Language

Apg29.Nu

Start | TV | Bönesidan | Bibeln | Läsarmejl | Media | Info | Sök
REKLAM:
Världen idag

Iman tina siki mustard

Kumaha urang tiasa ilubiung dina leuwih kapercayaan, badag jeung iman kuat? 

cikal mustard.

Aya ogé loba diantara urang Allah anu boga dangong anu iman kuat nyaéta hal utopian na unattainable. Tapi éta teu kabéh. Urang bakal ningali dina Kitab Suci yen nempokeun kumaha iman mangrupa.


Av Sven Thomsson
fredag 8 november 2019 00:34
Läsarmejl

Alkitab ceramah loba ngeunaan iman jeung kedah nyandak iman. Loba Kristen hayang iman maranéhna pikeun tumuwuh, sahingga nu iman meunang badag sarta kuat. Ieu rada mungkin ngalaman eta.

Aya ogé loba diantara urang Allah anu boga dangong anu iman kuat nyaéta hal utopian na unattainable. Tapi éta teu kabéh. Urang bakal ningali dina Kitab Suci yen nempokeun kumaha iman mangrupa. Urang baca dina KJV, Ibrani. 11: 1:

"Tapi iman mangrupakeun dmana mahluk ngaharepkeun pikeun, bukti mahluk teu katempo."

Iman teu mangrupa asumsi, hiji anggapan atawa asumsina nu salah teu rada pasti. Iman boga nganggur teu jeung panca indra fisik, kumaha urang ngarasa hirup kalawan pikiran urang.

Sering kami ngomong: "Aya rasa nu geus kitu jeung kitu, tapi Kaula teu yakin". Di dieu asalna anggapan, sugan hiji conjecture atawa spekulasi. Iman nyaeta hal lengkep beda, hal padet, pancen aman. Iman nyaéta kapercayaan dina janji Allah jeung dmana tina kabeneran naon teu katingali. Dina ayat 3 nyebutkeun kieu:

"Ku iman urang ngarti yén alam semesta dijieun ku kecap Allah, jadi yén visual teu disusun ku naon bisa urang tingali."

Ku iman meunang wawasan jeung pamahaman. Hiji understands ku iman. Iman mana saluareun dunya nu katingali jeung panon na ngahontal kana realitas balik katingali. Urang baca: "Ku iman urang ngartos". Ieu kaleresan. Tapi éta jalma unrepentant nu ngarobah ka eta sakabeh, sarta nyebutkeun: "Ngaliwatan akal, urang yakin." Ieu mangrupakeun produk tina pancaindera fisik sarta biasa "common sense".

Kumaha urang tiasa ilubiung dina leuwih kapercayaan, badag jeung iman kuat? Alkitab nyebutkeun:

"Iman asalna ku dédéngéan ku pangandika Allah."

Iman asalna nalika urang ngadangukeun pangajaran Alkitab urang lamun eta ieu dipaké ku da'wah anu boga wawasan jero kana kecap Allah. Iman ogé asalna ku sering maca Kitab Suci dina hidayah Roh Suci urang. anointing Roh Suci nyaéta ku tebih guru Alkitab pangalusna. Di bacaan tina Firman, hal anu penting pikeun museurkeun utamana dina janji, Allah parantos ngadawuh, aranjeunna anjeunna, sarta anjeunna jangji anjeunna nyepeng. Anjeun kudu bener nempel kana janji dina Kitab Suci, pikeun maranéhna ngalaksanakeun kami.

Abraham éta saurang lalaki anu miboga iman kuat. Gusti sempet dibikeun manehna janji hiji putra, nu éta hiji impossibility biologis. Tapi anjeunna bisa ningali teu mungkin jeung masih percanten yén ieu sagemblengna mungkin. Urang baca verbatim ti nuBibeln, Roma. 4: 18-22:

18 "Sanajan aya euweuh harepan, Abraham ngaharepkeun atoh sarta pamikiran, jeung sangkan manéhna jadi ramana anjeunna mangrupakeun bapa loba bangsa, sabab ieu kecap, 'Ku kituna sababaraha wajib turunan anjeun jadi.'

19 Ku sabab eta Abraham staggered moal di iman maranéhanana, sanajan anjeunna heubeul ngeunaan saratus taun sarta ngira yén awakna no kakuatan, sareng sanaos istrina Sarah sempet pernah geus bisa boga budak, sarta ayeuna eta éta ngan teuing heubeul.

20 Anjeunna pernah doubted di unbelief di jangji Allah, pikeun iman na eweh kakuatan, sareng anjeunna ngahormatan Allah.

21 Anjeunna pinuh yakin yen Allah tiasa ngalakukeun nanaon anjeunna jangji,

22 sarta eta ieu credited ka anjeunna salaku amal saleh. "

Mun urang nyandak Ibrahim sabagé conto, urang tingali kasempetan rahayu keur tumuwuh iman. Dina tarjamahan 1917 berbunyi:

"... anjeunna rada kuat dina iman maranéhna; méré kamulyaan ka Allah ... "

Pikeun ngahargaan Allah cara pikeun meunangkeun iman kuat. Tapi lajeng kamulyaan Gusti di satengahing jalan. Anjeun teu bisa ngalakukeun sakumaha eta nyebutkeun dina Yesaya. 29:13 (nuBibeln):

"Urang ieu tarik deukeut kuring jeung kecap maranéhanana sarta ngahargaan kuring jeung sungut maranéhna, tapi haté maranéhanana nyaéta tebih ti abdi, jeung sieun maranéhanana Alloh anu ngan diajar ti lalaki."

Datang ka jantung geus kalibet ngahargaan Allah ku hirupna, ku pikiran, kecap jeung amal. Eta tuh Abraham.

Dina salah sahiji kasempetan murid ditanya bogoh ka propagate iman maranéhanana. "Ngaronjatkeun iman urang," ceuk maranéhna. Yesus diwaler aranjeunna, Matt. 17:20:

"... Verily kuring ngomong ka anjeun, Mun maraneh boga iman salaku cikal mustard, anjeun tiasa ngomong ka gunung ieu, Pindahkeun ti dieu ka dinya, sarta eta bakal mindahkeun;. Jeung sia bakal mungkin keur anjeun"

Nanaon geus jangji dina Word Allah, atawa pikeun kapentingan barudak Allah mustahil pikeun jalma anu miboga iman salaku cikal mustard. iman leres nempatkeun sakabéh trust maranéhanana di Kecap Allah wangsit sarta bakal Na.

Yesus geus dibéré jangji ngajentul di Yohanes. 14:12

"Sabenerna, sabenerna, abdi nyebutkeun ka anjeun, anjeunna Anu percaya ka Kami ogé bakal ngalakukeun karya nu kuring ngalakukeun;. Na karya gede ti ieu anjeunna bakal ngalakukeun, sabab kuring buka abdi Rama"

Ieu hartosna yén aranjeunna mungkin pikeun sakabéh anu boga iman leres Yesus keur ngalakukeun karya nu anjeunna, sarta malah leuwih badag ti manéhna. Éta hiji utopia, hal unattainable? Henteu pisan! Ku dengekeun kana preachers dieusi Roh-ngajar tur rajin maca jeung Kecap ulikan Allah tiasa nyandak kauntungan tina kapercayaan kitu.


Publicerades fredag 8 november 2019 00:34:52 +0100 i kategorin Läsarmejl och i ämnena:


8 kommentarer


x
SAS
fredag 8 november 2019 07:47

Tron är en Guds gåva och inte människans prestation. Men tron är den attityd hos människan som gör det möjligt för Gud att ge sin kärlek till henne. Det är inte förrän vi tror på Guds kärleksförklaring som kärleken når in och får en förvandlande kraft. Bibeln använder också begreppet tro för att beskriva vår gudsgemenskap i Anden. Den gudsgemenskapen liknar Adams gudsgemenskap före syndafallet. Den kännetecknas av sund självförglömmelse och av gudsupptagenhet. Begreppet tro är alltså ett uttryck för en gemenskap mellan Gud och människa, där Gud kan ge en kärleksidentitet till människan.
När apostlarna förde ut det kristna budskapet i den dåtida hednavärlden mötte de en kulturmiljö som var främmande för Bibelns judiska tänkesätt. Man kallar denna kultur hellenismen. Tongivande bidrag till denna miljö hade kommit från de tidiga grekiska filosoferna. Under de första århundradena skedde en sammansmältning mellan judiskt och grekiskt tänkesätt, som på nytt blev aktuell under renässansen, då man återupplivade arvet från de grekiska filosoferna.
Vårt nutida tänkesätt är en produkt av denna sammansmältning. I många avseenden är den olycklig, därför att när vi i dag läser Bibeln tenderar vi många gånger att lägga in grekiska definitioner i olika bibliska ord. En sådan term, som lätt får sitt innehåll förvanskat av grekiskt-filosofiskt tänkande, är ordet tro.
Där juden i ordet tro ser en gudsgemenskap, ser greken mycket lättare en åsiktsbildning. Ibland använder man därför uttrycket tro när man inte är riktigt säker I andra sammanhang kan dock ordet tro just stå för en utpräglad säkerhet, inte minst när det gäller ting som inte kan bevisas. Vare sig vi talar om ett antagande eller en övertygelse rör det sig nu om betydelser som inte har något med gemenskap att göra, utan som är rent teoretiska till sin innebörd.
Läs Bibeln judiskt
Det är viktigt att vi lär oss skilja det judiskt-kristna trosbegreppet från det grekiska. Det senare leder oss nämligen in i ett prestationstänkande, medan det kristna trosbegreppet banar väg för en kärleksidentitet. Många texter i Bibeln förefaller i förstone att understödja ett grekiskt trosbegrepp. Vi läser i Mark 11:22-24:
Jesus svarade och sade till dem: Ni skall tro på Gud. Sannerligen, jag säger er: Om någon säger till det här berget: Lyft dig upp och kasta dig i havet! och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det skall ske som han säger, då sker det så. Därför säger jag er: Allt vad ni ber om i era böner, det skall ni tro att ni redan har. Då skall ni få det.
Präglade som vi är av det grekiska trosbegreppet, läser vi nu denna text och får lätt för oss att tron är ett slags betalmedel i Andens värld. Man måste vara övertygad, därtill sprickfritt säker på det orimliga. Lyckas man med prestationen att inta denna tankemässiga ståndpunkt skall berg flytta på sig och bönesvar infinna sig. Då återstår det bara att försöka hjärntvätta fram denna tankens attityd.
Är detta en definition ?
I Hebr 11:1 talas om tron på ett sådant sätt att man får intrycket av att själva begreppet här definieras.
Tron borgar för verkligheten av det vi hoppas. Den ger visshet om det vi icke ser
I den mån denna bibelvers skall användas som en definition för begreppet tro, måste vi ge akt på att olika svenska bibelöversättningar ganska mycket avviker från varandra. Låt oss se några exempel:
Men tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting, som man icke ser (1917 års översättning).
Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se (NT 81).
Om tron finns är den en fullkomlig visshet om det som man hoppas på, en övertygelse om den verklighet som man inte kan se (Hedegårds översättning).
I några översättningar är sålunda tron en fullkomlig visshet eller en fast tillförsikt. Giertz ser liksom NT 81 tron snarare som en garanti än som en övertygelse eller visshet. Eftersom det är viktigt att vi får ett så klart trosbegrepp som möjligt, för att människor inte skall komma in i en presterande tro utan i en prestationslös tro, måste vi försöka komma till grunden med hur denna bibelvers skall förstås
.
När vi ser i Studiebibeln en ord för ord-översättning av denna vers, så låter den på följande sätt:
Är men tro av ting man hoppas en tillförsikt av ting bevis inte seende.

Ordet "tillförsikt" kan också översättas med "grundval". Som synes är denna bibelvers inte särskilt lättbegriplig i grundspråket. Inte att undra på att översättningarna varierar.
Det förefaller i förstone så enkelt att kombinera Hebr 11:1 med texten ur Mark 1l, så att man säger att det enda som fordras för att berget skall flytta sig är att man intar en fast tillförsikt. Men man skapar då ett underlag för ett presterande på det övernaturliga området. Tron blir en tanke- och känslomässig prestation. Den blir motsats till osäkerhet, tvekan och fruktan. Den som lyckas flytta berget har uträttat något märkvärdigt, inte genom handkraft men genom sin tro. Och ändå var det ju trons innebörd att all berömmelse skulle tillfalla Herren och ingen skulle tillfalla oss, eftersom han skulle göra hela verket. Vi kan inte komma från prestationsaspekten så länge vi ser tron som en vår egen övertygelse, som gör att vi med Guds kraft kan flytta berget. I stället måste vi förstå vad tro är, så att vi också får en förståelse för vad dessa båda bibeltexter egentligen vill säga oss.

Svara

x
SAS
fredag 8 november 2019 07:53

Trons natur
Människan föll i synd när hon började se på sig själv, så att hon slutade att intressera sig för frågan vem Gud är och i stället blev intresserad av frågan vem hon själv kunde vara. Före syndafallet hade människan utstrålat Guds härlighet, kärlek och liv i skapelsen. Syndafallets frestelse bestod i att människan önskade att det goda som kom till skapelsen skulle komma från henne själv och inte från Gud genom henne. Hon ville bli något i sig själv. Hon ville klara något och uträtta något på egen hand. Hon ville bli en jämlike till Gud.
Men när hon slutade att se på Gud och i stället såg på sig själv för att finna den härlighet som skulle ge allt detta goda till skapelsen, förlorade hon den genomströmmande härligheten från Gud. Inte minst genom sin nya ambition fick hon i stället upp ögonen för sin egen bristfällighet. Syndafallet bestod i att människan försökte klättra upp till Guds position, och hon har alltid försökt lösa syndafallets skada genom samma typ av klättrande.
Tron, som Bibeln beskriver som prestationernas motsats, kan lätt förvandlas till en prestation med vars hjälp människan klättrar upp till kapaciteten att själv utföra övernaturliga gärningar. Den börjar då glida över gränsen till magi.
Den grekiska filosofin ger oss ett trosbegrepp som präglas av övertygelse, säkerhet och visshet. Dess motsats är osäkerhet, tvekan, ängslan, fruktan, men också självprövning och självrannsakan. Detta trosbegrepp, som alltså flyter fram ur ett hedniskt källflöde, smyger sig lätt in i vårt bibelläsande.
Det Adam sträckte sig efter i syndafallet var egentligen ett sådant självförtroende. Det han levde i före syndafallet var i stället ett gudsförtroende. Självförtroendet leder till prestationsidentitet och självupptagenhet men också till ensamhet. Gudsförtroendet leder till gemenskap med Gud och människor. Särskilt gäller detta sådana människor som också är gudsupptagna.
Söndersågad i tro
Texten i Hebr 11:1 är svåröversatt. Eftersom prestationsidentiteten har mycket djupa rötter både i våra hjärtan och i vår västerländska kultur, finns risken att vi översätter denna vers så att den skall passa ett grekiskt prestationsmättat trosbegrepp. Och hur vi än översätter texten finns dessutom risken att läsaren
lägger in detta trosbegrepp i det han läser. I senare delar av kapitlet kan man tycka sig finna stöd för tanken att tron är den prestation Gud kräver av oss för att ge oss andliga framgångar (Hebr 11:32-35):
Behöver jag säga mera? Tiden skulle inte räcka om jag berättade om Gideon, Barak, Simson, Jefta, David, Samuel och profeterna och om allt de gjorde genom tron. De störtade kungariken, de förde rätten till seger, de fick löften infriade. De täppte till gapet på lejon, de släckte flammande eld, de räddades undan svärdets egg. Deras svaghet byttes i kraft, de blev hjältar i krig, de drev främmande härar på flykten. Kvinnor fick tillbaka sina döda som uppstått.
Här förefaller tron bana väg för framgång, och man tänker lätt att tron här är en sorts andligt självförtroende, som gör att man kan få Guds löften att fungera. Men läser vi resten av kapitlet fortsätter uppräkningen med människor som inte alls hade framgång, och om vilka det ändå heter att de levde i tro:
Andra torterades till döds men avslog att bli fria, för att vinna en bättre frihet genom uppståndelsen. Andra åter fick lida skamstraff och slita spö, de fick pröva på bojor och fängelse. De blev stenade, de sågades itu, de blev halshuggna. De vandrade omkring i fårskinn och gethudar, de led nöd, de blev förföljda och misshandlade, dessa som var för goda för denna världen. De fick irra hemlösa bland öknar och berg, bland hålor och jordkulor. Och ingen av dessa, som dock fått Guds erkännande för sin tro, fick se löftena uppfyllas. Gud hade något bättre i beredskap med tanke på oss: de skulle inte nå fram till fullkomningen utan att vi var med.
Alltså: de som inte hade större framgång i sitt trosliv än att de blev söndersågade och halshuggna fick ändå det vittnesbördet från Gud att detta skedde i tro. Tron är sålunda inte direkt kopplad till framgången. Genom tron kan man visserligen täppa till lejons gap. Men genom tron kan man också bli söndersågad. Men vad är då tro?
En trofast gudsrelation
Grunden för den undervisning som ges i Hebréerbrevet 11 står inte i kapitlets första vers utan i slutet på tionde kapitlet. Vi läser där (Hebr 10:35-38):
Kasta nu inte bort er frimodighet. Den har med sig rik lön. Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat er. Ty ännu en helt liten tid så kommer han som skall komma, och han skall icke dröja. Men min rättfärdige skall leva av tro. Skulle han dra sig undan, så vänder sig mitt hjärta ifrån honom. Men vi hör inte till dem som drar sig undan och går i fördärvet. Vi hör till dem som tror och räddar sina själar.
Här möter vi begreppet tro inte så mycket i betydelsen sprickfri övertygelse om

det orimliga utan mera i betydelsen uthållighet och samhörighet med Gud. Aposteln citerar bland annat Hab 2:4 för att ge ett gammaltestamentligt stöd för sin undervisning om tro. Vi kan läsa den bibelversen i sin helhet:
Se, uppblåst och orättrådig är dennes själ i honom, men den rättfärdige skall leva genom sin tro.
Trons motsats är här inte fruktan eller tvekan utan uppblåsthet och övermodig säkerhet. I den hebreiska grundtexten stryks detta under av att det ord som översätts med "tro" egentligen betyder trofasthet. Detta ord används på många ställen i Gamla testamentet och översätts nästan alltid just med "trofasthet". Ett bra exempel finner vi i Klag 3:22-23:
Herrens nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja stor är din trofasthet.
Israels barn hade varit trolösa mot Gud. De hade vandrat på egna vägar och inte tagit vara på det Gud hade sagt till dem. De ville leva oberoende av Gud och klara sig själva. Detta ledde till att de dyrkade avgudar och svek Gud. Katastrofen blev oundviklig. Jerusalem förstördes och folket fördes bort i fångenskap. Men Herren utplånade inte folket. Profeten får här ett tillfälle att tacka Gud för hans trofasthet. Folket hade inte levat i tro, men Gud gjorde det.
Kontrasten mellan folkets trolöshet och Guds trofasthet finner vi i 5 Mos 32:3- 5:
Ty Herrens namn vill jag förkunna. Ja, ge ära åt vår Gud. Vår klippa - ostraffliga är hans gärningar, ty alla hans vägar är råtta. En trofast Gud och utan svek, rättfärdig och rättvis är han. De däremot handlade illa mot honom. De var inte hans barn utan en skam för Israel, det vrånga och avoga släktet!
Trons grundbetydelse är sålunda att man står fast i förbundet med Gud vad som än händer. Tron är därför inte en prestation eller summan av mina gärningar utan ett uttryck för min attityd gentemot Gud. Han sviker aldrig mig, och därför vill inte jag svika honom. Och det är just detta Hebréerbrevets författare är ute efter.
Församlingen, som aposteln skrev till, hade kommit in i en förföljelse för trons skull, och människor var på väg att överge sin kristna bekännelse. Därför ville aposteln erinra dem om vad tro är. Genom att stå trofasta i förbundet med Gud kan människorna ibland täppa till lejons gap, men trofastheten kan lika gärna leda till att människorna i stället går in i något som ser ut som ett nederlag. Hebréerbrevet handlar om trofasthet och inte om säkerhet.

Trofasthet utan visshet
Profeten Daniels tre vänner, Sadrak, Mesak och Abed-Nego, ger oss en god illustration till denna trons attityd gentemot Gud. Nebukadnessar hade satt upp en bildstod, som alla skulle tillbedja. De här tre vännerna vägrade dock att falla på knä. De blev hotade med att kastas i den brinnande ugnen. De tre lämnade då ett prov på tro:
Då svarade Sadrak, Mesak och Abed-Nego och sade till kungen: "O Nebukadnessar, vi behöver inte ge dig något svar på detta. Om vår Gud, den som vi dyrkar, förmår rädda oss, så skall han också rådda oss ur den brinnande ugnen och ur din hand, o kung. Men om han inte vill det, så må du veta, o kung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar, och att vi inte vill tillbe den gyllene bildstod som du har låtit ställa upp" (Dan 3:16-18).
De visste inte om Gud förmådde rädda dem, och de visste inte heller om Gud ville. Men vilken tro de hade! De bekände sig till Gud, och Gud kunde bekänna sig till dem. Det var inte genom någon sorts egen troskraft som de övervann den brinnande ugnen. Genom att de var trofasta mot Gud kunde Gud vara trofast mot dem.
Fruktan utesluter inte tro
Visst förefaller de tre vännerna märkvärdigt fria från fruktan, men detta är inte trons förutsättning utan snarare resultatet av deras tro. De hade blivit räddade även om de hade varit ängsliga, bara de hade hållit fast vid Gud. Jesus plågades svårt av ångest inför sitt eget lidande, men denna ångest var inte ett uttryck för otro. Tron bestod snarare i att ångesten inte fick hindra honom.
På samma sätt kan vi läsa om Paulus, hur det var när han kom till Korint (1 Kor 2:1-5):
Så var det också med mig, bröder, när jag kom till er. Jag kom inte med någon imponerande vältalighet eller lärdom, när jag förkunnade Guds vittnesbörd för er. Jag hade föresatt mig att hos er skulle jag inte veta av något annat än Jesus Kristus - och honom som den korsfäste. Och det var i svaghet och med fruktan och stor ängslan jag trädde upp ibland er, och mitt sätt att tala och mitt budskap övertygade ingen genom visdomsord, utan bevisningen kom genom Ande och kraft, för att er tro inte skulle bli grundad på mänsklig visdom utan på Guds kraft
.
Här fungerade den helige Andes kraft, och Paulus var verksam i tro. Han var svag, kände fruktan och ängslan, men det hade inte med saken att göra. Tron bestod i att han var trofast mot Gud. På samma sätt som Jesus inte hindrades av

sin ängslan i att följa Faderns vilja gjorde inte heller Paulus det. Tron är ingen känslomässig prestation. Tron är trofastheten mot Gud
Bedja i tro
Låt oss nu testa den kunskap vi vunnit om trons natur genom att läsa Jak 1:5-8:
Men om det brister i vishet hos någon av er, så skall han vända sig i bön till Gud som ger åt alla, villigt och utan förebråelser, och han kommer att bli bönhörd. Men han skall be i tro, utan att tvivla, ty den som tvivlar är som vågsvallet på havet som rörs upp av vinden och drivs hit och dit. En sådan skall inte räkna med att få något av Herren, inte så länge han är oviss och vankelmodig i allt han gör.
Så länge vi har ett grekiskt trosbegrepp där tron är lika med en säker visshet, upplevs denna text som ett krav från Guds sida. Han vill gärna ge vishet, men fastän han säger att han ger åt alla villigt och utan förebråelser, så blir det i praktiken bara människor som är säkra på ett speciellt sätt som kan vänta sig att få ifrån Gud. Och detta tycks gälla inte bara vishet utan alla andra förmåner. Tron blir ett betalmedel för gudomliga förmåner.
Men detta trosbegrepp är alltså inte bibliskt. I stället får vi i ordet tro läsa in trofasthet. Och då blir det genast naturligare. Den som söker vishet från Gud måste vara beredd att göra som Gud säger, när han verkligen talar. Den som är trolös kan ta emot Guds vishet och sedan ändå vandra på andra vägar. Detta är inte bra. Bibeln gör klar skillnad mellan uppsåtlig synd och ouppsåtlig. Och när Gud ser att vi inte är trofasta kanske han hellre tiger med sin vishet och vägledning, för att vi inte skall hamna i uppsåtlig synd. Tron är alltså inte någon betalning för gudomliga tjänster, utan tron är en attityd hos oss som gör att vi kan ta emot den gudomliga välsignelsen på rätt sätt, så att den inte blir oss till skada.


Svara

x
AnnMarie svarar SAS
fredag 8 november 2019 12:12

Amen!👍





Svara

x
SAS
lördag 9 november 2019 07:17

Gud föder tro
Den trofasthet mot Guds person och vilja som är trons grundnatur är ingenting människan åstadkommer själv. Tron är inte vår gärning utan Guds. En märklig bild av detta förhållande finner vi i 2 Mos 17:8-13. Här beskrivs hur amalekiterna under ökenvandringen överföll Israels barn. Josua ledde den militära kampen. Uppe på ett berg ledde samtidigt Mose den andliga kampen. Han lyfte sina välsignande händer, och när han gjorde det, gick det väl för Israels folk. När hans händer blev trötta och sjönk, gick det dåligt.
Och när Moses händer blev tunga, tog de en sten och lade under honom, och på den satte han sig. Sedan stödde Aron och Hur hans händer, en på vardera sidan. Så hölls hans händer stadiga ( = trofasta), till dess solen gick ned. Och Josua slog Amalek och dess folk med svärd.
Mose fick kämpa en trons goda kamp i sin krigföring. Tron bestod i stadigheten, trofastheten och uthålligheten. Men inte ens denna hade han i sig själv. Gud fick förse honom också med tron, genom att Aron och Hur fick stödja hans upplyftade händer.
Tron i Mose liv var sålunda inte ett Guds krav för att Mose skulle vinna den andliga kamp som sedan ledde till att också den fysiska segern kunde tas emot. I stället förhöll det sig så, att när Gud ville att folket skulle vinna över amalekiterna var hans första åtgärd att lägga in sin vilja i Mose liv genom att Aron och Hur fick göra hans händer trofasta. Genom att Gud fick lägga ner den tron i Mose kunde han sedan utföra sin egen seger över amalekiterna. Tron var Guds verk, och segern var Guds verk. Det blev ingen berömmelse till människor.

Svara

x
Mikael W
lördag 9 november 2019 09:07

Amen !

Svara

x
AnnMarie svarar SAS
lördag 9 november 2019 11:09

Amen!

Nä tro är inte något man gör bara för att man vill som en del påstår.

Svara

x
SAS svarar AnnMarie
lördag 9 november 2019 11:50

Precis AnnMari inget vi presterar fram🙂

Svara

x
Sven Thomsson
lördag 9 november 2019 16:31

Tro är ingenting som man kan producera genom egen ansträngning. Tron kan inte krystas fram vare sig genom tankekraft eller viljekraft. ”Tro kommer av predikan och predikan i kraft av Guds ord”.

Tron får man som en gåva, som omtalas i 1 Kor. Kap. 12, nämligen trons nådegåva. Den har man inte gjort sig förtjänt av, utan den är av NÅD. Man kan inte berömma sig av att man äger tro. Man kan inte skylta med det, för Guds ord säger att ”den tro du har ska du behålla för dig själv”.

Svara

Första gången du skriver måste ditt namn och mejl godkännas.


Kom ihåg mig?

Din kommentar kan deletas om den inte passar in på Apg29 vilket sidans grundare har ensam rätt att besluta om och som inte kan ifrågasättas. Exempelvis blir trollande, hat, förlöjligande, villoläror, pseudodebatt och olagligheter deletade och skribenten kan bli satt i modereringskön. Hittar du kommentarer som inte passar in – kontakta då Apg29.

Nyhetsbrevet - prenumerera gratis!


Senaste bönämnet på Bönesidan

söndag 17 november 2019 00:04
71 årig kvinna med spridd ca, för Gud är ingenting omöjligt!!🙏🙏

Senaste kommentarer


Aktuella artiklar



Stöd Apg29:

Kontakt:

MediaCreeper Creeper

↑ Upp