Guds Ofrånkomliga Plan: Zamam, Oikonomia och Helhetsverket i Skapelse och Frälsning

Sigvard Svärd - 2025-11-23 05:00

Den här artikeln är ett läsarmejl vars åsikter är skribentens egna.

Detta läsarmejl av Sigvard Svärd handlar om hur det finns en stor skillnad mellan lätthet och svårighet i vad människor tar sig an, ofta beroende på naturliga anlag och motvilja. Detta perspektiv överförs till det andliga, där Guds kallelse (exemplifierat av Mose) kan möta motstånd. Trots motståndet använder Gud sin kraft, ibland genom att kompromissa (Aron som talesman), och genom att förstärka människors naturliga särdrag i sina nådegåvor. Sigvard Svärd beskriver sedan Guds skapelseverk och den efterföljande kosmiska kampen mot Djävulen (som föll från himlen), betonande att Gud är en stridsman som har en helig plan och segrar över ondskan genom Kristus och de troendes ståndaktighet.

Det kan skilja sig mycket åt i lätthet kontra svårighet för en person, mellan att göra två olika saker. Man kan tex. ha som naturliga förutsättningar för det ena, och nästan motsättningar och motvilja inför det andra. Det ena man tar sig för kan flyta på så enkelt och självklart, att det verkar – som att man just för detta har naturbegåvning; ”född” till det. Annat blir det att ta itu med det som redan i förväg uppfattas problematiskt. Det kan i vissa lägen tom. kännas som att priset är för högt, för att ens på allvar försöka. Man vet och känner: jag har det inte; min ”tumme sitter mitt i handen” för detta; något i min tankevärld hindrar. Ungefär som när min svåger, digitalexperten Alfred, ska visa mig på hur jag ska göra. Hans fingrar dansar fram på tangenterna. Jag tittar med beundran och förundran. Men efteråt kommer jag inte ihåg hur han gjorde. Får erkänna att det tekniska, i jämförelse med Alfred, ligger utanför min intressesfär och därmed förmåga, eller om det är tvärtom. ”Stället” i min hjärna för detta, är liksom inte riktigt åtkomligt för mig; eller är det bara öppet på glänt – det finns i varje fall ett motstånd.

GUD OCH MOSE

Om vi övergår till det andliga, vill jag ta med bibeltexten i 2 Mos 4:10-16 och peka på ett sådant svårartat förhållande för både Gud och Mose (håller mig till Folkbibeln 2015 i denna exposition om inget annat anges): ”Då sade Mose till Herren: ´Men Herre, jag är ingen ordets man, varken förr eller nu när du talat till din tjänare. Jag är trög i talet och har en trög tunga.´ Herren sade till honom: ´Vem har gett människan munnen? Vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren? Gå nu, jag ska vara med din mun och lära dig vad du ska säga.´ Men Mose sade: ´Herre, jag ber dig: Sänd ditt budskap med vilken annan du vill.´ Då upptändes Herrens vrede mot Mose och han sade: ´Har du inte din bror Aron, leviten? Jag vet att han kan tala. Och se, han är nu på väg ut för att möta dig, och när han får se dig ska han bli glad i sitt hjärta. Du ska tala till honom och lägga orden i hans mun. Och jag ska vara med din mun och hans mun, och jag ska lära er vad ni ska göra. Han ska tala i ditt ställe till folket. Han ska vara som din mun, och du ska vara som hans Gud.´”

Herren Gud kallade Mose att gå hans ärende och träda upp inför Farao i Egypten, med syfte att få denne att släppa det judiska folket som han höll i fångenskap. Men det blev alltså en kämpig historia för både Gud och Mose. Kallelsen stötte på patrull hos Mose, eftersom ansåg sig vara olämplig då han inte såg sig som en ”ordets man”; att han var ”trög” i talet och tungan. Trots att Herren uttalade att det var han som (1) hade skapat munnen, och att han därtill (2) skulle vara Mose mun (elastiskt för talorganen och säkrat innehåll), samt (3) lära honom (formulering och framförande) vad han skulle säga till Farao, så markerade Mose flagrant motstånd till att gå in i uppgiften med orden: ”Herre, jag ber dig. Sänd ditt budskap med vilken annan du vill.” Uppträdet var av det slaget att Gud blev vred på Mose.

Konflikten slutade med att Mose fick ta med sig sin bror Aron, som tydligen var förstklassig på området talekonst, i vilkens mun Mose (överfört från Gud/ den helig Ande) skulle lägga Herrens ord som det lyder: ”Du [Mose] ska tala till honom [Aron] och lägga orden [från Herren] i hans mun. Och jag ska vara med [både] din mun och hans mun, och jag ska lära er [förevisa] vad ni ska göra.” Just det här upplägget av Gud, är som en illustration av Bibelns tillkomst. Gudomen sig emellan: Fader, Son och helig Ande, fördelade och ”lade” de himmelska orden i profeters hjärtan och sinnen (eller allegoriskt sett: i pennan/skrivdonet).

Att i nutid tala profetiskt/profetera, fungerar efter samma princip trots den stora skillnaden mellan Bibelns gudomligt utvalda ”Skriftprofeter” – och tjänst med en Andens gåva att bära fram profetior. Grundläggande tro och personliga förutsättningar finns där i förväg som en arsenal. Till detta sker att: 1) Den helige Ande lägger ord i hjärtat/tankarna som en ”laddning”, 2) Anden hjälper sedan till med mun och tunga, så att profeten blir ett ”språkrör”. Har egen erfarenhet av detta. Först en lagd grundplatta, sedan kan väggar sättas upp.

KÄNSLOR OCH KARAKTÄR

På tal om att Gud (tänk treenig) blev vred på Mose, så kan enligt Bibeln Gud bli emotionell på olika sätt. Exempelvis kan Herren förutom att bli vred, också bli glad (Luk 15:32), svartsjuk (Jak 4:5), bedrövad (Ef 4:30), ångerfull (Amos 7:3), tålmodig (2 Petr 3:9) och ändringsbar (4 Mos 14:19-20). Ja, det framgår av Ps 103:9, att Gud även kan kompromissa – som det lyder: ”Han går inte ständigt till rätta”. Men Guds känsloliv kan å andra sidan inte bedömas eller mätas utifrån samma synsätt, mått och värden som kännetecknar mänsklig nivå – då Herren inte är behäftad med synd, omdömesbrist eller annan svaghet. Så bör vi också tänka då det handlar om kärlek och enhet. Att älska som Gud älskar, eller vara enig med en annan troende som Fadern, Sonen och Anden är i sin enighet – den fullkomligheten kan vi inte uppnå här i det jordiska hur vi än försöker. Men sådan strävan är ändå av Gud (Joh 13:34, 17:21) och Anden kommer vår svaghet till hjälp (Rom 8:26-27).

Nej, Herrens karaktär svajar inte likt hur det gör för oss människor, oavsett hur troende/helgade vi är (jfr. Ef 4:23-27). Allt Herrens säger och gör, sker i gudomens fullkomlighet (rättfärdighet, helighet, härlighet) och efter en plan i samma anda. Hör Jak 1:17: ”Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan. Det kommer ner från ljusens Far, som inte förändras eller växlar mellan ljus och mörker.” Grunnar på Jesu liknelse/berättelse (Luk kap. 15) om den ”förlorade sonen”, hur Fadern var den samme hela tiden. Som Fadern var i sin kärlek då sonen ”gjorde sig fri” och drog i väg till främmande land, sådan var Fadern när sonen återvände efter att ha slösat bort arvet han tagit ut i förväg. Att sonen sjunkit i aktning både inför sig själv och hos andra, förändrade inget i sak. Den ”förlorade” återfick sin ställning som son, med allt vad det innebar av fördelar och ansvar.

SOM OKOMPLICERAT

En bibeltext som i stället för svårighetsgrader handlar om naturlighet och krångelfritt flöde; närmast som okomplicerat och bekymmerslöst – är om Andens nådegåvor. Personlig utrustning verkar alltså först (generellt sett) ligga där som ett grundelement, vilket den helige Ande sedan plussar på med sin smörjelse. Jag hänvisar inte till en sådan övertygelse enbart av egen erfarenhet senare i livet, utan jag såg och hörde det redan som barn då jag var med på bönemöten i mitt uppväxthem och på möten i Sion Slättö och Filadelfia Lammhult. Vem fick i Anden sjunga ut tungotal och uttyda det sjungande? Jo, det var en kvinna med naturliga förutsättningar för det i anlag och kynne. Hon vågade och ”kunde” släppa fram den Andens sång, både i tungotal och uttydning, som hon i sitt inre ”hörde”.

Att uppleva när det är framkrystat, eller i otakt härmat, bara för att någon vill ha (”söker”) just en specifik nådegåva – känns inte gott och är inte föredömligt. Många exempel åt bägge hållen på detta fenomen kan räknas upp. Gud vet vem han har kallat; Anden vet vem viss gåva särskilt passar för. Men det ska som sagt ses generellt, för intressant är att Mose småningom framstod som en talare av kaliber och även som sångare, vars ”duettsång” med Jesus ska sjungas i himlen en gång (Upp 15:2-4): ”Och jag såg liksom ett glashav blandat med eld, och på glashavet stod de som hade besegrat vilddjuret och dess bild och dess namns tal. De har Guds harpor i händerna och sjunger Guds tjänare Moses sång och Lammets sång: ´Stora och underbara är dina gärningar, Herre Gud Allsmäktig. Rätta och sanna är dina vägar, du folkens Kung. Vem skulle inte vörda dig, Herre, och prisa ditt namn? Bara du är helig, och alla folk ska komma och tillbe inför dig, för dina rättfärdiga domar har uppenbarats.´”

Så hör översättningen av Rom 12:1, 8-10 i Bibel 2000 beträffande nådegåvor, där smidigt till skillnad från tungrott mellan Gud och hans folk kommer fram: ”Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro [gudsrelationen i ödmjukhet och frimodighet, synes i hög grad avgöra hur den profetiska gåvan brukas], tjänandets gåva hos den som tjänar [som redan utifrån sin särart tjänar; Marta som betjänade Jesus praktiskt kunde inte rakt av bli en Maria som lyssnande satt vid Jesu fötter (Luk 10:38-42)], undervisningens gåva hos den som undervisar [den som redan är en undervisare], tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar [alltså det den tjänsten redan i förväg bottnar hos], gåva att frikostigt dela med sig [som vanligtvis är givmild], att med glatt hjärta visa barmhärtighet [hos den som redan av naturen kännetecknas av detta].”

Således, den helige Ande förstärker en tidigare särprägel, samt att den kan ske expansion i en nådegåva. Det är både härligt och talande att läsa om evangelisten fyra Filippos döttrar (Apg 21:8-9), att de var profetiskt aktiva, profeterande (grek. profetevusai). I 1917 års övers. låter det: ”som ägde profetisk gåva”, 1981 års övers. ger: ”som kunde profetera”, Nya Levande Bibeln har valt: ”som alla hade förmågan av Gud att framföra budskap från honom”. Men en nådegåva kan missbrukas eller släckas ner. Observera hur Paulus i 2 Tim 1:6 påtalar en brist som uppstått hos sin andlige son Timoteus: ”Därför påminner jag dig: låt Guds nådegåva flamma upp igen, den som finns i dig genom min handpåläggning.” Någons tjänst med en gåva kan låsa sig eller upphöra på grund av bekymmer eller syndafall, och behöver ju då vägledning och upprättelse för att komma i gång igen. Att en gåva avtar på grund av sjukdom och ålderdom, är inget oroa sig över. Det hör till det mänskliga livets lott i tiden.

LÄTT FÖR HERREN

Om vi nu tar och tänker kring hur det kan ha varit för Herren Gud från första stund i hans mångfaldiga skapelseverk, får vi nog konstatera att somligt var lätt och annat kampfullt. Från början var det som enkelt i jämförelse med senare skapelseakter, vilket kan man förstå av pre(för)-evighetens djup och rotsystem (vi kan gå ner så långt Bibeln tar oss; slå fast som mycket som Bibeln tillåter). Gudomen: Fader, Son och helig Ande, är en evig treenighet utan tillblivelse. De har olika signaturer/underskrifter, men samma ”dna” och ”tumavtryck”. Ibland talar Herren Fadern, andra gånger Herren Sonen, och åter andra gånger talar Herren Anden. Men samstämmigheten/enigheten är så total, att ”ursprung” och ”livssav” inte går att skilja åt. Det som Herren skapade ihop med att han ”organiserande” upp sitt eviga ett-i-tre-rike (”bosättningen”/”samfundet”), vare sig det gällde i himlen eller på jorden, hade däremot inte samma evighetsstatus/särställning som gudomen inom sig – utan måste småningom genomgå rening från synd, brist och ”skugga”. Konstatera hur GF:s/GT:s gudstjänstform och altarföremål, som brukades i den, samt naturen och mänskligheten – behövde och behöver renas (Hebr 5:1, 9:23, Rom 1:18-25).

Men, återigen då, så gick det första i Herrens skapelseverk smärtfritt till; utan den motsvarande kampen och striden som skulle infinna sig senare. För i uppstarten, när det zoomas in på det tidigaste/djupaste skapelselagret – då existerade ännu inte Djävulen, Satan, Åklagaren, Draken, Ormen, Fienden, Den Onde, ”Lögnens Fader” (”Opponenten”, ”Antagonisten”), eller vilket namn vi nu väljer att använda. Alltså, skapelsen av ”himlarnas himmel” (5 Mos 10:14) och av tronen (hebr. kisse, grek. thronos) mitt i den (jfr. 1 Kung 22:19, Upp 4:2), hade varken motstånd utifrån eller ”inifrån”. Nej, det förekom inga försök att förhindra, sätta stopp, förvilla eller förvirra.

FLER SKAPELSEAKTER

Men även nästa skapelseakt kunde genomföras utan att det fanns närvaro av illvilja eller motargument, nämligen (utan att vi kan identifiera när och hur det skedde) som det heter i 1 Mos 1:1, då klockan tid också sätts i gång: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” Det går bara att ana och fantisera över hur härlig denna skapelse måste ha varit. Föreställningar och spekulationer räcker inte till. Det hisnar i tankevärlden.

Och även tillblivelsen av det enorma antalet änglar av skilda funktioner, beteckningar och ”typer”, kunde ske utan motstånd. Lägg för övrigt märke till mångfalden: ”Vanliga” änglar (hebr. malak, 2 Mos 22:20), grek. angelos/även ”Guds söner”, hebr. benelohim, 1 Mos 6:2, Job 38:7), ärke- eller överänglar (grek. archangelos, 1 Tess 4:16, serafer (av hebr. saraf: ”giftig”/”bränna”, Jes 6:2), keruber (hebr. kerubim, 1 Mos 3.24), varelser (grek. dsoa, Upp 4:6), och från Kol 1:16: tronfurstar (grek. thronoi), herradömen (kyriotetes), härskare (archai), makter (eksusiai). Bibel 2000 övers. Kol 1:16 med ”troner och herravälden”, Reformationsbibeln övers. med alternativet ”furstedömen eller väldigheter”, Hedegård ger läsaren ”tronänglarna, härskaränglarna, makterna och myndigheterna”, nuBibeln har ”auktoriteter”, The Message på svenska övers.: ”änglar av varje rang och ställning”.

FALLET I HIMLEN

Men när den främste och mest strålande av änglaledarna i himlen faller i högmodssynd, går gudomens fortsatta skapelse in i högexplosiv kamp och strid om Guds himmelrike – visserligen med Herren som segrare: somlig fejd gav vinst på en gång eller i varje fall senare; till slut ska det bli fullständig seger – för evigt.

Det tyder på i Bibeln, att Gud som allvetande känner till allt i förväg – att han i alla lägen ligger ett steg före i kunskap och vet(en)skap, men ibland självmant/medvetet väljer att ge utrymme för andra åsikter; väljer att hålla igen, liksom lägger sig ett stycke efter som om han ”håller med” fienden. Men det gör han inte, fast han kan ”vila på hanen” ibland, och bete sig som han inte vet om allt som händer (och jfr. Luk 16:8).

Men Gud har en osynlig, en fördold handling, ett oantastligt ”ovanförbeslut”, en helig plan (hebr. zamam, Jer 4:28, Klag 2:17, Sak 1:6, 8:14-15). En ”underström”, en sakral ”djupväg” (hebr. derek, som i Ords 8:22). Eller ett pågående ”öververk”, som det lyder i Pred 3:11: ”Guds verk [hebr. maaseh] från början till slut”. Se också Ef 1:10: ”…den plan [grek. oikonomian] som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allt i himlen och på jorden i Kristus.” Från pre-evigheten arbetar Gud mot ett post-evigt slutmål, som är hans folk (judar och hednakristna) samlade och förvandlade i ”nya himlar och [på] en ny jord där rättfärdighet bor” (jfr. 1 Joh 3:2, 1 Kor 15:40, 48-49, Upp 19:5-9, 2 Petr 3:13).

GUD HAR EN MENING

Sådant här i Skriften är inte enkelt att förstå (och kan av vissa anses som onödig ”överkurs”), vilket innebär att det kan leda till många frågor, likt: Varför denna handlingsplan av Gud? Att ändå lugna sig i att Gud har meningen och makten, att trots allt förtrösta på honom i livets ”skarpa lägen” – är inget ytligt förhållningssätt; ingen ljusblå tro, eller som ett kläde man tar av och på sig beroende på väder. Jämför profeten Elia och till Israels folk på berget Karmel då det vankades andlig strid mot Baalsprofeterna (1 Kung 18:21): ”Elia trädde fram för allt folket och sade: ´Hur länge ska ni halta på båda sidor? Om det är Herren som är Gud, så följ honom. Men om det är Baal, så följ honom.” Nej, att invänta Guds handlande och svar, är en bättre lösning än att försöka krysta fram något som – i bästa fall – kan visa sig ha Gud som avsändare. Lyssna till Predikarens ord i 3:14-15, från 900-talet f.Kr., vilket kan gå längre tillbaka än tiden funnits: ”Jag insåg att allt som Gud gör består för evigt [sannolikt med grund i pre-evigheten]. Till det kan inget läggas, och från det kan inget dras. Så har Gud gjort för att man ska frukta [erkänna/vörda] honom. Det som är har redan varit. Det som kommer att hända har också hänt förut. Gud kallar fram det förflutna [rent av det förebildande ur pre-evigheten].”

Om vi återvänder till den strålande kerubens syndafall i himlen, innebar konsekvensen av det, att han i ett första steg stöttes ut från himlen (jfr. Upp 12:7-8) till den – i skapelseheligt avseende, ”mindre heliga” himlarymden, som han kom att använda som sin ”högborg”. Både själva stridsdramatiken och dess följdverkan, är svårsmält för den mänskliga upptagningsförmågan. Ofattbart är namnet.

HIMMEL OCH JORD

Men Bibeln ger ändå en hel del tecken i svart på vitt om denna demoniska ”hemvist” som blev resultatet av syndafallet: ”Nu [långt fram i tiden, räknat från fallet i himlen] skulle Guds vishet i sin väldiga mångfald göras känd genom församlingen för härskarna och makterna i den himmelska världen” (Ef 3:10).” Och mer: ”Vi [församlingen] kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna.” (Ef 6:12) Eller som det skrivs i Ef 2:2: ”Tidigare levde ni i dem [överträdelser och synder] på den här världens sätt och följde härskarna över luftens välde, den ande som [alltså sedan länge] är verksam i olydnadens barn.”

Änglafallet hade alltså två konsekvenssteg vad det verkar: Keruben som blivit Djävulen, stöttes först ut från den himmelska region som tidigare som varit hans domän. I etapp två blev han nedkastad på den nyss underbart skapade jorden. Väl där, i sin drakoniskhet, påbörjade han ett förstörelseverk genom att förmörka, ödelägga, skapa tomhet och gap. Som det resultatmässigt heter i 1 Mos 1:2: ”Jorden var [plötsligt] öde och tom, och mörker var över djupet.” Om detta var/blev dinosauriernas tid kan inte beläggas utifrån Bibeln, men omöjligt är det inte. I Upp 12:12 är lydelsen om förhållandet då och i ett framtida perspektiv: ”Men ve dig, du jord och du hav, för djävulen har kommit till er i stor vrede, eftersom han vet att hans tid är kort.” Det går i texterna att ana något av hur mycket ilska, hat, vansinne och abnormitet som fanns inom honom – och då i särskild och överväldigande mening riktad mot Sonen/Jesus (Messias/Kristus), som ju är evighetens och den totala tillvarons kärna och stjärna.

När jag tänker på Jesus som just detta centrum, framstår tidsfördrivet ”knep och knop” för mig – och då leken att ”dra streck till siffror” som träffande. Om Herren låtit en sådan ”tävling” blivit inlagd i Bibeln vid dess tillkomst, då skulle bilden av Jesus bli resultatet. Likaså om Herren sett till vid skapelsen av naturen, att sådana siffror fanns utplacerade i den. Så skulle också Jesus bli synlig då strecken dragits klart. Ja, för mig framstår det, inte endast som sannolikt utan som en realitet, att om Gud på samma sätt hade ingjutit denna typ av siffror i en nykristen människas inre – vore det inte förvånande om strecken till siffrorna mynnad ut en bild på Frälsaren. Ta och upptäck Jesus i Bibeln, i skapelsen, och i en syndaförlåten, försonad och upprättad människa.

DESTINATION: HELVETET

Det är inte bortom sans och vett att föreställa sig att Draken kan ha begripit att den avgrund/det helvete som Gud nu också tillredde, något han måhända följde på avstånd – att det till slut skulle bli hans eviga destination, som Jesus yppar det: ”…den eviga elden som är tillredd [grek. hetoimasmenon] åt djävulen och hans änglar” (Matt 24:41), även om det inte framgår i Bibeln. En bekräftelse i ärendet tydliggörs i Upp 12:7-9 och i 1 Joh 5:19: ”Men det blev en strid i himlen: Mikael [överängel] och hans änglar stred mot draken. Och draken och hans änglar stred, men han var inte stark nog, och det fanns inte längre plats för dem i himlen. Och den store draken, den gamle ormen som kallas Djävul och Satan som förleder [åtminstone försöker; som syftar till det i alla tider och överallt] hela världen, kastades ner på jorden och hans änglar kastades ner med honom.” Och mer: ”Vi [bibeltroende/Jesu lärjungar/djupt kristna/Guds barn] vet att vi är av Gud [men samtidigt vet vi] att hela världen är i den ondes våld.”

PÅ GUDS SIDA

I ett klarspråk föreslår jag att vi som kristna bekännare, otvetydigt ställer oss på Guds sida i kampen mot Satan – han som både är Guds fiende och vår fiende. Jag menar att vi i full beslutsamhet står tillsammans med Gud mot tillvarons onda andemakt. Ja, att fast vi inte begriper allt eller klarar av att stå emot alla den Ondes frestelser – ändå envist håller med Gud om hans val; hans ”väg” och ”plan”. Tänk på Job. Först skrivs följande om honom i 1:1: ”I landet Us levde en man som hette Job [kanske samtida med Abraham i Mellanöstern]. Sedan visar Bibeln på den oerhörda prövning och onda attack som Åklagaren tilläts utsätta honom för, via vilket Job mer än väl kunde ha sett som en orsak att lämna sin tro för. Men missa inte vad det i stället sägs om honom i 1:22: ”Under allt detta syndade inte Job och kom inte med någon anklagelse mot Gud.” Job hade gjort ett val att höra till sin Skapare, erkänna, vörda och räkna med honom – oavsett vilka negativa ting han själv kunde drabbas av på grund av sitt gjorda val.

Hur avgörande Guds återstående änglar i himlen är (efter det stora fallet bland dem) för att han ska kunna vinna mot Djävulen – främst framgång åt sig själv, men även åt oss – det kan vi inte genom Bibeln stämma av på en skala 1-10. Se hur det är tecknat i Hebr 1:7: ”Om änglarna säger han [Sonen]: Han [Fadern] gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor.” Och vers 14: ”Är inte änglarna andar i Guds tjänst, utsända för att hjälpa dem som ska ärva frälsningen?” Naturligtvis kan vi inte säkerställa hur betydelsefullt det är för Herren att vi ”står med” honom i hans andliga kamp och strid mot Fienden.

Men räknar med att vi med vår bestämda tro i att ”hålla oss till” Herren; att medvetet ”gå med” Gud – utgör ett betydande hot mot fördärvsmakten. Hör framtidsscenariot i Upp 12:10-11, där samspelet mellan Gud och de frälsta markeras: ”Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ´Nu tillhör frälsningen och makten och riket vår Gud och väldet hans Smorde, för våra bröders åklagare är nedkastad [kan förvägstolkas som menat ner i helvetets eld] han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud. De övervann honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord [om Guds skapelse- och frälsningsplan], de älskade inte sitt liv så högt att de drog sig undan döden.´”

HERREN SOM STRIDSMAN

Som jag bedömer Bibelns undervisning är det många kraftmätningar med ondskan som Herren har fått gå in i, och fler väntar. Det har skett och det återstår våldsamma andliga sammandrabbningar som spänner mellan Gud och Fienden, rörande allt inom Guds rike. I detta krig, mot synd och djävulskap leder Gud ett fälttåg rörande sitt folk Israel, som inte endast är andligt utan även fysiskt. Det heter i 2 Mos 15:3, att: ”Herren är en stridsman [hebr. ishmilchamah], Herren är hans namn.” Och i vers 6 tecknas det: ”Din högra hand, Herre, är härlig i sin kraft, din högra hand, Herre, krossade fienden.” Om Herren sägs det i Jes 42:13 att han ”drar ut som en hjälte [gibbor], han eggar upp sig med en krigares iver” (a.ö. ”uppger härskri”), och Ps 24:8 skrivs det att han är ”väldig i strid”. Om Jesus i självständig strid mot Satan och otron, lyder det i Upp 1:16: att ”ur hans mun kom ett skarpt och tveeggat svärd”, samt i 19:11: att ”han dömer och strider i rättfärdighet”. Och i denna sak läser vi exempelvis i 2 Mos 14:14, att Herren lovade Israel stöd med orden: jag ska ”strida för er”; Neh 4:20 ”kämpa för oss”; 5 Mos 33:27: ”jaga fienderna framför dig”. Och i Jos 10:14 blir det konstaterat: ”Herren stred för Israel”; i 21:44 låter det: ”Ingen av deras fiender kunde stå emot dem”; 2 Sam 5:20 bekräftar sagda i ett uttalande av kung David: ”Herren bröt ner mina fiender framför mig som en flodvåg.”

DET NYA FÖRBUNDET

Då det kommer in på den hednakristna församlingen, de Kristustroende, gäller Herren som kämpe i duellen med Draken enbart i andlig bemärkelse, till skillnad i fråga om Israel. I övergången från GF till NF, fick Petrus höra av Jesus i Getsemane örtagård, att han skulle ”sätta svärdet i skidan” (Joh 18:10-11). Hör från Paulus i Rom 8:1-4, 31-39: ”Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag. Det som var omöjligt för lagen [toranh/GF], svag som den var genom den köttsliga [materiella] naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, till det yttre lik en syndig människa. I hans kropp fördömde Gud synden. Så skulle lagens rättfärdiga krav uppfyllas i oss som inte lever efter köttet utan efter Anden…

Vad ska vi nu säga om detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än att också skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som har dött, ja än mer, den som blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi [till vårt ego/vår självrättfärdighet] dagen lång, vi räknas som slaktfår [i beredskap att lida för vår tro]. Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. För jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar [demoniska andemakter], varken något som nu är eller något som ska komma, varken makter, höjd eller djup [i ondska] eller något annat skapat [tex. villfarande ”maktmänniskor”] ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.”

LEVANDE MED KRISTUS

Jämför också Kol 2:9-15, i ämnet Guds dragkamp mot Satan för vår skull: ”I honom [Kristus Jesus] bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt, och i honom är ni uppfyllda, han som är huvudet över alla [fördärvliga] härskare och makter. I honom blev ni också omskurna, inte med människohand [GF-fysiskt] utan med Kristi omskärelse [till hjärtat; NF-andligt], när ni avkläddes er syndiga natur och begravdes med honom i dopet. I dopet blev ni också uppväckta med honom genom tron på Guds kraft, han som uppväckte honom från de döda. Ni var döda genom era överträdelser och er oomskurna natur [sinnets gudsfrånvändhet], men också er har han gjort levande med Kristus. Han har förlåtit oss alla överträdelser och utplånat skuldebrevet som vittnade mot oss med sina krav. Det tog han bort genom att spika fast det på korset. Han avväpnade härskarna och makterna [Ormen och hans yngel] och gjorde dem till åtlöje när han triumferade över dem på korset.”

FLER FRONTER

Men Herren bildar också stridslinje mot den Onde, med hjälp av sina änglar: ”Herrens ängel vakar runt dem som vördar honom [Herren], och han befriar dem.” (Ps 34:8) Eller som det är skrivet i Ps 91:11 om Guds beskydd: ”han ska befalla sina änglar att bevara dig på alla dina vägar”. Samt se även Hebr 1:7, 14: ”Om änglarna säger han [Sonen om Fadern]: Han gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor…Är inte änglarna andar i Guds tjänst, utsända för att hjälpa dem som ska ärva frälsningen?” Men fronten innefattar också de Kristustroendes insats: ”De övervann honom [Satan] genom Lammets blod [frälsningen] och genom sitt vittnesbörds [makt]ord, de älskade inte sitt liv så högt att de drog sig undan döden [martyrskapet].

Reflektera över att tom. barn har i detta perspektiv en direkt betydelse (men det får mötas hos vuxna med känsla och förvaltas under ansvar): ”Av barns och spädbarns mun har du berett en makt för dina fienders skull, för att förgöra fiende och hämnare.” (Ps 8:3) Vikten kan inte nog understrykas, att vi på ett rätt och värdigt sätt ”nyttjar” denna ”makt”. Det är Herren som använder sig av barnen inför förödelsens makter. Herren vet vad han gör, men i det kan inte vi troendevuxna vara säkra på – att vi fungerar efter samma standard. Dock, vi får räkna med att barnen, som tillhöriga Gud och hans himmelrike, är ett ”andligt vapen” i Guds förrådshus.

SONENS FÖRBEREDELSE

Möjligen var det ihop med syndafallet i himlen, då synd (brott mot Gud) för första gången hade utförts, som Sonen/Jesus i en direkt följdverkan – sa ”ja” till Faderns kallelse, att bli den kommande ”Segraren från Golgata”. Fast det är heller inte orealistiskt förstås, att Sonen/Jesus i sin ”profetiska ande”, erfor dramatiken redan i sin föruttillvaro. Att benämna Jesus som profet är enligt Skriften. Och att folket i Israel på Jesu tid såg honom som profet, framgår av flera ställen, tex. Matt 21:11 (”Profeten, Jesus från Nasaret”), 26:68 (”Profetera för oss, Messias!”), Luk 7:16 (”En stor profet har uppstått bland oss”) och Joh 4:19 (”Herre, jag förstår att du är en stor profet”).

Men Mose hade redan 1500 år f.Kr. utsagt om Jesus att han var en profet (5 Mos 18:15), vilket Petrus hänvisar till i Apg 3:22: ”Mose har sagt: En profet lik mig [en folkräddare] ska Herren er Gud [Fadern] låta uppstå åt er [när tiden är inne] bland era bröder [ur en utvald judisk familj och släkt]. Honom ska ni lyssna till i allt vad han säger er.” Knyter ihop säcken med att citera Luk 24:19, där Jesus i egen uppståndelsegestalt talar med de två ”Emmausvandrarna”: ”Och den ene som hette Kleopas sade till honom: ´Är du den ende som har besökt Jerusalem och inte vet vad som har hänt de här dagarna?´ Han frågade dem: ´Vad då?´ De svarade: ´Detta med Jesus från Nasaret. Han var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket.´” (Luk 24:18-19)

Fast det är mest troligt, att Sonen/Jesus muntligt uttalat detta ”ja” till den gudomliga utväljelsen, långt före syndafallet i himlen – det vill säga. före den första skapelseakten då tronen kom på plats i himlens mitt, eller om rent av denna kallelse det var första ”tronärendet”. Det får vara osagt, men att ”kröningen” av Sonen/Jesus till att bli Frälsaren/Försonaren, inträffade före det att stor synd uppenbarats – är i takt och ton med hur Herren kom att agera vid ”liknande” lägen i ett framåtblickande tidsperspektiv, då synden kraftigt ökat på jorden. Det är som att Gud först ger människor tid att vakna upp, innan han tar tag i situationen. Här går det tex. att jämföra med tiden för Noa, vilken började bygga räddningsarken när synden växt sig hög, som det är tecknat: ”Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld.” (1 Mos 6:11)

Och Abraham startade först upp bön för städerna Sodom och Gomorra, när synden där hade uppfattats i himlen som ett rop (1 Mos 18:20): ”Sedan sade Herren: ´Ropet över [från] Sodom och Gomorra är starkt och deras synd är mycket svår.´” Eller ta 2 Mos 3:7, där det framgår att Mose blev sänd till Farao när judafolkets slaveri förvärrats: ”Herren sade: ´Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner deras lidande.´” Jona kallades av Herren till att predika för staden Nineve, när synden där hade nått mycket höga höjder (Jona 1:2): ”Bryt upp och bege dig till den stora staden Nineve och predika mot den [folket], för deras ondska har kommit upp inför mitt ansikte.”

JUDAR OCH HEDNINGAR

700 år efter Jona, började en man sänd av Herren hålla dopförrättningar i floden Jordan, då det judiska folkets trolöshet mot Herren bara hade fortsatt och fortsatt (jfr. Mal 3:7, 14-15). I Mark 1:4 står det: ”Johannes Döparen trädde fram i öknen [på flera platser vid floden mellan Jeriko och Galileiska sjön i norr, se Joh 1:28, 3:22-23, 10:40] och förkunnade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse.” Och efter en tid i sin tjänst, fick Jesus anledning att under bön och gråt blicka ut över den judiska staden – den som skulle vara Guds stad kännetecknad av himmelsk helighet/härlighet – men där synden överflödade med våld mot Herrens profeter och viljan till rättfärdighet fortfarande saknades, trots Johannes bättringsdop.

I Matt 3:5-6 är det ju skrivet, att många från just Jerusalem kom ut till honom och lät döpa sig, men tydligen utan verkligt resultat: ”Jerusalem, Jerusalem, du som mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig! Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna. Men ni ville inte.” (Matt 23:37) Och iaktta Pauli ord på samma tema till folket som samlats i hedningarnas Aten (Apg 17:30): ”Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider [att inte ta reda på verkligheten], men nu befaller han alla människor överallt [i hela världen] att omvända sig.”

Det går i innevarande tid inte heller skylla på (med vissa undantag då) att man inte ha hört. För det första kan hela Bibeln läsas på internet, och på sociala medier förekommer många predikningar. För det andra går nu med hjälp av den digitala utvecklingen, särskilt i fråga om AI, bibelöversättningsarbetet med explosiv hastighet. Inom endast ett och annat år, är Bibeln översatt till alla idag identifierade stamspråk.

MER AV SKAPELSE

Gud fortsatte att skapa, också efter den första sataniska attacken, den mot ”himmel och jord” – även om det nu skulle kosta väldig kamp och strid mot den Onde och hans demoner. Och vi kan vara övertygade om att Anden i sin roll som ”förberedare” över det Gud skulle till att skapa – som nu inför ”förnyelsen” av den besudlade jorden (1 Mos 1:2): ”Och Guds Ande svävade [a.ö. ”ruvade”] över vattnet”, en funktion som gäller för Anden i alla lägen och tider. Detta upplevde även Jesus då han precis stod inför att börja sin heliga tjänst på jorden: ”Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och blev döpt av Johannes i Jordan. Genast, när han steg upp ur vattnet, såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst kom från himlen: ´Du är min älskade Son. I dig har jag min glädje [a.ö. ”behag”, alltså tillfredställelse].” (Mark 1:9-11)

Därför kan vi läsa (som jag tolkar det), att sexdagarsrestaureringen av jorden, fick erkännande av Gud dag efter dag, att ”det var [blev] gott” (1 Mos 3:3-31). Specifikt, kan man föreställa sig, att det stod en andlig strid inför och under skapandet av människan (Adam och Eva) på den sjätte dagen. Människan som ju var kronan på Guds skapelse, i jämförelse med rymden, naturen och djuren. Ja, i fråga om människan blev och är ondskan som störst i att söka förvirra och föröda. Här kan räknas in aborter, hbtqi+, könsdysfori, pedofili och dödshjälp. Och som Djävulen var/är på jakt efter människan i syfte att skadligöra och förvilla, så var han också efter Jesus för att omintetgöra Guds frälsningsverk. Men denna onda aktivitet, är riktat också mot Israel (se hur Israel, kanske som en ”efterbild” av ”sexdagarsförnyelsen” av jorden, intog/återtog delar av Jerusalem i det s.k. ”sexdagarskriget” i juni 1967) och den hednakristna församlingen.

LIKA SIN SKAPARE

Gud utgick att människoparet, Adam och Eva, skulle vara lika honom (hebr. Elohim: ”lika oss” = treenigheten), något som den främste änglafursten i sin egoism och sitt högmod stupade på, då han försökte uppnå likhet med Elohim efter eget huvud (Jes 14:14): ”…jag ska bli som den Högste”. När Gud skapade människan, gjorde han henne lik sig utifrån sin helighet och härlighet – vilket alltså ”den strålande” keruben (lat. Lucifer) i syndens ego, själv hade försökt sig på, men katastrofalt misslyckats med.

I sin skapelseprocess beträffande jorden, ordnade Gud med ett större område som kom att kallas för Eden (a.ö. Paradiset). Dock går det inte att utläsa i Bibelns texter när det skedde. Men Edenområdet fanns före Edens lustgård. Så när Adam och Eva blivit skapade, är det skrivet: ”Herren Gud planterade en lustgård i Eden, österut, och satte där människan som han hade format. Och Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, ljuvliga att se på och äta av. Mitt i lustgården satte han livets träd och trädet med kunskap om gott och ont.” (1 Mos 2:8-9). Det synes som att, så snart lustgården stod färdig, tog sig den fallne nedkastade ängeln – i skepnad av en upprättgående orm sig in i lustgården, och i sin ondskefullhet ”smög” omkring därinne – i väntan på ett tillfälle att lura Adam och Eva, och därmed vinna den förnämsta vinsten av alla över Gud: att se människan/skapelsens krona i fritt fall.

ISRAEL OCH FÖRSAMLINGEN

Man kan i 1 Mos kap. 3, följa Guds kamp mot synden hos Adam och Eva, och inte minst mot Ormen (”syndens huvud”) som den verklige ur-förledaren. Det Ormen påbörjade med det första människoparet, fortsätter han att utföra också i vår tid med mänskligheten. Det gör han i speciell mening med Israel/judafolket och med den hednakristna församlingen, fast med vissa nyansskillnader. Lägg märke till orden i Upp 12:17: ”I sitt raseri mot kvinnan [Israel/judafolket och deras Messiaslängtan] gick draken [i tiden och på jorden] för att strida mot hennes övriga barn [den hednakristna församlingen som genom inympning i trädet Israel har del av samma livssav], dem som lyder Guds bud och håller fast vid Jesu [Kristi] vittnesbörd.”

Observera det omvända, hur Guds Ande svävade över vattnet innan de underbara skapelseorden hördes: ”Varde ljus!”, för i Upp 12:18 lyder det tvärtom: ”Och han [draken] stod på sanden vid havet [människohavet]” – i väntan på att hans vilddjur, Antikrist, skulle stiga upp men en mun som (vilket framgår av 13:15) ”talade stora och [mot Gud och hans heliga verk] hädiska ord”.

FORTSATT STRID

Bibelläsaren får inte grepp om när gudomen i sitt eviga rådslut, bestämde om framställan av Bibeln med dess 66 böcker. Först med Mose kom den tidiga berättelsen/undervisningen ut i ”bokrulleform” – från att det som hänt tidigare, främst hade funnits som muntlig kunskap eller ristat på djurhudar och lertavlor – sammansatt med Mose egna upplevelser av Gud och hans makt. Jag är inställd på att detta skedde under väldiga andliga strider mellan Herren och Satan. För Bibeln fylldes inte endast med historien om Gud, utan även om hans planer – och inte minst hans eviga löften, som nu ställdes i offentlighetens ljus. Däribland löften om den Ondes och ondskans fullständiga nederlag, och om Guds verks totala seger i hela sin skapelse, med ”nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor” – och som slutvinjett: Israel och församlingen som Jesu Messias/Kristi brud inför den himmelska tronen.

Lyssna till kröningsmanifestationen i Upp 19:4-9: ”Och de tjugofyra äldste och de fyra varelserna föll ner och tillbad Gud som sitter på tronen och sade: ´Amen. Halleluja!´ Och från tronen kom en röst som sade: ´Prisa vår Gud, alla hans tjänare, ni som vördar [a.ö. ”fruktar”] honom, både små och stora!´ Och jag hörde liksom rösten från en stor skara, som bruset av väldiga vatten och dånet av kraftig åska, och de sade: ´Halleluja! Herren vår Gud den allsmäktige är nu kung. Låt oss glädjas och jubla och ge honom äran, för Lammets bröllop har kommit och hans brud har gjort sig redo. Skinande rent linne har hon fått klä sig i.´ Linnet är de heligas rättfärdighet. Och ängeln sade till mig: ´Skriv! Saliga är de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid.´ Och han tillade: ´Dessa Guds ord är sanna [det är Bibeln, Guds kanon, vårt rättesnöre].”

KAMPEN OM ISRAEL

Det stod en väldig kraftmätning mellan Gud och Fienden, då Herren kallade ut Abraham att dra till Kanaans land och göra det till Guds löftesland igen, efter tiden med Eden och dess lustgård på platsen – och att Abraham skulle bli tidernas representant för tro på Gud: ”trons Fader”. Abrahams far, Tera, fick först kallelsen att bege sig i väg mot Kanaans land och ledde färden ut ur Kaldeiska Ur. Men efter halva vägen stannade Tera med sin familj, och där fick han också sin grav (1 Mos 11:31-32). Då kom kallelsen till Abram (”Fader”), som han hette vid denna tidpunkt. Här kan man som bibelläsare ta en paus, och tänka kring hur kraftig striden med mellan Gud och Draken kan ha varit i detta läge. Det måste ha dånat, skramlat, tjutit och skakat enormt i den övernaturliga dimensionen.

Eller tänk kring vad det kan har inneburit av kamp för Gud i andevärlden, då Jakob skulle kallas till att bli ”Israel”, och med tillblivelsen av det israelitiska folket. Se hur det är skrivet i 1 Mos 32:24-28: ”Och Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man [Herren] med honom ända tills gryningen kom. När han såg att han inte kunde övervinna Jakob, slog han honom på höftleden så att höften gick ur led medan han brottades med honom. Och han sade [då Jakob inte gav sig]: ´Släpp mig, för gryningen är här.´ Men Jakob svarade: ´Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.´ Då sade [mannen] till honom: ´Var är ditt namn?´ Han svarade: ´Jakob.´ Han sade: ´Du ska inte längre heta Jakob utan Israel, för du ha kämpat med [inte som en svuren motståndare] Gud [som i sin tur stred mot Draken] och människor och segrat.´” I denna sak går det även att jämföra Herren-Åklagaren-Job (1:6-22, 2:1-10), samt tex. Jesus-Satan-Petrus (Matt 16:21-23). Alla som på djupet går Guds väg, är likt Jakob ”märkta” på något sätt. Om just Jakob är det skrivet: ”Och han haltade på höften.”

FRÅN JOSEF TILL MOSE

Lägg märke till den goda tiden för israeliterna under Josef (c:a 1870 f.Kr.) vid Egyptens hov (1 Mos 50:22-25): ”Josef bodde kvar i Egypten med sin fars husfolk, och han blev hundratio år. Josef fick se Efraims [en son till Josef] barn till tredje led. Även Manasses [ännu en son till Josef] Makirs [hustru till Manasse] barn lades i Josefs knä när de föddes [och räknades därmed också som Josefs barn]. Och Josef sade till sina [11] bröder: ´Jag dör, men Gud ska se till er och föra er från detta land [tillbaka] till det land som han har lovat med ed åt Abraham, Isak och Jakob. Och Josef tog ed av sina söner och sade: ´När Gud ser till er, för då [med er] mina ben härifrån [vilket skedde, se 2 Mos 13:19].´”

Guds strid mot ondskans makter hade medfört triumfer under Josefs tid i Egypten, men ännu ett väldigt slag väntade. Det beskrivs av diakonen Stefanus i sitt ”försvarstal”/predikan, strax innan han stenades till döds för sin tro på Jesus som Guds son, Apg 7:17-19: ”När tiden närmade sig då Gud skulle uppfylla sitt löfte till Abraham [om folkets återvändande till löfteslandet], växte folket i antal och blev allt fler i Egypten, ända till en annan kung [farao] kom till makten i Egypten, en som inte kände till Josef. Han gick fram med list mot vårt folk och förtryckte våra fäder och tvingade dem att sätta ut sina nyfödda för att de inte skulle överleva [jfr. 2 Mos 1:1-22].”

Och på slutet av i sin historieförklaring/predikan, tog Stefanus med Mose framträdande och kopplade till ovanstående (Apg 7:20-22): ”Vid den tiden [1500 f.Kr.] föddes Mose, och han var vacker inför Gud. Under tre månader sköttes han i sin fars hus, och när han sedan sattes ut [i en vasskorg i floden Nilen av sin mor] tog faraos dotter upp honom och uppfostrade honom som sin egen son. Och Mose blev undervisad i all egyptiernas visdom, och var mäktig i ord och gärningar.”

ÄNNU FLER VERK

Vad kan det inte ha kostat för Gud i strid mot det onda, när han skulle till att ge/verka fram lagen (toranh/GF) till det judiska folket – och senare också hela GT? I lagen skulle inte endast tio Guds bud ingå, utan även löftena och profetiorna och den kommande Messias, samt Israels existens och framtid. Och för ordnandet av GF som fastställd text, handlade det också om genomförandet av gudomens uppenbarelse; förvandlingsprocessen från originalet i himlen till ”skuggbild” på jorden; bla. återspeglingen av den himmelska tempel- och gudstjänsten.

Till detta utmejslade Gud ett antal olika andliga tjänster, som likaledes hade sina förebilder i den himmelska världens änglahierarki (undantaget profeter hebr. nabi, 1 Sam 2:20), men: huvudmän (rosh, 2 Mos 18:25), överstepräster (roshkohen, 3 Mos 21:10), präster (kohen, 1 Mos 14:18), medhjälpare (levit = ”närvarande”, 4 Mos 1:51), tjänstemän (shatar, 5 Mos 16:18), domare (shafat = ”att döma”, Dom 2:16). Lyssna (Hebr 8:5): ”Hade han [Kristus] nu varit på jorden [levt i GF:s tid och anda] skulle han inte ens vara präst, eftersom det redan finns andra som bär fram de offergåvor som lagen föreskriver. De gör tjänst i en helgedom som är en kopia och skuggbild av den himmelska helgedomen, så som Mose fick höra när han skulle bygga tabernaklet: Se till att göra allt efter den mönsterbild som du har fått se på berget [Sinai].” Förlagan till tjänsterna i GF:s Israel, hämtades således i den himmelska änglavärldens skilda sorter/karaktärer/funktioner.

FRÄLSNINGEN/FÖRSONINGEN

Exakt när Guds frälsning- och försoningsakt för människosläktet fastställdes, och när Sonen gick in i den uppgiftens lidande och död, går det inte att få fram något i Skriften på. Men det är troligt att formandet skedde i pre-evigheten innan Sonen/Jesus, efter att upplägget var klart – utnämndes och sa ja till uppdraget (det höga priset erfor han och betalade i förväg i sin ande). Faderns utlämnande av Sonen, som ju skulle verka både som Jesus Messias och som Jesus Kristus – måste ha gjort outhärdligt ont hos både Fadern och Sonen, trots att det var absolut enda möjligheten om den himmelska räddningsaktionen skulle lyckas. Sonen gick avklädd härlighet och vapenlös rätt mot Djävulen. Kan i viss mån illustreras hur herdepojken David gick rakt mot den hisklige och mycket vapenförsedde Goliat (1 Sam kap. 17 och 18). Och när det var dags för Sonen att förverkliga uppdraget, var utomjordisk smärta det som gällde (Fil 2:6-8): ”Han var till i Guds gestalt men räknade inte jämlikheten med Gud som ett segerbyte, utan utgav sig själv och tog en tjänares gestalt och blev människan lik. När han till det yttre hade blivit som en människa, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden – döden på korset.”

Samt också Hebr 5:7-8: ”Under sin tid här i köttet ropade han högt under tårar när han bad och vädjade till den [Fadern] som kunde rädda honom från döden…Trots att han var Son fick han lära sig lyda genom sitt lidande.” Se här Jakobs kamp med en man, som troligen var Sonen/Jesus, från vilket Jakob gick haltande på höften efteråt – och Jesus för sin del, bär märken efter spikarna och spjutet. Ingen, för den skull, som ställer sig med Gud; som går Guds ärenden, saknar ”märken” på grund av vad man avstått eller utfört. Vidare om förhållande för Jesus i Jes 53:3: ”Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande. Han var som en man skyler sitt ansikte för, så föraktad att vi [judar som hedningar] inte respekterade honom.” Och i Rom 15:3 heter det: ”Kristus tjänade ju inte sig själv, utan som det står skrivet: Dina smädares [de demoniska krafterna och olydnadens människor] smädelse föll över mig.” Ja, hör om Jesu ohyggliga kamp i Getsemane: ”Han kom i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev som blodsdroppar som föll ner på jorden.” (Luk 22:44) Och försök att tänka in i att bli hängd på ett kors i sina smädares åsyn, ja faktiskt för sina smädares frälsning: ”Och när de kom till den plats som kallas Dödsskallen [Golgata], korsfäste de honom om brottslingarna där, den ene på hans högra sida och den andre på hans vänstra.” (Luk 23:33).

MINNS JESU FÖDELSE

Den andliga striden mellan Gud och Djävulen, kan man förvänta sig hade varit högt uppskruvad – inför och vid Jesus födelse i Betlehem. Vise män kom från Östern för att hylla den nyfödde, efter att plötsligt i sina hemländer, fått se en speciell stjärna gå upp på himlavalvet. Och som de kan ha vetat från 4 Mos 24:17 (åtminstone muntligt), att om det visar sig/går upp en odefinierbar stjärna, hade det med en gudomlig profetia om en kunglig spira i Israel att göra. Väl framme i Israel, och efter ett möte i Jerusalem med kung Herodes, visade sig stjärnan igen och ledde dem till huset där Jesus med Josef och Maria var. När Herodes förstod att han gått miste om att lyckas döda ”kungasonen” Jesus, lät han döda alla pojkar i Betlehem och dess omgivning som var två år eller yngre” (se Matt 2:17-18, ”skriet” i Rama). Bland dessa pojkar skulle Jesusbarnet ha varit om han funnits kvar i bygden. Hela händelseförloppet med Herodes måste ha skurit illa i Guds hjärta.

JESU UPPSTÅNDELSE

Då bibelläsaren flyttar fram 33 år i den bibliska historien, infaller tiden för Jesu uppståndelse frän de döda. Att Jesus dog på korset och blev lagd in en grav, medförde ju inget motstånd från Fienden, då det var mer än önskvärt att dylikt inträffade. Det var inget annat är yttersta kulmen på Ormens grymma vredesplan. Men när det däremot kommer till att Jesus skulle uppstå och därmed besegra döden och dödsriket, kan det förväntas ha inneburit en våldsam konfrontation i andevärlden mellan Gud och Djävulen. I sin ande, under det att kroppen ligger i graven, stiger Jesus ner i dödsriket till den Ondes domäner – tar nycklarna från döden och dödsriket (Upp 1:17-18, Ef 4:9-10, 1 Petr 3:18-22), utropar sig som segrare – och efter sitt fullkomligt förrättade verk, stiger han i anden upp till sin kropp igen (Ef 1:20) och blir levande.

När Draken inte lyckades förhindra Jesu uppståndelse från de döda, satte han in en stöt mot att det skulle uppfattas som sant. Försök att förfalska och dupera sanningen tog vid, och som det är skrivet: ”Medan de [kvinnorna som varit vid den tomma graven, hört en ängel där tala till dem, samt in minst mött den uppståndne] var på väg, kom några av [den romerska] vaktstyrkan in i staden och berättade för översteprästerna om allt som hade hänt. Dessa samlades med de äldste och beslöt att ge soldaterna en stor summa pengar och sade: ´Säg så här [till folket]: Han lärjungar kom på natten och rövade bort honom medan vi sov. Och om ståthållaren får höra det, så ska vi tala med honom och de till att ni inte behöver oroa er [att somna på sin post var ett så allvarligt brott att det kunde rendera ett fruktansvärt straff].´ De tog emot pengarna och gjorde som de blivit tillsagda, och detta rykte är spritt bland judarna än i dag [här c:a 32 år efter händelsen, 65 e.Kr.].” (Matt 28:11-15)

FÖRSTA PINGSTDAGEN

Att Herren Gud fick gå in i en tvekamp mot de onda makternas motstånd, då tiden var inne för honom sända den helige Ande till lärjungarna, det kan förutsättas vara ställt utom allt tvivel – ens om vi bara räknar in vilken kraft och härlighet som Andens dop över lärjungarna skulle komma att betyda. Anden föll exakt på dagen efter den profetiska klockan, och den föll som eld över lärjungarna. Det var judarnas skördefest, femtio (grek. pentekoste) dagar efter påsk (till minne av uttåget ur Egypten), som inom kristenheten kommit att kallas för ”Första Pingstdagen” och den kristna församlingens födelsedatum. Det kom därefter inte att dröja länge, eftersom Satans omänskliga drev pågick – innan de Andeuppfyllda lärjungarna [apostlarna] i sin frimodighet, smörjelse och eld – blev förföljda, hotade, misshandlade, kastade i fängelse och dödades (jfr. Apg 4:1-3, 5:17, 40, 7:54-60, 8:1-3).

FÖRSAMLINGEN

Dessutom kan inte motståndet mot Gud och hans verk, varit mindre då det blev aktuellt med igångsättandet (det himmelska upprättandet hade skett tidigare av den hednakristna församlingen, först i pre-evigheten och sedan på Pingstdagen). Paulus skriver i Ef 3:8-10: ”Jag, den allra minste av alla heliga [som förut förföljde och dödade Jesustroende människor], har fått denna nåd att predika evangeliet om Kristi ofattbara rikedom för hedningarna och upplysa alla om planen [grek. oikonomia, ”dispositionen” eller mao. ”förvaltningen”] med den hemlighet som från början har varit dold i Gud, alltings Skapare. Nu skulle Guds vishet i sin väldiga mångfald göras känd genom församlingen för härskarna och makterna i den himmelska världen [den onda andevärlden].”

På tal om ”hemlighet”: Det går inte att helt överblicka Guds bibelförrådshus eller komma åt allt i Herrens ord vid ytlig läsning. Vilket gör att den helige Ande behöver ges möjlighet att med sin gudomliga ”förmåga”, öppna upp, överraska och överbevisa. Bibeln blir aldrig färdigläst/utläst här på jorden. Och den kan läsas från pärm till pärm, från en bok till en annan bok, från en vers i viss bok till en vers i annan bok. I den meningen är Bibeln gränslös och bottenlös. Det går att ta Kristi kärlek som en illustration på Bibelns innehåll enligt Ef 3:18, vid studier av den samma: ”Då ska ni tillsammans med alla de heliga kunna fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt bortom alla kunskap. Så ska ni bli uppfyllda av alla Guds fullhet.” Tänk hur underbart man som läsare kan få föras omkring av Anden i Skriften, tills det lodrät och vågrät bildas som ett kors i hjärta, sinne och anteckningar.

”TJÄNSTEGÅVORNA”

Uttrycket ”tjänstegåvor” förekommer inte i NT, men som reella verkligheter är de det. Jag föreställer mig teologiskt, att skapandet av den nio (minst) andliga tjänsterna/ämbetena/funktionerna samt utnämningarna i himlen och på jorden därtill – att det innebar ett sataniskt gapande och härjande riktat om Gud. Både det vi rakt av kan iaktta i Apostlagärningarnas framställan om tjänster, och om de som Jesus särskilt skänkte församlingen efter sin uppståndelse (sannolikt skedde det då), nämligen som det tecknats i Ef 4:7-8: ”Men var och en av oss har fått nåden så som Kristus fördelade gåvan. Därför heter det: Han steg upp i höjden, han tog fångar och gav människorna [de Jesustroende] gåvor.” Det som går att utmejsla av texter i Apostlagärningarna och av Ef 4:11, att två ”tjänsteblock” framträder, med fyra till antalet i den ena och fem stycken i den andra. Antalet ska inte göras till en fundamental dogm, men här presentera jag dem ändå i ordning, och som ett mått av stöd – kopplade till ett par bibelställen för varje tjänst/gåva där de är omnämnda:

Block 1: äldste (grek presbyteros, Apg 11:30, 14:23), församlingsledare/el. föreståndare (episkopos, Fil 1:1, 1 Tim 3:1, medarbetare/el. medhjälpare (synergus, Rom 16:3, Kol 4:11), församlingstjänare (diakonos, 1 Tim 3:8, Kol 4:7).

Block 2: apostlar (apostolus, Ef 4:11, 2 Tim 2:11), profeter (profetas, Ef 4:11, Apg 13:1), evangelister/alt. övers. förkunnare (evangelistas, Ef 4:11, Apg 21:8), herdar (poimenas, Ef 4:11, Apg 20:28) lärare (didaskalus, Ef 4:11, 2 Tim 1:11).

Beträffande block 2, citerar jag hela textsammanhanget så att poängen med tjänsterna kommer i fokus (Ef 4:11-15): ”Och han [Kristus] gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare, för att utrusta de heliga [de frälsta] till att fullgöra sin tjänst [lärjungaskapet] att bygga upp Kristi kropp tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, som en fullvuxen man med ett mått av mognad som motsvara Kristi fullhet. Då är vi inte längre barn som kastas hit och dit och dras med av varje vindkast i läran, när människorna spelar sitt falska spel och listigt förleder till villfarelse [efter ondskans påtryckningar och lockelser, både utifrån världen och inifrån den kristna gemenskapen].”

VAPENRUSTNINGEN

Den onda andevärldens motstånd mot Gud, måste också har varit av hög dignitet när Gud valde ut vapenslagen och gav den andliga utrustningen till de troende. Det måste ha uppstått en oerhörd tvekamp. Texten om vapnen återfinns i Ef 6:10-18, och likt tjänsterna är de (minst) nio till antalet – och utgörs av både försvars- anfalls- och konsolideringsvapen, som ämnat för ett totalkrig. Om ”tjänstegåvorna” kommer till trons folk utan direkt medverkan av de utsedda, så är vapenrustningen [tenpanoplian] något den troende ha ansvarar att själv ta på sig. Lyssna: ”Ta därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå upprätt när ni fullgjort allt. Stå alltså fasta, med [1] sanningen som bälte runt höfterna och [2] klädda i rättfärdighetens pansar. Bär [3] som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger. Ta [4] dessutom trons sköld, med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. Ta [5] emot frälsningens hjälm och [6] Andens svärd, som är Guds ord. Gör detta [7] under ständig bön och [8] åkallan och [9] be alltid i Anden [kan bla. betyda tungotal].

NÅDEGÅVORNA

För gudomligheten att välja ut vilka, och därpå utdelandet av nådegåvor till de heliga, kan inte heller ha varit fritt från Satans motstånd, om man reflekterar över vad nådegåvorna skulle användas till. Tvärtom, det finns anledning att räkna med att en väldig holmgång i andevärlden uppstod mellan gudomen och de sataniska makterna då Andens gåvor offentligt ”presenterades” och började komma i bruk i den första församlingstiden. När vi läser 1 Kor 12:8-10 (ännu en gång) får vi konstatera, att det även rör sig om nio gåvor likt tjänsternas och vapenrustningens antal: ”Den [1] ene får av Anden ord av vishet, den [2] andre får ord av kunskap genom samma Ande. En [3] får tro genom samma Ande, en [4] får gåvor att bota sjuka genom samma Ande, en annan [5] att göra kraftgärningar. En [6] får gåvan att profetera, en annan [7] att skilja mellan andar. En [8] får gåvan att tala olika slags tungotal, en annan [9] att uttyda tungotal.” Samtidigt som Andens gåvor är just ”gåvor”, går de i bön och intresse att söka efter, och då sägs följande: ”Men sträva efter de nådegåvor som är störst [?].” (1 Kor 12:31) Samt: ”Sträva efter kärleken, men var också ivriga att då de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva.” (14:1)

ANDENS FRUKT(ER)

En ytterligare handling från Guds sida som förväntas ha inneburit en väldig batalj i andevärlden för honom mot Draken, är Andens frukt, eller frukter. De kan ses som en korg/ett fat med olika frukter, eller studeras som fruktsort efter fruktsort. Andens frukt(er) är inget en Jesustroende kan uppnå genom andlig ansträngning som om de vore dygder. Nej, de växer fram som ett verk av Anden genom ett liv i Anden. De är ett resultat/en följd att ett liv i den helige Ande, och intressant faktiskt – är de också nio (minst) till antalet, likt ”tjänstegåvorna”, vapenrustningen och nådegåvorna: ”Andens frukt däremot är [1] kärlek, [2] glädje, [3] frid, [4] tålamod, [5] vänlighet, [6] godhet, [7] trohet, [8] mildhet, [9] självbehärskning.” (Gal 5:22).

Frukten(erna) är att likna vid och fungerar som en Guds kallelse till omgivningen. När denna frukt/dessa frukter framträder ur en kristens liv och gärningar, då kan det påverka andra människor att också Gud och hans frälsning genom Jesus Kristus. Det går att sammanföra Gal 5:22, med Upp 22:17 där det är skrivet: ”Och Anden och bruden [församlingen/trons folk] säger ´Kom!´ Och den som hör det [ser och känner] ska [i sin tur] säga ´Kom!´ Och den som törstar [i koppling mellan verserna: blir ”törstig” på Jesus, på grund av att ha upplevt en Andens frukt i mötet med någon kristen] ska komma, och den som vill ska fritt få dricka livets vatten [i Jesus Kristus].”

I ANDENS LIV OCH TJÄNST

En kristens uppgift att nå andra människor i evangelisations- missionssyfte för deras själars frälsning. Att ställa detta på sin spets i deras hjärtan, blir uppmärksammat i 2 Kor 2:14-17, 3:1-6 – och där som både nödvändigt, fullt möjligt och bevisat: ”Men vi tackar Gud, som ständigt för oss fram i Kristi segertåg och sprider sin kunskaps doft genom oss överallt. Vi är en Kristi väldoft inför Gud bland dem som blir frälsta och bland dem som går förlorade: för några en doft av död till död, för andra en doft av liv till liv. Vem räcker till för det här [enbart i sin mänsklighet]? [Men] Vi är inte som de flesta, som förfalskar Guds ord för egen vinning.

Nej, i Kristus predikar vi med rent sinne inför Gud det som kommer från Gud [genom den helige Ande]. Börjar vi nu rekommendera oss själva igen? Eller behöver vi som vissa andra, rekommendationsbrev till er eller från er? Nej, ni är vårt brev [er förvandling], skrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla människor. Det är uppenbart att ni är ett Kristusbrev skrivet genom vår tjänst, inte med bläck utan med den levande Gudens Ande, inte på tavlor av sten utan på tavlor av kött i era hjärtan [verkat av Anden]. En sådan tillit till Gud har genom Kristus. Inte så att vi av oss själva kan tänka saker på egen hand, utan vår förmåga kommer från Gud. Han har gett oss förmåga att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstavens [GF/lagen] utan Andens. Bokstaven dödar, men Anden ger liv.”

EN STICKKONTAKT

Bilden av en vanlig stickkontakt för elström med två instickspikar till dosan i väggen, är på ett fördelaktigt sätt användbart i ämnet. Ena piken kallas för ”fasen” och den andra för ”nollan”. De fungerar i en växelverkan. Fasen bär strömmen fram till ”mottagaren” och nollan leder strömmen tillbaka till ”avsändaren”. Så tar den troende emot Herrens budskap genom Andens ”kanal”, men tar inte äran för något av resultatet – utan låter det ”nollställas” hos sig själv och återgå till Gud. Det betyder inte att en lärjunge till Jesus är en nolla. Nej, men vi väljer att säga som Johannes Döparen i jämförelse med Jesus: ”Han måste blir större och jag mindre.” (Joh 3:30) Och Pauli ord hör väl på något sätt också hit: ”Jag är ju den minste av apostlarna, inte värd att kallas apostel, eftersom jag förföljt Guds församling.” (1 Kor 15:9). För övrigt kan ”insticksmetaforen” även brukas om GF och NF. När NF kom med Anden och nåden, gick GF med lagen och kraven åt sidan.

JESU ÅTERKOMST

Ytterligare en gudomlig handling som Djävulen med all sin aggression motsätter sig och med alla sina till buds stående medel försöker motverka, är Jesu återkomst/hans andra tillkommelse. Inför denna verklighet kan vi vara övertygade om, att ett andligt slag av värsta kalibern har utkämpats och utkämpas mellan Gud och Fienden. Denna kommande händelse kan kanske komma vara ett av den Ondes två största nederlag (Jesus uppståndelse det första), och bara tanken på att ska ske när Guds ”tid är inne” enligt de profetiska löftena – försätter honom säkert i skräckblandad och rytande sinnesstämning, då han vet genom Guds ord, att de människor som hämtats till himlen från jorden är oåtkomliga för honom. Men ännu pågår hans jakt: ”Var nyktra och vakna. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka. Stå honom emot, orubbliga i tron, och tänk på att era bröder här i världen går igenom samma lidanden. Efter en liten tids lidande ska alla nåds Gud, som har kallat er till sin eviga härlighet i Kristus, upprätta, stödja, styrka och befästa er. Hans är makten i evighet.” (1 Petr 5:8-11)

Bibelns lära om Jesu återkomst/andra tillkommelse, eskatologins höjdpunkt (hebr. shubathah, grek. parousia), kan delas in i ett eller två steg, beroende på hur de olika bibelställena som talar därom, blir teologiskt tolkade. I omgångar kan knappast anses som omöjligt, då den fallne ängeln ju verkar har blivit nerkastad i två etapper: först ut i himlarymderna och sedan ner till jorden. Ett bibelsammanhang om ämnet kan få stå i ensamt majestät som förklaring, eller så kan det finnas anledning att sätta ihop flera delar.

Ingen, hur man är apologetiskt försvarar en uppfattning, eller hur någon än exegetiskt menar sig ha forskat i Skriften om ämnet, kan med bibehållen respekt påstå sig ha den rätta förklaringen. Det handlar om två folk, bruden/församlingen/de heliga och bruden/Israel/judarna, som positivt ska få erfara ett gemensamt eller var sitt möte med den tillbakakommande Jesus/Kristus-Messias. Men när dessa två dramatiska händelser ska inträffa, blir inte utsagt, eller ordningsföljden – annat än att det gäller att begrunda allt i Bibeln som talar om de yttersta tingen. Det är ett som ett puzzel att lägga av profetiska löften och beskrivningar i Bibeln och jämföra med tecken i tiden.

DEN HELIGE ANDE

Men det finns några bibelstycken som det vid studier inte går att hoppa över. Ett är Apg 1:6-11, vilket är lämpligt för alla att börja med: ”När de nu [de 11 lärjungarna] var samlade frågade de honom [Jesus]: ´Herre, är tiden nu inne då du ska återupprätta riket åt Israel?´ Han svarade dem: ´Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har bestämt. Men när den helige Ande kommer över er [vilket skedde tio dagar senare], ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns [här blandas missionsbefallningen till att gälla både Jesustroende judar och hednakristna, likt en bro som blir lagd in i framtiden].

När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp [av Fadern], och ett moln [= Anden] tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg [egen medverkan], stod plötsligt två män i vita kläder hos dem. De sade: ´Galileer, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus [Guds son] som togs upp från himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen.” Hela gudomen är aktiv i underverket.

Pröva här att läsa Matt 24:29-44, 25:1-13, 1 Tess 5:1-11, och gå sedan till 1 Tess 4:16-18 som lyder: ”När en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv komma ner från himlen, och de som har dött i Kristus ska uppstå först. Därefter ska vi som lever kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och då [från och med] ska vi alltid vara hos honom. Trösta därför varandra med dessa ord.”

Ett annat skriftställe som på samma vis inte går att ställa åt sidan, är Sak 14:4-5: ”På den dagen ska han [Herren Jesus] stå med sina fötter på Olivberget, mitt emot Jerusalem, österut. Och olivberget ska klyvas mitt itu, från öster till väster, till en väldig dag. Hälften av berget viker mot norr och andra hälften mot söder. Och ni ska fly ner i dalen mellan mina berg, för dalen mellan bergen ska sträcka sig till Asal [okänd by, men nära Jerusalem, jfr. hebr. Yeru(sahal)a]. Ni ska fly som när ni flydde för jordbävningen på Juda kung Ussias [ca 740 f.Kr.] tid. Då ska Herren min [Sakarjas] Gud komma och alla heliga med dig [min Herre].”

HÖGRA HÖFTEN

I anslutning till ovanstående trycker Upp 19:11-16 på att bli medtaget: ”Och jag så himlen öppen, och se: en vit häst, och han som satt på den heter Trofast och Sann, och han dömer och strider i rättfärdighet. Hans ögon var som eldslågor, och på sitt huvud bar han många kronor. Han hade ett namn skrivet som ingen känner utom han själv, och han var klädd i en mantel som doppats i blod, och hans namn är Guds ord. De himmelska härarna följde honom på vita hästar, och de var klädda i vitt linne. Ur hans mun kom ett skarpt svärd som han ska slå folken med, och han ska styra dem med järnspira, och han trampade Guds, den allsmäktiges, stränga vredes vinpress.

Och på sin mantel och på sin [linnebeklädda] höft [högra höften och (någon mån sidan) symboliserade högsta manliga släktskap; Fadersarv och makt, jfr. 1 Mos 24:2, 32:24-32, 35:11 (övers. 1917), Job 38:3 (övers. 1917), 40:11, Ps 45:4, Jes 11:5, 33:11 (övers. 1917), 66:12-13, Jer 13:1-11, 31:19, Hes 21:6, Ef 6:14 – det är inte otroligt att Jesus kan varit utan sitt höftskynke när han hängde och dog på korset, som en extra förnedring av hans judiska släkttavla och att han sagt sig vara Guds son] har han ett namn skrivet: ´Kungars kung och herrarnas Herre.´”

ALLT BLIR NYTT

Notera, hur Bibeln redogör för hur Ormen en dag har genomfört sitt sista motstånd mot Gud och angrepp på trons folk, som det står skrivet i Upp 20:10: ”Och djävulen som hade förlett dem kastades i sjön av eld och svavel där också vilddjuret [Antikrist] och den falske profeten [vem det än visar sig vara] är.” Det är också Guds sista strid mot den Onde, men den kan komma att vara mycket svår. Därefter då Gud tar sig för, enligt löftesordet, att skapa nya himlar och en ny jord – går det igen som lätt och smort/opinionsfritt och motståndslöst, likt hur det var i pre-evigheten. Då först med skapelsen av tronen i himlen, sedan av änglavärlden, och därpå skapelsen av den första jorden med dess solsystem – alltså innan den mäktige änglafurstens syndafall i högmod skett.

Lyssna till Upp 21:1-7 och märk hur trons folk (judar och greker, om man säger så), samlas tillsammans ihop med ett nytt Jerusalem i en gudomlig dimension bortom mänskligt förstånd. Det går inte att riktigt utröna vad som är vad, eller vad som blir vad – i denna sfär av överjordisk härlighet: ”Och jag [Johannes] såg en ny himmel och en ny jord. Den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en en brud som är smyckad för sin man. Och jag hörde en stark röst från tronen:

´Se! Nu står Guds boning bland människorna. Han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk, och Guds själv ska vara hos dem. Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.´ Och han som satt på tronen sade: ´Se, jag gör allting nytt.´ Och han sade: ´Skriv, för dessa ord är trovärdiga och sanna.´ Sedan sa han till mig: ´Det har skett. Jag är A och O, begynnelsen och änden. Den som segrar ska få detta i arv, och jag ska vara hans Gud, och han ska vara min son.´”

INTE MOT GUD

Vid särskilt tillfälle i den första kristna tiden, när de tolv apostlarna hade blivit ställda inför Stora Rådet i Jerusalem med och rådsherrar, översteprästen och saddukeer som i ursinnighet ville döda dem för deras förkunnelse om Jesus och underverk de gjort i hans namn – då reser sig en av hela folket aktad farisé och laglärare vid namn Gamaliel upp och bla. säger (Apg 5:38-39): ”Håll er borta från dessa män [apostlarna] och låt dem gå. För om detta är människors påhitt eller verk, rinner det ut i sanden. Men är det av Gud, kan ni inte slå ner dem. Det skulle kunna visa sig att ni kämpar mot Gud.” Gud är den verklige och sanne kämpen, som trons människor inte ska strida mot utan verka tillsammans med. Om Henok (Enok/Hanok) läser vi i 1 Mos 5:22-24, att innan Gud hämtade honom från jorden, ”vandrade” han med Gud i 365 år. I 2 Tim 4:7 säger Paulus: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har bevarat tron. Nu väntar mig rättfärdighetens segerkrans.”

En kristen/en lärjunge måste inte i alla lägen med ord vittna om sin frälsning i Jesus Kristus, eller vara i karismatisk utövning. Men att hålla det klart i andevärlden, i attityd och kommunikation, att man står med Gud på hans sida, är stärkande för den egna tron och respektingivande utåt. Det innefattar att, utan att det måste till markerande och högintensiva åthävor – liksom vara med Gud mot Fienden; kämpa för allt som har med Guds rike att göra: Sanningen om Bibeln, om Jesus Messias/Kristus, himlen, den helige Ande, änglarna, om Israel, om församlingen, ”tjänstegåvorna”, vapenrustningen, nådegåvorna, Andens frukt(er), om Jesu återkomst, evigheten, nya himlar och en ny jord. I Herrens stolthet och säkerhet, kan man vara ett sändebud från Herren, en ambassadör för Guds rike, en representant för det eviga.

STÄLLNINGSTAGANDE

För egen del förhåller jag mig så i världen, i möten med människor, i vitt skilda sammanhang, i skarpa situationer mot onda andemakter – att jag är ett Guds barn och medarvinge till det himmelska. Lyssna: ”Mina älskade, nu är vi Guds barn, och än är det inte uppenbarat vad vi ska bli. Men vi vet att när han uppenbaras [Jesu tillkommelse] ska vi bli lika honom, för då får vi se honom sådan han är.” (1 Joh 3:2) ”Allas som drivs av Guds Ande är Guds barn. Ni har inte fått slaveriets ande så att ni på nytt måste leva i fruktan [varken för underläge gentemot Fienden, eller rädsla för att inte räcka till inför Gud]. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, och i honom ropar vi: ´Abba! [”Käre”] Far!´ Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn. Och är vi barn så är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom för att också förhärligas med honom.”

Detta sammanlagt, är mitt andliga stabsläge; ett fattat beslut; ett envist ställningstagande – att höra till Herren och vara hans medkämpe. Det som tonar fram inom mig, är att jag står och faller med Gud där hans stridslinje dras. Har jag inte Herren hela vägen ut, har jag strikt sett inte tillräckligt (jfr. 1 Kor 15:19). I min personliga mission, går jag fram i gudomlighetens namn, som om jag vore en del av Guds rike – vilket jag också är. Metaforiskt: jag står inte och bockar med mössan i hand, ställer inte min påse vid dörren. Visst, det kan vara arvs- och personlighetsdrag inblandat, men då få det vara det. Efter min återkomst till Gud 1968, efter fem år i avfällighet, kom jag efter en tid in i en känsla av att Gud var långt borta från mig. Men snart gick det med Andens hjälp över: var ju återkommen till Gud, satt vid festbordet hemma (jfr. Luk 15:22-24). Ett lugn infann sig som jag lever kvar i. Jag vet vem jag tror på (se 2 Tim 9-14). Ödmjukt, men på samma gång frimodigt, deltar jag i frågor ställda om gudstron. Upplever under trygghet att jag sitter inne med svar. Självsäker är jag inte, men inte heller osäker. Både uppfattar mig och signalerar det runt omkring, att jag rör mig som innanför horisonten till himlen. Redan här och nu: nära Guds tron (Hebr 12:22-24).

Ser två bilsäten och gör ett val: I baksätet (trots det jag i viss mån har skrivit här) placerar jag kampen, frågeställningarna och lidandet. I framsätet lämnar jag rum för trons vila, gudsförtröstan och glädje. Erfar att denna ekvation går ihop för mig under pilgrimsfärden och i evangelisationen. När en imam här där jag bor, berättade för mig att han skulle resa hem till sitt ursprungsland en månad, och samman med detta gav mig en varm kram – då upplevde jag förarsätet under mig.