Gärningar 🔗

Vi får påminna oss om att vandringen med Herren Jesus inte handlar om våra gärningar.

Det handlar om att Gud har älskat oss först och att vi tar emot frälsning i tro på Jesus Kristus,av nåd.

Han tog på sig våra synder, skuld och missgärning på korset. Halleluja!

Världens ande värderar makt, framgång och rikedom och föraktar svaghet.

Guds Ande menar att i vår svaghet är vi starka, och att Herren kan vara oss nära då och om vi går i ödmjukhet och med ett förkrossad hjärta.

Vi har inget att berömma oss av.
Gud utväljer de som ingenting är för att de visa skall stå med skam.

Är man frälst blir man benådad i Kristi domstol i himlen.
Vi kan glädja oss redan nu över att ha våra namn skrivna i Livets bok, Lammets bok.

Jag har mött funktionsnedsatta och handikappade som har stark tro och stor kärlek till Jesus.
De har varken kunnat gå eller prata vissa av dem, men utstrålat underbar kärlek till och från Jesus.

För Gud är vi värdefulla och dyrbara!

Jesus min Herre 🔗

Jag delar här en personlig reflektion som vuxit fram när jag läst Bibeln, inte i debatterande syfte.

När jag läser evangelierna ser jag intressanta nyanser i hur relationen till Jesus uttrycks.

Vid den sista måltiden säger de flesta lärjungarna:

”Inte är det väl jag, Herre?” – där ordet som används är Kyrios, Herre.

Judas däremot säger:

”Inte är det väl jag, Rabbi?” – vilket betyder lärare.

Rabbi är en hederstitel för en judisk lärare. Kyrios betyder Herre och används i Nya testamentet också som bekännelseord om Jesus.

Senare, när Judas kommer med soldaterna, säger han åter:

”Var hälsad, Rabbi.”

Det är samma tilltal.

När Jesus svarar honom använder han inte det varmare ordet för vänskap (philos), utan hetairos – ett ord som mer betyder kamrat eller följeslagare.

Evangelietexten gör alltså en språklig åtskillnad i hur relationen beskrivs.

Det betyder inte att jag säkert vet hur Judas hjärta såg ut under hela tiden han följde Jesus.

Men det visar att man kan vara nära Jesus, gå tillsammans med honom – och ändå inte fullt ut ha överlåtit sitt hjärta.

Det är möjligt att följa Jesus som lärare utan att ännu bekänna honom som Herre.

Samtidigt vet vi att Judas ångrade sig djupt.

Han erkände att han hade syndat och förrått oskyldigt blod.

Evangelierna berättar inte att han fann upprättelse på samma sätt som Petrus, men de visar att han inte var likgiltig.

Vad som ytterst skedde mellan Judas och Gud vet bara Gud.


För mig väcker detta en stilla självrannsakan.

Ibland kan jag känna oro över om jag själv följer fullt ut.

I situationer där tron inte alltid är självklar eller lätt att tala om märker jag hur jag kan bli försiktig.

Människor omkring mig vill inte illa, men vissa erfarenheter har gjort mig mer försiktig än jag önskar.

Ibland upptäcker jag en inre undran.

Kanske handlar det mer om att granska mitt hjärta än om att ifrågasätta min tro.

Det får mig att stanna upp och reflektera:

Följer jag verkligen hela vägen?

Berättelsen om Judas blir därför för mig inte främst en berättelse om någon annan – utan en påminnelse om att pröva och förnya mitt eget hjärta.

Inte i rädsla, utan i ödmjukhet.

Jag låter Jesus inte bara vara min lärare – utan han är min min Herre.

Föredömliga filmer...❤️🍿 🔗

... som handlar om vänskap och spirande kärlek, och vad som är viktigt - finns det idag?

Jag har funnit mycket avkoppling, uppbyggelse och glädje i filmer från Hallmark Channel, och liknande.

Inte alla är bra, man får pröva allt.

Här är en favorit - om en ung kvinna som flyr bort från ytligheten i reality-TV, och finner det äkta livet som hon söker (vissa inslag av kristen tro finns också i filmen) ❤️

https://m.youtube.com/watch?v=h2e1CshfXGk

Ge 🔗

Dagens (högmässa) predikan i kyrkan var att man ska älska sig själv och sina medmänniskor. Hur ska det gå till? Jag tycker att jag är den (fula ankungen)
Förlåt dig själv är en bra början.
Det är svårt att le när man är ledsen. Be att sorgerna och besvären försvinner det kan bara *Jesus* göra.
Bönens makt är stor.
Det blir lättare att gå vidare.
För *Herren* är inget omöjligt.
Jag vet inte vad kärlek är.
Eftersom jag var(Hata barnet)i syskon skaran var våld det enda jag kände till. Min Far gav aldrig oss barn nån kärlek. Först nu! efter Bibel läsning vet jag vad kärlek är. *Jesus Kristus leder mig rätt genom att Frälsa mig.
Äntligen har jag fått Tro.

❤️Gud välsigna detta forum 💥

Äktenskapet ❤️💍 🔗

...är en vacker bild för relationen mellan Gud och den upprättade människan, och mellan Gud och församlingen.

Se Höga Visan (som vad jag förstått det är åldersgräns på i troende israeliska familjer).

För dem som får nåd från Gud att leva i ett gott äktenskap innebär livet som man och hustru att vara varandras bästa vän, stöttepelare och ett älskande par.

"En tretvinnad tråd brister inte så lätt" - Predikaren 4:12