Jag delar här en personlig reflektion som vuxit fram när jag läst Bibeln, inte i debatterande syfte.

När jag läser evangelierna ser jag intressanta nyanser i hur relationen till Jesus uttrycks.

Vid den sista måltiden säger de flesta lärjungarna:

”Inte är det väl jag, Herre?” – där ordet som används är Kyrios, Herre.

Judas däremot säger:

”Inte är det väl jag, Rabbi?” – vilket betyder lärare.

Rabbi är en hederstitel för en judisk lärare. Kyrios betyder Herre och används i Nya testamentet också som bekännelseord om Jesus.

Senare, när Judas kommer med soldaterna, säger han åter:

”Var hälsad, Rabbi.”

Det är samma tilltal.

När Jesus svarar honom använder han inte det varmare ordet för vänskap (philos), utan hetairos – ett ord som mer betyder kamrat eller följeslagare.

Evangelietexten gör alltså en språklig åtskillnad i hur relationen beskrivs.

Det betyder inte att jag säkert vet hur Judas hjärta såg ut under hela tiden han följde Jesus.

Men det visar att man kan vara nära Jesus, gå tillsammans med honom – och ändå inte fullt ut ha överlåtit sitt hjärta.

Det är möjligt att följa Jesus som lärare utan att ännu bekänna honom som Herre.

Samtidigt vet vi att Judas ångrade sig djupt.

Han erkände att han hade syndat och förrått oskyldigt blod.

Evangelierna berättar inte att han fann upprättelse på samma sätt som Petrus, men de visar att han inte var likgiltig.

Vad som ytterst skedde mellan Judas och Gud vet bara Gud.


För mig väcker detta en stilla självrannsakan.

Ibland kan jag känna oro över om jag själv följer fullt ut.

I situationer där tron inte alltid är självklar eller lätt att tala om märker jag hur jag kan bli försiktig.

Människor omkring mig vill inte illa, men vissa erfarenheter har gjort mig mer försiktig än jag önskar.

Ibland upptäcker jag en inre undran.

Kanske handlar det mer om att granska mitt hjärta än om att ifrågasätta min tro.

Det får mig att stanna upp och reflektera:

Följer jag verkligen hela vägen?

Berättelsen om Judas blir därför för mig inte främst en berättelse om någon annan – utan en påminnelse om att pröva och förnya mitt eget hjärta.

Inte i rädsla, utan i ödmjukhet.

Jag låter Jesus inte bara vara min lärare – utan han är min min Herre.