppenbarelser är vi inte okunniga om. Apostlagärningarna flödar över av berättelser (narrativ).

Den romerska administrationen kom att 47 år efter pingstdagen fängsla den gamle lärjungen/evangelisten/aposteln Johannes, för som det lyder: ”Guds ords skull och Jesu vittnesbörds skull”, och han sattes som fånge på ön Patmos i Medelhavet. En söndag kom den helige Ande över honom, och han fick höra en uppmaning med stark röst bakom sig, likt ett basunljud: ”Skriv ner i en bokrulle vad du ser och skicka den till de sju församlingarna i Efesos, Smyrna, Pergamon, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Ladiocea.” (Upp 1:11). Dessa sju brev presenteras i de närmast följande kapitlen 2-3 i boken.

Olika tolkningar

Det går att tolka de olika församlingarna symboliskt, det vill säga. att de står för skilda tidsåldrar (tidsled/kronologiska epoker) från pingstdagen till innevarande tid enligt följande intervaller: 1) Efesos: den apostoliska kyrkan (ca 33-100), 2) Smyrna: den förföljda kyrkan (100-313), 3) Pergamon: den kompromissande kyrkan (313-600), 4) Tyatira: den korrupta kyrkan (600-1517), 5) Sardes: den döda kyrkan/men med Reformationen (1517-1700), Filadelfia: den trogna missionskyrkan (1700-1900), Ladiocea: den ljumma slutkyrkan (1900-nutid).

Men min bedömning av Uppenbarelseboken, är att det handlar om sju dåtida existerande församlingar med varsin föreståndare (angelos), som Jesus hade olika hälsningar till. Jag ska inte gå igenom allt innehåll i de sju breven, utan tankarna får gå vidare till hur innehållet skulle kunna lyda i brev från Jesus, exempelvis till dessa sju kristna samfund i Sverige idag: Svenska kyrkan, Frälsningsarmén, Equmeniakyrkan, Pingströrelsen, Evangeliska frikyrkan, Alliansmissionen och Trosrörelsen. Vilket samfund vågar först pröva?

Det som kännetecknar breven är utan tvekan mycket värdefullt för dagens hednakristna samfund att pröva sig mot. I avslutningen av varje brev är det skrivet: ”Hör vad Anden säger till församlingarna”, som ett observandum om att Anden är oumbärlig/outstandning. Inget samfund har i sig själv svaret.

Brev 1 (Efesos): Erkännande för uthållighet, men uppmärksammad på att ha förlorat den första kärleken. Brev 2 (Smyrna): Deras lidande är konstaterad, men uppmanas till att ändå fortsätta i trohet. Brev 3 (Pergamon): Visar fram olika villfarelser bland dem, men avslutar med uppmuntran om seger. Brev 4 (Tyatira): Kända för mycket gott, men också för hög tolerans mot det som fördärvar. Brev 5 (Sardes): Namn om sig att leva som församling, men samtidigt påtalas flera brister. Brev 6 (Filadelfia): Goda förutsättningar presenteras, men också att inte sluta vaka över det man faktiskt har. Brev 7 (Laodicea): Högfärd och skryt pekas ut, vilket ställt Jesus ”utanför”, men han har inte slutat att knacka på församlingens ”dörr”.

Bilden av församlingen som Kristi kropp och med honom som huvudet, är nog den bästa symboliken av alla (1 Kor 12:12-28). Och för samfund och lokala församlingar att ha något direkt att pröva sig mot och visa på av kännetecken/egenskaper, överträffas knappast något av Andens frukt i Gal 5:22 (även om det i första hand är riktat till varje enskild kristen): ”Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning. Sådant är lagen [Guds vilja] inte emot.”

Också ”kärlekens lov” eller ”kärlekens väg” (1 Kor 13:4-7), är en del i det som samfund och församlingar ska vara kända för. Vi får bara komma ihåg, att precis som enhet rör sig om gudomlig sådan, så är det samma med den kärlek som det hänvisas till. Mänsklig kärlek är inte tillräcklig. Det som visar sig av kärlek, nåd och barmhärtighet – ska ha sin hemvist ovanifrån/sin källa ”ovan där” (Fil 3:20-21); vara fött av Anden.

Sammanställda

Det är mao. sannolikt så, att läsaren av Bibelns ord i 1 Mos 13:14-17, både möter judafolket biologiskt (mänskligt blodsband) och trons församlingsfolk (Kristi blod) i ett profetiskt framåtblickande: ”Herren sade till Abraham efter att Lot hade skilt sig från honom. ´Lyft din blick och se dig omkring från den plats där du står, mot norr och söder, öster och väster. Hela det land som du ser ska jag ge dig och dina efterkommande för evig tid. Och jag ska låta dem bli som stoftet på jorden [a.ö. ”dammkornen”, el. ”sanden på havets strand”]. Om någon kan räkna stoftet på jorden ska också dina efterkommande kunna räknas [judafolket messianskt, samt den kristna trons folk]. Bryt upp och vandra omkring i landet i hela dess längd, och bredd, för jag ska ge det åt dig.” En gång platsen för paradiset/lustgården, blir platsen för det himmelska Jerusalem.

Att det handlar om judafolket är lätt att ta in, om släktleden får tala: Abraham, Isak, Jakob (Israel). Men även att i tro räkna med att det beskriver de troendes församling: ”Därför heter det ´Av tro´, för att det ska vara av nåd och löftet står fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro. Han är allas vår far, som det står skrivet: Jag har gjort dig till far till många folk. Och det är han inför den som han trodde på, Gud som ger liv åt de döda och kallar det som inte är till som om det vore till.” (Rom 4:16-17) Vidare heter det i Hebr 11:8-11: ”I tro lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta vart han skulle komma. I tron levde han i löfteslandet som i ett främmande land. Han bodde i tält med Isak och Jakob som var medarvingar till samma löfte, för han väntade på staden med de fasta grundvalarna vars byggmästare och skapare är Gud.”

Himlen och jordstycket

Hör vad som står att läsa i Uppenbarelseboken om himlen och det särskilda jordstycket (en gång platsen för Eden med lustgården och för nuvarande Israel med Jerusalem): ”Därefter såg jag, och se: en skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och inför Lammet, klädda i vita kläder och med palmblad i sina händer.” ( 7:9)

Samt 21:9-14: ”En av de sju änglarna…kom och talade till mig och sade: ´Kom, jag ska visa dig bruden, Lammets hustru.´ Och han förde mig i Anden upp på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ner från himlen, från Gud. Den hade Guds härlighet och dess strålglans var som den dyrbaraste ädelsten, som kristallklar jaspis. Staden hade en stor och hög mur med tolv portar, och vid portarna fanns tolv änglar. Där var också namn inskrivna: namnen på Israels barns tolv stammar [min kursv.]. I öster fanns tre portar, i norr tre portar, i söder tre portar och i väster tre portar, och på dem stod de tolv namnen på Lammets tolv apostlar [min kursv.].”

”Lämna tillbaka dem”

Följ med i att allegoriskt-profetiskt använda händelsen med åsnorna, vilka Jesus skulle bruka vid sitt intåg i Jerusalem – som ett sätt att förklara Israel/judafolkets ”tillblivelse” på andra sidan Jabboks vadställe. Jakob kallade platsen Peniel: ”Guds ansikte” efter ”dopövergången”. Jämför med trons liv/den kristna församlingens ”födelse” på pingstdagen, och den stora dopförrättningen – samt Jesu aviserade snara återkomst (Matt 21:1-3):

”När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget, sände Jesus i väg två av lärjungarna och sade till dem: ´Gå in i byn där framför er. Där ska ni genast finna en åsna [bildlikt representerande Israel/judafolket] som står bunden med ett föl bredvid sig [bildlikt representerande den hednakristna församlingen]. Ta loss dem [låt dem komma i rörelse] och led dem till mig [så att jag Jesus Messias/Kristus, får ta Israel och församlingen i anspråk]. Och om någon säger något till er [djävulen/världen/tvivlare], så ska ni svara: Herren behöver dem. Och han ska strax [Jesu återkomst i skyn och på Olivberget, 1 Tess 4:15-18, Sak 14:4-5] skicka i väg dem [a.ö. ”snart skicka tillbaka dem”].” Himlen väntar på både Israel och den hednakristna församlingen.

Med mitt ”fyrfat”

Anden föll, som sagt, ner från himlen på första pingstdagen likt en stor eldslåga, eller ett eldsmoln: ett eldhav. Då jag lever fram mitt liv här i Borås stadsdel Norrby, och förresten var helst jag rör mig – räknar jag med att den helige Andes eld flammar inom mig: illustrativt/metaforiskt som en inre dold ”eldstad”/ett ”fyrfat” – från GF:s tid, men i profetisk uppfyllelse enligt NF, som dopet i den helige Ande.

Det är i mitt inre som en dol ”fyrpanna”, av ”brännoffer” och ”rökelseströ”, det vill säga. min bekännelse av synd, mina böner, min tacksamhet, överlåtelse och förväntan – har hämtats i Jesu offerdöd på ”Golgata-altaret” och dopet i vatten, samt förts fram till uppfyllelsen av den helige Ande (”uppståndelse- och försoningsaltaret”). Och i detta ärende, är förutsättningarna större för mig, om jag kommer ut som ett ”nådehjon” – än om jag stiger fram som en ”bror duktig”. /Jfr. den förlorade sonen och den hemmavarande sonen, Luk kap. 15./ Det är bättre att komma hem långt bortifrån och bli glad över hemkomsten, än gå omkring hemma missnöjd och längta långt bort.

Biskop nils bolander

Som exempel: Fick kontakt med en man över en restauranglunch, som betecknade sig vara utan tro på Gud. Men så berättade han att det i släkten tillbaka, fanns präster samt en biskop. Det visade sig vara ingen mindre en Nils Bolander. Nu utspann sig ett intressant och levande samtal. Till nästa lunch, då mannen hade med sig sin pappa i min ålder, hade jag tagit med mig Bolanders diktbok: ”Korset blommar”, och hänvisade till en vers i dikten ”Trasiga redskap” om vad Gud gör: ”Spelar en låt på en sprucken violin så att man aldrig glömmer melodin.” Missionsrelationer pågår.

Samverkan med Gud

I erfarenheten av Anden (som rökelse), har vi bibliska belägg för att denna rökelse stiger upp över ”det jordiska” och ända in i himlen. Lyssna till hur det tex. låter i 1 Kor 14:2: ”Den som talar tungomål talar inte till människor utan till Gud, för ingen förstår honom. Han talar hemligheter i sin ande.” Det är frågan om en innerlig och härlig ”uppkoppling” och gemenskap med Herren. Och hör hur det är skrivet i Rom 8:26-28 om orsak och verkan i ämnet Anden: ”Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för de heliga så som Gud vill. Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut.”

Det jag gör i mitt liv och i min enkla mission, är inte att titta och lyssna efter Faderns, Sonens och den helige Andes samverkan inom sig som gudomen. Utan efter gudomens samverkan med mig. Samspelet inom gudomen är av det slaget, att det inte i alla lägen går att avgöra för en människa, ens i profetisk anda, vem i treenigheten som står för vad. Men det är inte heller enkelt förstås att avgöra hur det förhåller sig med en Andefylld människas handlingar, som det heter i Joh 3:8: ”Vinden blåser vart den vill och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. Så är det med var och en som är född av Anden.” Detta ”himmelska” medför trygghet i den egna tron och hopp för att andra ska börja tro. För egen del då, i denna oförutsägbara ”härlighet”: Jag sitter, står och går med Gud – inte minst på Norrbys gator och torg sedan november 2022. Förhållandet är gynnsamt!

Läs också

Två av Guds storverk: Israel och församlingen – Del 1

Den historiska pingstdagen och tungotalets betydelse

Apg29.Nu — Mon, 25 May 2026 10:00:04 +0200

Pingstdagen infaller tio dagar efter Kristi himmelsfärdsdag, alltså tio dagar efter att Jesus togs upp till himlen och satte sig på Faderns högra sida. Han blev upphöjd på tronen.

Fyrtio dagar innan himmelsfärden firade vi Jesu uppståndelse på påskdagen. Pingsten kommer alltså femtio dagar efter Jesu Kristi uppståndelse. Ordet ”pingst” betyder faktiskt femtio. Det är därför pingsten firas femtio dagar efter uppståndelsen och tio dagar efter himmelsfärden, då Jesus blev upphöjd och satte sig på Faderns högra sida, där allt skulle läggas under hans fötter.

Jesus sitter alltså på tronen. Och det som hände på pingstdagen var en historisk händelse, profeterad redan i Gamla testamentet: att Gud i de sista dagarna skulle utgjuta sin Ande över allt kött. Det var exakt det som skedde på pingstdagen, när Jesus sände den helige Ande till jorden.

När den helige Ande trädde in i vår värld hördes ett dån, som av en stormvind, och det uppfyllde hela huset. Kanske minns du sången som Carola vann Eurovision med – ”Fångad av en stormvind”. Den formuleringen påminner om den här historiska händelsen, när Jesus utgöt den helige Ande över människor.

Jesus hade lovat att sända en annan Hjälpare, som alltid skulle vara hos oss – hos lärjungarna och hos sitt folk. Han skulle inte lämna oss Faderlösa, utan sända den helige Ande, som alltid skulle vara med oss. Det löftet uppfylldes på pingstdagen.

Jesus lämnade jorden och sitter nu på Faderns högra sida, men han har inte lämnat oss ensamma. Han sände Hjälparen hit till jorden, och den helige Ande har varit här sedan dess. Han har inte övergett oss.

Det är viktigt att förstå: du behöver inte vänta på den helige Ande idag. Han är redan här. Det du som tror på Jesus behöver göra är att ta emot honom. Den helige Ande är din Hjälpare. Han vill hjälpa dig att vara ett vittne om Jesus Kristus. Han vill ge dig kraft och utrusta dig med gåvor så att du kan tjäna Herren.

Den helige Ande är en verklighet. Han är Gud. Och det är viktigt att förstå att det inte är du som styr den helige Ande – det är den helige Ande som leder dig. Du bestämmer inte över honom, för han är Herren. Fadern är Gud, Sonen är Gud och den helige Ande är Gud. De tre är ett.

Låt oss läsa Apostlagärningarna kapitel 2, vers 11:

”Vi hör dem tala om Guds väldiga gärningar på våra egna språk.”

Det handlade om lärjungarna. Den helige Ande hade kommit över dem. Tungor som av eld visade sig och fördelade sig över var och en av dem. Alla blev uppfyllda av den helige Ande och började tala i andra tungomål.

Det fantastiska var att människorna runt omkring kunde förstå vad som sades. Om det hade varit smålänningar där hade de hört sitt eget språk, och italienare sitt, liksom fransmän, tyskar, greker och många andra folk. Människor från olika delar av världen hade samlats i Jerusalem till högtiden, och nu hörde de evangeliet på sina egna språk.

Pingsten fanns redan innan den helige Ande utgöts. Det var en skördehögtid och också ett minne av lagens givande på Sinai berg. Men nu hade något nytt hänt: den helige Ande hade kommit till jorden.

Folket blev förundrat över hur dessa galileer kunde tala språk från de länder där människorna var födda. Det var ett språkunder. De talade språk de själva aldrig lärt sig, men som människorna runt omkring kunde förstå.

Sedan kommer vi till Första Korinthierbrevet kapitel 14, där Paulus beskriver en annan situation:

”Därför ska den som talar tungomål be om gåvan att kunna uttyda.”

Här talades det också i tungor, men människorna runt omkring förstod inte vad som sades. Därför behövdes uttydning. På pingstdagen talade man till människor på deras egna språk, men här riktades tungotalet till Gud.

Gud förstår alltid vad som sägs i tungor.

Den helige Ande hjälper oss även i bönen. Ibland vet vi inte hur vi ska be, men när vi ber i tungor leder Anden bönen fullkomligt. Det är en perfekt bön, därför att Anden själv inger orden.

Det finns alltså olika slags tungotal. Det ena är språk som människor kan förstå, som på pingstdagen. Det andra är ett språk riktat till Gud, som behöver uttydas om det ska framföras offentligt i församlingen.

Så om du hör tungotal som ingen människa förstår betyder det inte att det är falskt. Det kan vara ett tungotal som behöver uttydas.

Paulus skriver vidare:

”Om jag ber med tungor, så ber min ande, men mitt förstånd får ingen frukt av det. Hur är det då? Jag vill be med anden, men jag vill också be med förståndet. Jag vill lovsjunga med anden, men jag vill också lovsjunga med förståndet.”

Det är så vackert. Man kan be i tungor och sedan på sitt vanliga språk. Man kan sjunga i tungor och sedan sjunga på svenska. Det är ett övernaturligt liv tillsammans med Jesus Kristus.

Och den helige Ande har alltid ett syfte: att förhärliga Jesus. Han pekar inte på människor, utan på Kristus. Därför talar jag så mycket om Jesus – därför att den helige Ande förhärligar honom.

Vill du att Jesus ska bli förhärligad i ditt liv? Låt dig fyllas av den helige Ande. Öppna ditt hjärta och låt honom verka genom dig.

Den helige Ande är en gåva, och gåvor tar man emot. Tacka Gud för gåvan, öppna din mun och prisa honom. Jesus är upphöjd på tronen, och han har sänt den helige Ande.

Det du behöver göra är att ta emot, öppna din mun och prisa Gud i nya tungor.

Gud välsigne dig.

Tungotalets två uttryck

Apg29.Nu — Sun, 24 May 2026 15:00:02 +0200

Pingst och Paulus beskriver olika uttryck för tungotal, men båda ses som verk av samma helige Ande. På Pingst handlar det om ett budskap som når människor, medan det hos Paulus ofta handlar om bön och uppbyggelse i församlingen.

Vi hör dem tala om Guds underbara verk på våra egna språk. (Apg 2:11)

För den som talar i tungor talar inte för människor utan för Gud. Ingen förstår honom, utan han talar hemligheter i anden. (1 Kor 14:2)

När den Helige Ande föll över människorna på Pingstdagen för omkring 2000 år sedan började de tala i tungor. Det var språk de själva inte kunde, men som människorna runt omkring förstod.

Tungotalet blev då ett tecken som riktades till människor, och de blev förundrade när de hörde Guds stora gärningar förkunnas på sina egna språk.

I Första Korintierbrevet kapitel 14 undervisar Paulus om tungotal i församlingen. Där ser vi att det finns en annan sida av tungotalet än på Pingstdagen.

Här talar man inte till människor utan till Gud, och det som sägs kan inte förstås av människor om det inte uttyds.

Därför är det viktigt att skilja mellan dessa två uttryck. Annars kan man lätt missförstå och tro att tungotal som inte förstås skulle vara fel eller obibliskt.

Bibeln visar oss alltså att det finns ett tungotal som människor kan förstå, och ett tungotal som talas till Gud och behöver uttydas för att förstås.

I Apg 2:4 ser vi hur lärjungarna talade i tungor. Det var de själva som öppnade sina munnar och började tala, allteftersom Anden ingav dem. Det var alltså inte den Helige Ande som talade i stället för dem, utan det var han som inspirerade och gav dem orden.

Oresjnik-missilen avfyrades inatt

Apg29.Nu — Sun, 24 May 2026 12:00:02 +0200

Bild: Expressen.

Ryssland har nu för tredje gången skjutit den fruktade Oresjnik-missilen mot Ukraina sedan den fullskaliga invasionen. Det är en typ av robot som kan slå mot mål flera tusen kilometer bort och som färdas snabbare än fem gånger ljudets hastighet. Den är mycket svår att skjuta ner.

Missilen kan bära flera stridsspetsar samtidigt och kan utrustas med både konventionella och kärnvapenladdningar. Det rör sig om en stor raket som är cirka 15–20 meter lång, 1,5–2 meter i diameter och väger troligen mellan 30 och 50 ton. En enda missil kan kosta ungefär 20–50 miljoner dollar, och ett helt robotsystem med uppskjutningsfordon, ledningssystem och flera missiler kan kosta hundratals miljoner dollar.

Under natten ska den ha slagit ner i staden Bila Tserkva i Kiev-regionen. Nattens attacker mot Kiev beskrivs som de största hittills detta år. Totalt har landet attackerats med över 50 robotar och upp till 700 drönare.

Minst två personer har dödats och 44 skadats i de fruktansvärda attackerna.

Krig är vansinne. Be till Gud att det här ta slut nu! Människor behöver Jesus. Han är deras enda frälsning och räddning.

När pingstdagen var inne

Apg29.Nu — Sat, 23 May 2026 19:00:04 +0200

Den Helige Andes utgjutelse på pingstdagen. Petrus tal om Kristus. Församlingens tillväxt.

Den Helige Ande

När pingstdagen var inne var de alla samlade i full enighet. Då kom plötsligt ett dån från himlen, såsom när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Och tungor såsom av eld visade sig för dem, vilka fördelade sig och de satte sig på var och en av dem. Och de blev alla uppfyllda av den Helige Ande och började tala med andra tungomål, allteftersom Anden ingav dem att tala. Och i Jerusalem bodde det gudfruktiga judiska män från alla folk under himlen. Då nu detta dån hördes, samlades mycket folk och de var förbryllade, eftersom var och en hörde sitt eget språk talas av dem. Och de blev alla häpna och förundrade och de sa till varandra: Se, är inte alla dessa som talar, galileer? Hur kan då var och en höra det egna språket talas som där vi är födda? Parter och meder och elamiter och de som bor i Mesopotamien och i Judeen och Kappadocien, Pontus och Asien, både Frygien och Pamfylien, Egypten och de delar av Libyen som gränsar mot Cyrene, och besökande från Rom, både judar och proselyter, kreter och araber. Vi hör dem tala om Guds underbara verk på våra egna språk. Och de blev alla häpna och förvirrade, och den ene sa till den andre: Vad betyder detta? Men andra drev med dem och sa: De är fulla av sött vin.

Petrus tal på pingstdagen

Då trädde Petrus fram med de elva och höjde sin röst och talade till dem: Ni judiska män och alla ni som bor i Jerusalem. Detta ska ni veta, och lyssna till mina ord, för dessa är inte druckna som ni tror. Det är ju bara tredje timmen på dagen. Utan detta är det som är sagt genom profeten Joel: Och det ska ske i de yttersta dagarna, säger Gud: Jag ska utgjuta av min Ande över allt kött, och era söner och era döttrar ska profetera, och era ynglingar ska se syner, och era äldste ska drömma drömmar. Och över mina tjänare och över mina tjänarinnor ska jag i de dagarna utgjuta av min Ande, och de ska profetera. Jag ska låta under ske uppe på himlen och tecken nere på jorden: blod och eld och moln av rök. Solen ska vändas i mörker, och månen i blod, innan Herrens dag kommer, den stora och synliga. Och det ska ske att var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst. Ni män av Israel! Hör dessa ord: Jesus från Nasaret, en man som inför er har blivit bekräftad av Gud genom kraftgärningar och under och tecken som Gud gjorde genom honom bland er, som ni också själva vet. Honom som genom Guds fastställda plan och förutbestämmelse blev utlämnad, har ni tagit och med onda mäns händer korsfäst och dödat. Honom har Gud uppväckt, efter att han hade löst honom ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt att han skulle behållas av den. För David säger om honom: Jag har alltid Herren för mina ögon, för han är på min högra sida för att jag inte ska vackla. Därför gladde sig mitt hjärta och min tunga fröjdade sig, och även mitt kött ska vila i hoppet. För du ska inte lämna min själ åt dödsriket, inte heller ska du låta din Helige se förgängelsen. Du har visat mig livets vägar, du ska uppfylla mig med glädje inför ditt ansikte. Män och bröder, låt mig tala öppet till er om patriarken David, att han är både död och begraven, och hans grav finns ibland oss än idag. Eftersom han var en profet och visste att Gud med ed hade svurit honom, att ur en av hans efterkommande, enligt köttet, resa upp Kristus för att sitta på hans tron, förutsåg han och talade om Kristi uppståndelse: att hans själ inte skulle lämnas åt dödsriket, inte heller skulle hans kropp se förgängelsen. Denne Jesus har Gud uppväckt, det är vi alla vittnen till. Efter att han blev upphöjd till Guds högra sida och har tagit emot löftet av Fadern om den Helige Ande, har han utgjutit detta som ni nu ser och hör. För David har inte farit upp till himlen, men han säger själv: Herren sa till min Herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender till en fotpall för dina fötter. Därför ska hela Israels hus vara helt förvissade om att denne Jesus som ni har korsfäst, honom har Gud gjort både till Herre och till Kristus. När de hörde detta, fick de ett styng i hjärtat och sa till Petrus och de andra apostlarna: Män och bröder, vad ska vi göra? Då sa Petrus till dem: Omvänd er och låt var och en av er döpa sig i Jesu Kristi namn till syndernas förlåtelse och ni ska få den Helige Andes gåva. För åt er är löftet givet och åt era barn och åt alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud ska kalla. Också med många andra ord vittnade och förmanade han och sa: Låt er frälsas från detta onda släkte.

De troendes gemenskap

De som då med glädje tog emot hans ord, lät döpa sig, och så ökades församlingen den dagen med omkring tre tusen själar. Och de höll fast vid apostlarnas lära och gemenskapen och vid brödsbrytelsen och bönerna. Och fruktan kom över varje själ, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. Och alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt, och de sålde sina ägodelar och tillhörigheter och delade ut dem till alla, efter vad var och en behövde. Och varje dag var de ständigt och i full enighet tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd, och åt sin mat med fröjd och uppriktigt hjärta. De prisade Gud och hade gott anseende hos allt folket. Och dagligen lade Herren till församlingen dem som blev frälsta.

(Apostlagärningarna kapitel 2)