Det här ämnet är något som många känner igen från kristen gemenskap.

Ibland har jag använt uttrycket ”elefanterna i Guds församling” – de där religiösa elefanterna som trampar på fötterna rejält. Aj, aj, aj! 🙃 De kan vara väldigt klumpiga. Eller så kan man kalla dem de religiösa poliserna.

De har ofta en hög moralisk måttstock och kan Skriften utomordentligt väl. Man skulle nästan kunna tro att de kommer direkt från en teologisk fakultet. 🙃

Sedan kommer de med förmaningen. De anser sig ha fått uppdraget att vara Guds heliga poliskår, med bemyndigande att peka ut dina misstag, dina brister och till och med dina ”hemliga rum”.

Problemet är att de ibland inte är beredda att se på hela människans livssituation med barmhärtighet, nåd och respekt.

För samtidigt kan det finnas en bjälke i deras eget öga som de inte vill se.

Jesus säger:

«”Varför fokuserar du på flisan i din broders öga, utan att ens fundera på bjälken i ditt eget öga?”
Matteus 7:3»

Och Jesus fortsätter:

«”Hur kan du säga till din broder: ’Låt mig ta bort flisan ur ditt öga’, du som har en bjälke i ditt eget öga?”
Matteus 7:4»

Det här är något vi alla behöver ta på allvar.

När jag förmanar någon måste jag också vara beredd att låta Gud rannsaka mig själv.

Jag behöver fråga:
Vad är mitt motiv?
Kommer detta från kärlek eller från behovet av att döma?
Vill jag hjälpa min broder eller syster – eller vill jag faktiskt få rätt?

Förmaning är bibliskt och viktigt. Men hur vi förmanar är minst lika viktigt.

Paulus skriver:

«”Bröder, om någon ertappas med att göra något fel, ska ni som är andliga hjälpa honom till rätta med en mild ande. Och tänk på dig själv, så att inte du också blir frestad.”
Galaterbrevet 6:1»

Lägg märke till orden: ”en mild ande” – och ”tänk på dig själv”.

Det är något helt annat än att komma som en religiös polis med pekpinnen i högsta hugg.

Bibeln säger också:

«”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.”
Galaterbrevet 6:2»

Förmaning utan kärlek kan krossa en människa.

Vi ska därför inte bedöma människor efter människors måttstock eller reducera en människa till hennes svagheter, historia eller problem.

Sven Reichmann talade mycket om föraktets synsätt – hur vi människor lätt kan börja se ner på andra och samtidigt placera oss själva i en position där vi anser oss vara bättre, mer andliga eller mer rättfärdiga.

Det är viktigt att vi blir fria från både självförakt och förakt för andra.

För i Kristus finns en helt annan identitet.

Bibeln säger:

«”Om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit!”
2 Korinthierbrevet 5:17»

Och Petrus skriver:

«”Ni är ett utvalt släkte, kungliga präster, ett heligt folk, ett Guds eget folk.”
1 Petrus 2:9»

Det är den identiteten vi behöver se hos varandra.

Inte först och främst våra brister.
Inte våra misslyckanden.
Inte vår historia.
Inte våra svagheter.

Vi behöver se människan genom Kristus.

Personligen har jag genom erfarenhet upplevt att människor som känt sig kallade att förmana mig inte alltid har varit tillräckligt ödmjuka för att först pröva sina egna motiv.

När man i djupt förtroende öppnar sitt liv och berättar om sådant som är svårt och sårbart, då lämnar man faktiskt något dyrbart i den andra människans händer.

Om det man berättat i förtroende senare används emot en, kan det skapa djupa sår.

Därför behöver vi vara oerhört varsamma när någon öppnar sitt liv för oss.

Förtroende är inte ammunition.

Det vi får höra i ett förtroende ska inte senare användas som vapen i en förmaning eller som ett sätt att sätta någon på plats.

Och sedan har vi detta med att kristna ibland börjar betrakta varandra genom olika psykologiska etiketter.

”Du reagerar så därför att du har ADHD.”

”Du är sådan därför att du har det ena eller det andra.”

Där tycker jag att vi behöver vara mycket försiktiga.

Vi ska inte ställa diagnoser på varandra eller reducera människor till etiketter. Vi känner inte hela människans historia, hennes kamp, hennes omständigheter eller vad Gud gör i hennes liv.

Det är stor skillnad mellan att förstå människors svårigheter och att sätta en etikett på människan och tro att man därmed har förstått henne.

För mig är det avgörande att börja i det Bibeln säger om människan i Kristus.

Jag har ingen ADHD-diagnos, och jag vill inte heller att andra människor ska definiera mig utifrån spekulationer om sådant.

Min identitet är inte en etikett.

Min identitet är att jag tillhör Jesus Kristus.

Jag är rättfärdiggjord genom honom.
Jag är en ny skapelse i Kristus.
Jag är köpt med Jesu blod.
Jag tillhör honom.

Det betyder inte att jag är felfri.

Det betyder att jag, precis som du, behöver nåd.

Och kanske är det just där den verkliga förmaningen börjar:

Innan jag försöker ta bort flisan ur någon annans öga behöver jag låta Gud tala till mig om bjälken i mitt eget.

För vi är inte kallade att vara varandras religiösa poliser.

Vi är kallade att bära varandras bördor, tala sanningen i kärlek, förlåta varandra, upprätta varandra och visa barmhärtighet.

Förmaning behövs.

Sanning behövs.

Helighet behövs.

Men allt detta måste få gå hand i hand med kärlek, ödmjukhet, nåd och barmhärtighet.

För Jesus kom inte för att krossa människor.

Han kom för att upprätta dem.