Tre sidor: Tro, Veta, Förstå
Sigvard Svärd - 2026-01-10 12:34
Den här artikeln är ett läsarmejl vars åsikter är skribentens egna.
Tre sidor i NT av en kristens förhållande till Gud: 1) tro, pisteuo, 2) veta, oida, 3) förstå, noeo
Jag får ihop Bibelns undervisning som så, att den som tar emot Jesus Kristus till frälsning, därmed har blivit en Jesus lärjunge, är därefter i nästa steg: sänd av Gud till ett medarbetarskap med honom för andra människors frälsning. Som Jesus sa i Matt 4:19 till de som blev hans första lärjungar: 1) ”Kom” och så samlade han dem hos sig, och på det 2) ”följ mig” (de började gå efter honom), samt 3) ”så ska jag göra er till människofiskare” (en skola som startade upp på en gång). Denna ordning kan användas av varje kristen bekännare, som en lättfattlig trestegsmodell för egna del, men också att föra vidare till nya i tron. (För detta opus brukar jag Svenska Folkbibeln 2015 (SFB 2015), om inget annat anges.)
ANDEN OCH BRUDEN
Och precis här, i ämnets avstamp, faller som på beställning Upp 22:17 in: ”Anden och bruden [församlingen/de kristna] säger ett gemensamt utåtriktat ”Kom!” till världens alla människor. Här får bibelläsaren tänka till lite, på att ”bruden” i sammanhanget inte enbart är den kristna församlingen som kollektivt på olika sätt låter ”Kom!” höras – utan var och en inkluderas som ”bruden”. På samma vis är varje troende också en Jesu ”familjemedlem”/en ”nära anhörig” till Jesus, som det framgår av Matt 12:46-50: ”Medan Jesus ännu talade till folket, stod hans mor och hans bröder utanför och [med kritik] ville tala med honom. Någon sade till honom: ´Din mor och dina bröder står här utanför och vill tala med dig.´ Han svarade: ´Vem är min mor? Och vilka är mina bröder?´ Han räckte ut handen mot sina lärjungar och sade: ´Här är min mor och mina bröder. Den som gör min himmelske Fars vilja är min bror och min syster och min mor.´”
Var och en som räknar sig till Jesus, är även hans ”vän” enligt Joh 15:15: ”Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er [undantaget är svårbedömt mänskligt sett, så här får vi inte gå med spikskor mot varandra]. Jag kallar er inte längre för tjänare, för tjänaren vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, för jag har låtit er veta allt som jag har hört av min far.” Och inte nog med det: lärjungar räknas som ”får” i hans hjord, alla omnämnda med sina egna namn: ”Men den som går in genom porten är fårens herde. För honom öppnar portvakten, och fåren lyssnar till hans röst. Han kallar på sina får och nämner dem vid namn och för ut dem.” (Joh 10:3). Alla är också var sin ”gren” på vinträdsstammen, som Jesus utsäger det i Joh 15:5: ”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, så bär han rik frukt. Utan mig kan ni ingenting göra.” Beteckningen ”bruden” handlar om församlingen som ett kollektiv, men vårt förhållande till Jesus är personligt – även när vi möter honom tillsammans. En och en tar emot frälsningen, och var och en för sig är i beredskap för Jesu återkomst.
SÄNDNING PÅGÅR
I särskilt hög grad gäller naturligtvis denna verklighet och uppgift, för den som har fått en specifik gudomlig kallelse till tjänst för Gud. Således, en
Gudskallad person har att vaka över sin utväljelse, och inte endast tjäna utifrån frälsningens utskick, utan även utifrån kallelsens särskilda uppdrag. I detta får jag exempelvis för egen del hänvisa till det dubbla: både utsänd av Herren till själavinnande via frälsningens under, samt utsänd att förkunna genom en direkt ”gåvokallelse”. Ett tvåfaldigt ansvar tonar fram som en utmaning, men också tvenne möjligheter till ”frälsningsfester”.
Det betyder att jag, i dubbel mening, menar mig komma direkt från Gud (från Fadern, Sonen och Anden) när jag predikar i en gudstjänst eller vittnar i en vardagssituation. Från någon annan/annanstans är det inte aktuellt för mig att komma. Ett färskt möte med Gud ligger bakom både förkunnelsen och vittnesbördet. Det gäller att i allt, på alla livets områden, i alla förhållanden och i alla tider – vara i beredskap att stå upp för Herrens ord, och ge evangelium om Jesus vidare till andra. Öppenhet för tilltal av den helige Ande, i startgroparna för ledning och manifestationer, för att i alla sorters lägen vara i Gudsskickad – det är rekommendationen. Och i detta ärende får förväntan på underverk, mer ligga i framkant – än det kampfyllda och nervösa som vill störa. Nej, första platsen bör vara vikt åt att det i tjänandet, kan komma att inträffa gudomliga ”nedslag”; härlighet och helighet; atmosfär mättad av den helige Ande. Det kan alltså oavbrutet ”annonseras”: sändning pågår, Guds lampa lyser.
PÅ DJUPET FÖR TRON
Det går att, i vissa lägen då jag predikar/undervisar, få det till att jag ägnar mig alltför mycket åt det djupliggande i bibeltrons dimensioner. Att exempelvis mitt intresse för (lat.) pre(för)-evigheten är distraherande och onödig. Men det var väl att dylika åsikter inte fick vara avgörande under kyrkofädernas och kyrkomötenas tid på 3-400-talet e.Kr. Det var ju nämligen då som det blev stadfäst vilka böcker som skulle utgöra NT, samt gavs erkännande åt ett antal bibliska lärosatser. Rannsakandet vid dessa koncilier rörde sig långt ner i det hopsamlade bibelmaterialets innehåll. Minutiös lusläsning pågick av GT-böckerna (jfr. Apg 17:11, 18:28) och av de församlingsbrukade skrifterna: de fyra evangelierna (jfr. Luk 1:1-4, Apg 1:1-4) och pastoralbreven. Debattens vågor gick höga om historik, exeges och kontexters betydelse. Varje stycke, ord, bokstav och tecken genomgick granskning och prövning. Att den s.k. apostoliska trosbekännelsen från 200-talets fornkyrka i Rom också låg framme på bordet, kan man vara övertygad om.
Låt oss för en stund föreställa oss att vi hade varit på plats vid dessa synoder. Vilken ställning vi skulle ha tagit utifrån GT:s 39 profet- historie- och poetiska böcker, kan man inte veta. GT som judarnas Bibel, Skriften/skrifterna var redan på Jesu tid klar som (lat.) kanon, och det är uppenbart att Jesus med sina citat och hänvisningar, räknade med just GT som Guds sanna ord. NT-evangelierna, apostlarnas använda församlings- och missionsskrifter (jfr. Kol 4:16, 2 Tim 4:13, 2 Petr 1:16, 1 Joh 1:1), skulle vi också haft att ta ställning till. Rent ideologiskt hade vi haft ansvar för att sammanställa absoluta doktriner/lärosatser utifrån urkunderna. Kriterierna för beslut hade inte varit enkla att utforma, ens med Andens bistånd då mänskliga åsikter och känslor samtidigt hade gjort sig påminda.
FÖRSVAR AV TRON
Observera tex. den exegetiska och teologiska striden vid denna tid mellan Alexandriabiskoparna Arius och Athanasius, om Sonen Jesus. Arius (256-336) var en underordnad biskop till Athanasius (298-373). Denne Arius drev med intensiv övertygelse en lära, som bestod i att Sonen var skapad av Fadern i det pre-existenta. Visserligen, ansåg han, var Sonen den första och högst skapade varelsen, men inte Gud. Dessutom förfäktade han, att den helige Ande visserligen var en person, men som sådan underlägsen Fadern och Sonen. Athanasius, å sin sida, hävdade att detta vinklande inte var något annat än en villolära, och framlade i försvar av tron (apologetiskt) – att Fadern och Sonen var av samma väsen; olikheter bara av samma grundläggande verklighet (hypostaser), vilket också gällde för Anden. Dvs., Herren var en i tre gestalter.
Denna tolkning blev till slut den officiella inom den dåvarande katolsk-ortodoxa kyrkan, både inom den östliga och inom den västliga (från 500-talet Romerskt Katolska Kyrkan). Kyrkosamfunden i Sverige (förutom Jehovas Vittnen, och mindre evangeliska grupper), samt övervägande antalet kristna, bekänner sig till Gud som treenig. Även om inte det första kyrkomötet i Nicaea (nuvarande Turkiet) 325, med 250 biskopar från hela det romerska riket, behandlade frågan om NT:s böcker – kämpade denne Athanasius för att de evangeliska skrifter som varit i bruk i den första kristna tiden, räknat från år 50 med tillblivelsen av Markus evangelium, och fram till år 100 med tillkomsten av Johannes Uppenbarelsebok – skulle vara de skrifter som hade rätten att utgöra NT, och därmed rättesnöret (mao. kanon).
Spekulativa och apokryfiska skrifter, med överdrifter och vishetsmystik, föll utanför ramen. Och först i synoderna i Hippo (nuvarande Algeriet) 393 och Kartago (nuvarande Tunisien) 397, fastslogs de 27 böckerna som NT:s skrifter, vilket i ännu ett kyrkomöte 419 i Kartago, bekräftade vad som tidigare beslutats. Tre koncilier kom att bli officiella organ för vår NT-kanon.
I en intervju i tidningen Midnattsropet (nr 4 2025) med Mikael Sundberg utifrån hans bok ”Finns Gud?” (eget förlag) som bär apologins stämpel, och som fått gott erkännande, säger han klartänkt.: ”En del kristna menar att apologetik är onödigt, att det räcker med vittnesbörd. Och det är sant i många fall. Men personligen vill jag också ha apologetiska fakta. Vi är alla olika och alla har behov av svar. Petrus skrev att vi alltid ska vara redo när den ifrågasätts: ´Var alltid redo att försvara er hopp inför var och en som kräver besked om det´(1 Petrusbrevet 3:15, Svenska Kärnbibeln).”
MOTSATSER/PARADOXER
Vid läsning av Bibeln kan man uppfatta som att det ibland finns motsatser och konfliktparadoxer. Det kan gälla historiska uppgifter, beskrivningar av händelser, eller i undervisningen som ges. Men i denna sak bör bibelläsaren vara uppmärksam på och införstådd med, att det som verkar vara motsägelser eller misstag, luckor eller tvetydigheter – oftast har åtkomliga och begripliga förklaringar. Inte alltid förstås, då Bibeln är ett gudomligt under (”ovanifrånfött”, jfr 2 Petr 1:20-21, 2 Tim 3:16, 1 Petr 1:10-12, 1 Kor 11:23-26) i sin tillkomst och till sitt innehåll. Att leta efter sådant som synes ologiskt vid en första anblick, kan visa sig endast vara skenbart eller inbillning. Frälsningen/försoningen är på samma vis en ”ovanifrånfödelse”, se Joh 3:3-8. Bibeln och frälsningen korresponderar.
Att bygga tro och församling på att frågetecken är positivt och ger krydda åt anrättningen, får oanade negativa konsekvenser i slutändan. En gemenskap som syftar till att samsas kring en relativ bibelsyn, har snart inga svar att ge om något (jfr. Apg 9:22, 1 Petr 3:5). Att använda ett politiskt parti eller ett fotbollslag som bilder på bibelförankrad tro, är naturligtvis för naivt och bristfälligt. Men ändå, tänk ett politiskt parti utan detaljerat program, eller ett gränslöst fotbollslag utan i förväg genomgången spelidé. Vem vill rösta på ett odefinierbart parti, och vem ville spela för ett enbart chansartat lag?
Nej, och då någon vid tillfälle skrev, att de paradoxala i Bibeln kan vara själva fundamentet, tänkte jag först att jag hade läst fel. Guds ord blir inte mångtydigt på ett splittrande sätt för tron, bara för att det kan vara en del upprepningar av: å ena sidan och å andra sidan, eller av en del: både och. Bibeln har ett driv som överträffar dess ”inbromsningar”. Det rör sig inte om alternativ som ligger långt från varandra, mer som broar mellan näraliggande öar. Bibeln relaterar ”inom sig” till sitt innehåll, som om det vore ett levande väsen, inte distanserar sig från ”sig själv”. Bibeln förmedlar tro, och den som tror kan lita på Bibeln. Det är återverkande. Tro på Bibeln som Guds ord, tro på Gud utifrån Bibeln.
TVÅ SLÄKTLED
Fast det kan tex. vid ytlig läsning, upplevas som att Jesu två släkttavlor i evangelierna inte är i överensstämmelse. Men det är en chimär. Släkttavlan i Matteus är i rätt nedstigande led till Abraham genom pappa Josef (kungliga linjen i GF), som det heter i 1:1: ”Detta är berättelsen om Jesus Kristus, [kung] Davids son, [i sin tur liktydigt med] Abrahams son.” Registret hos Lukas går i rätt nedstigande än längre bakåt via mamma Maria (prästerliga/levitiska linjen i GF), som det lyder i 3:23, 38: ”Jesus var omkring trettio år när han började sin gärning. Han var menade man, son till Josef, [en judisk mors namn togs inte med i en officiell släkttavla] son till Eli, son till Mattat, son till Levi [1 Mos 29:34 – hoppar nu i ett huj ner i tiden, till före det levitiska]…son till Set, son till Adam, son till Gud.” Båda släkt- och funktionsstråken har djupast sett sin upprinnelse i Skaparen.
PETRUS OCH PAULUS
Ett annat exempel på vad som av somliga menas vara motsatser i NT på det social-teologiska planet, är skillnaden mellan Petrus och Paulus. Fiskaren Petrus, vilken var en av dem som i Apg 4:13, benämndes för: ”olärda män ur folket”, trots att sjuka hade blivit friska i Jesu namn – och den av rabbi Gamaliel mycket lärde aposteln Paulus (Apg 22:3) i lagen/toranh, dessutom med romerskt medborgarskap. Att Petrus var gift (se Mark 1:30-31) medan Paulus var ogift (1 Kor 7:7, Matt 19:11), kan vi bortse ifrån. Däremot skulle de båda gudstjänarnas uppfattning om varandra, nog kunna peka hän mot ett motsatsförhållande. Men vid dylik uppfattning handlar det om att läsa på mera, att ta in allt av Bibeln.
Hör hur det låter i 2 Petr 3:15-16: ”Och räkna med att vår Herres tålamod [rörande Jesu återkomst] innebär frälsning. Så har också vår älskade broder Paulus skrivit till er efter den vishet som han har fått, och så gör han i alla sina brev när han talar om detta. I hans brev finns en del som är svårt att förstå och som okunniga och ostadiga människor förvränger till sitt eget fördärv, något som också sker med de övriga Skrifterna.” Med detta sagt får vi konstatera att Petrus som gärna särskilt ställde sig på Guds sida för judafolkets frälsning, också kom att värna om hednafolken: ”Då började Petrus tala [i romaren Cornelius hus]: ´Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor, utan tar emot tar emot den som fruktar honom och gör det som är rätt, vilket folk han än tillhör.´” Och Paulus som vanligtvis hänvisade till sin kallelse att gå till hedningarna med evangeliet, på motsvarande sätt ställde sig på judarnas sida för deras frälsning: ”Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete betygar i den helige Ande att jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. Jag skulle önska att jag själv var fördömd och skild från Kristus i stället för mina bröder, mina landsmän efter köttet.” (Rom 9:1-3).
HERDARNA
Ett tredje exempel där det synes som paradoxalt, är händelserna med herdarna och de vise männen vid Jesu födelse. Inte sällan blir dessa två möten hos barnet Jesus, sammanställda i julbudskapet till att ha skett samtidigt vid krubban, vilket är närmast orimligt. Att de i det s.k. ”kyrkoårets texter” inom Svenska kyrkan skiljs åt: Jesu födelse på Julafton med herdarnas besök, med att de vise männen kom 13 dagar efteråt (Trettondagen) – är förstås en bra början.
Men det handlar inte om motsägelse: Herdarna kom till ”krubban” i Betlehem utifrån sina marker, direkt när Jesus blivit född (det var inte mer än en och annan kilometer att ta sig), som det också är tecknat i Luk 2:8: ”I samma trakt fanns några herdar som låg ute och vaktade sin hjord om natten.” Därtill står det att de skyndade sig. Troligtvis gav sig inte alla herdarna in till Betlehem, då det inte gick att lämna en fårhjord ensam på ängarna, allra minst nattetid. Och att hinna föra dem in i fållan var knappast tänkbart. På traditionsrika bilder, har herdarna ibland något eller flera får med sig. Om något sådant skrivs inget i Bibeln, men rent profetiskt skulle det passa in både med får och lamm. Jesus Messias som Israels herde (Matt 2:5) och som det ”slaktade Lammet” (Joh 1:29, Upp 5:6), är två parallella sanningar, och vi ställs inför den högsta toppen och djupaste skicket i Jesu liv och tjänst.
DE VISE MÄNNEN
För de vise männen var det annorlunda. De erfor att en stjärna gick upp i Österns länder just när Jesus föddes eller precis blivit född. Lägg märke till hur det står i Matt 2:1-2: ”När Jesus var född i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid, då kom vise män från Östern till Jerusalem och frågade: ´Var är judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom.´” De såg en särskild stjärna visa sig på himlavalvet, vilket räckte för dem som tecken. De anade, sannolikt efter kännedom om texten i 4 Mos 24:17, genom judar i fångenskap eller i exil – att det skulle framträda en judisk kung (Messias) i Juda land, väl känt för sin historiska och stad, Jerusalem. Dit hittade de utan att en stjärna behövde vägleda dem. Det var bara att följa en gamla handels- och krigarled, av allt att döma den som Abraham, 1500 år före, hade tagit från Kaldeiska Ur (nuvarande Irak) – på sin färd till Kanaans land, och som Kedorlaomer, kungen i Elam (då Persien, idag västra Iran) tillsammans med andra kungar från tex. Babylonien (också nuvarande Irak), tog med sina härar då de färdades för att angripa folkslag i Kanaan på Abrahams och Lots tid (jfr. 1 Mos 14:1-16).
Vägen gick genom Österns ”fruktbara halvmåne” från Persiska viken via ”Noas berg” Ararat (idag östra Turkiet på gränsen till Armenien), ner i Kanaan (genom den del som efterhand kom att kallas för Dans mark) till det vackra, levande och fiskrika havet i landet (småningom Döda Havet). Den babyloniske kungen, Nebukadnessar med soldater, 600 år före de vise männens resa till Jerusalem, hade också färdats i ”halvmånen” för att belägra just Jerusalem (se Dan kap. 1).
Om vi bedömer att resan med hjälp av kameler tog några månader till tempel- och kungastaden Jerusalem, där de bla. kallades till att gå inför den förskräckte kung Herodes, som utifrån sin ställning hade börjat tänka att judarnas kung Messias, nu faktiskt hade blivit född i Betlehem. De vise männen gav sig i väg mot Betlehem: ”Och stjärnan som de hade sett gå upp [i Östern, visade sig igen, och] gick nu före dem tills den stannade över platsen där barnet var…och de gick in i huset [tiden i uthuset och krubban] kan inte ha varit mer än natten och möjligen någon dag till – för där kunde de inte fortsätta att bo] och fick se barnet med Maria dess mor.” (Matt l2:9-10)
Gemini_Generated_Image_4od1r64od1r64od1I berättelsen om de vise männen, upptäcker vi att det mer är kopplat till den kungliga linjen (den politiska), än med herdarna och den andliga (den levitiska). Så hade de vise männen också med sig tre typiska gåvor för erkännande av dylikt uppdrag: guld, rökelse och myrra. Vi kan förstå av händelseförloppet att det gick månader mellan Jesus födelse och Herodes utfrågning av de vise männen. Herodes chansade inte om den kunglige Messias – utan ”lät döda alla [judiska] pojkar i Betlehem och hela dess omgivning som var två år eller yngre, detta enligt tiden [när stjärnan visat sig i Östern] som han noga tagit reda på av de vise männen” (Matt 2:16). Det var ytterst nödvändigt för lydkungen, edomiten Herodes, att ha ryggen fri gentemot romarriket som tillsatt honom. Ingen var så rädd som kejsaren i Rom att förlora makten, explicit genom uppror utanför, opinionsbildningar eller förräderi inifrån. En samtida romersk historiker och filosof med kejsar Augustus (63 f.Kr.-14 e.Kr.), Titus Livius (59 f.Kr.-17 e.Kr.), skrev bla. följande tre sentenser: ”Från en ringa begynnelse har det (romerska riket) vuxit så, att det nu lider under sin egen storlek.” – ”Ju större framgången är, desto mindre bör man lita på den.” – ”Intet stort rike kan länge ha ro. Har det inte fiender utanför, finner det en inom sig.” (Gerhard Bendz och Norbert Guterman: ”Latinska sentenser och citat från två årtusenden”, Beckmans förlag 1967.)
TRO, VETA, FÖRSTÅ
De tre orden ”tro”, ”veta” och ”förstå”, i en stegvis ordning efter andlig utveckling, återfinns i tre direkta bibelställen jag ska citera här – i syfte att sätta fokus på vårt förhållande till Gud. Börjar med Gal 3:5-9 och temat är ”tro”: ”Är ni så dåraktiga? Ni som började i Anden, ska ni nu sluta i köttet? Har ni lidit så mycket förgäves, om det nu var förgäves? Han som ger er Anden och gör underverk bland er, är det för era laggärningar eller för att ni lyssnar i tro [fet stil av mig], som Abraham? Han trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. Därför ska ni veta att de som har tron, är Abrahams barn. Skriften förutsåg att Gud skulle förklara hedningarna rättfärdiga av tro och gav i förväg detta glädjebud till Abraham: I dig ska alla folk bli välsignade. Alltså, blir de som tror välsignade tillsammans med Abraham som trodde.”
Fortsätter med 2 Tim 1:12-14 och ljuset får falla på ”veta”: ”Det är därför jag [Paulus] får lida allt detta. Men jag skäms inte, för jag vet [fet stil av mig] vem jag tror på, och är övertygad om att han har makt att fram till den dagen [Herrens dag, med Jesu tillkommelse, den totala domen, Israel och församlingens slutliga härlighet, och med nya himlar och en ny jord (jfr. bla. 1 Kor 3:13, 2 Kor 5:10, 2 Petr 3:10-13, Sak 14:9, Mal 4:1-2, Upp 21:9-11)], och bevara det som har anförtrotts mig. Som mönster för en sund förkunnelse ska du ha de ord som du har hört av mig, i tro och kärlek, i Kristus Jesus. Bevara det goda som anförtrotts dig genom den helige Ande som bor i oss.”
För det tredje då, och jag låter begreppet ”förstå” ställas fram i belysning (Hebr 11:1-3): ”Tron är övertygelsen om det man hoppas, en visshet som ting man inte ser. Genom tron fick fäderna sitt vittnesbörd. Genom tron förstår [fet stil av mig] vi att universum har skapats genom ett ord från Gud, så att det vi ser inte har blivit till av något synligt.”
NU INTRESSANT
Här blir det nu intressant, som gudomligt orkestrerat, då en sammanfattning vidtar. Det bibelgrekiska verbet för ”tro” är pisteuo, som bla. återfinns i nutidsform i Gal 3:9: ”Alltså, blir de som tror [pisteos] välsignade”. Ursprungsverbet i förklaring betyder exempelvis: ”betro sig åt”, ”bekänna sig till”, ”räknar med kan ske”.
I den andra texten (2 Tim 1:12) stötte vi på begreppet ”veta”, på grekiska oida: ”jag vet [oida] på vem jag tror”. Ordet förklarat från grekiskan avger bla.: ”ha kunskap, ”klart inse”, ”känna till”.
Grundverbet ”förstå”, i den grekiska texten noeo, finner vi i Hebr 11:3 fast i böjd form: ”Genom tron förstår vi [noumen]”, och förklaras tex. med: ”att fatta rätt”. Hos teologen och bibelöversättaren Edgar J. Goodspeed, framgår tron som en realitet och formulerar med: ”sätter oss i gång till att se”. (Studiebibeln)
Denna kronologi under bibelandad tillväxt, från nykristen till erfaren kristen, kan delas in i: 1) Förhoppning/förtröstan (tro), 2) Övertygelse/ visshet (veta), 3) Fattar/begriper (förstå).
SOM ETT EKO
I fråga om tro/tron, går det att läsa nästan hur mycket som helst i Bibeln, både i GT och NT, så det kan sägas: det doftar som särskild dedikation från Gud till oss. Hör tex. Paulus till församlingen i Rom (1:8): ”Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för er alla, eftersom man i hela världen talar om er tro.” Fyller på med 1 Tess 1:8 och församlingen i Tessalonike: ”Från er har Herrens ord gett eko [eksechetai], inte bara i Makedonien och Achaia, utan överallt har er tro på Gud blivit känd [ekselelythen, ”hörd”] så att vi [apostlar och missionärer] inte behöver säga något mer.”
Ordet ”eko” här, har i det underliggande: ”Som ljudet av ett högt eko; eko som rullar länge, ett ihållande genljud. Och ”känd” kan också betyda: ”ryktbar vida omkring”. Kenneth S. Wuest [Studiebibeln) översätter: ”i en stark proklamation som det inte är att ta fel på”. Citerar också Luk 18:7-8, i anslutning till Rom 1:8, och 1 Tess 1:8: ”Skulle då inte Gud skaffa rätt åt sina utvalda som ropar till honom dag och natt? Han lyssnar tålmodigt till dem. Jag säger er: Han ska snart skaffa dem rätt. Men ska Människosonen finna tron [i bestämd mening] när han kommer?”
I detta sammanhang skiljer sig bibelöversättningar något åt. Bibel 2000 har: ”…skall han finna någon tro [alltså, alls i den bestämda betydelsen] här på jorden när han kommer?” NT 2026 har: ”skall han då finna tro på jorden”, i Nya Levande Bibeln låter det: ”Men frågan är: Kommer jag Människosonen, att hitta någon som tror [i enlighet med Bibelns ord], den dag jag kommer tillbaka?” Studiebibeln översätter: ”…[ska han] finna en sådan tro [dvs. den gudomliga trons]…” Och The Message parafraserar: ”Hur mycket av denna ihärdiga tillit kommer Människosonen att finna på jorden när han återvänder?”
HUR MYCKET TRO
Hur mycket tro på Gud kan man ha, tro på Bibelns ord, om frälsningen i Jesus Kristus – om bönens kraft, den helige Andes verk – ja, hur mycket tro för under och tecken, samt på löftet om Jesu andra återkomst, kan en kristen ha på dessa ting? Gör en självprövning i skala 1-10 om proportion av tro för varje del, men utelämna officiell redovisning. Det är ingen tvekan om, än att tvivel och otro vill tränga sig på oss som bekänner tro, nästan särskilt när det handlar om Jesu andra tillkommelse. För notera hur det framställs i 2 Petr 3:3-4, om hur somliga människor i den sista tiden förknippar den bibliska läran om Jesu återkomst: ”Framför allt ska ni veta att det i de sista dagarna kommer hånfulla människor som drivs av sina begär och som hånar er och säger: ´Hur går det med löftet om hans återkomst? Sedan fäderna dog [GT-profeterna, i vårt fall även NT-apostlarna] har ju allt fortsatt precis som det varit sedan skapelsens början.”
Det verkar ju av Bibeln som att tron på Guds ord (hur mycket man nu kan äga och hur den kan utövas), vad det gäller frälsningen i Jesus Kristus osv., kan vara större eller mindre, svagare eller starkare, mer eller mindre märkbar och synlig. Om vi för en stund lämnar det personliga, och tänker på frågorna i förhållande till samfund eller församlingar (kan ses närmast som kuriosa), så har vissa namn uppstått som bekännelser/proklamationer om stark, levande och tydlig tro, under det att andra inte har etiketterat sig lika ”eldigt”. Nämner först några sådana med mer allmänna beteckningar: tex. Svenska Kyrkan, Katolska Kyrkan, Equmeniakyrkan, Alliansmissionen, Maranata, samt de moderna Hillsong och We Are One Church (WAO) – och kontrar därefter med Frälsningsarmén, Alliansmissionen, Pingströrelsen, Livets Ord, Trosrörelsen med bla. församlingen Guds Kraft i Sävsjö. Listan kan göras betydligt längre.
FÖR EGEN DEL
Ibland, när frågan rör sig i personlig mening, har saken lite vårdslöst kopplats samman med de två olika personlighetsdragen: pessimism och optimism. Och då har det uttryckts som att pessimisten inte kan/inte vill tro i lika hög grad som optimisten. Men nej, det rör sig inte om personlighetsdrag eller för den delen om ”religiösa anlag”. Men inte heller har trons förutsättningar eller storlek, med specifik uppväxt eller någon viss bakgrund att göra. För mig kom det att väga åt än det ena hållet och än det andra, likt gunga planka på bock, ända fram till september 1968.
Frågan var om jag skulle leva med/i tron eller utanför/utan tron. Och detta gällde först och främst frälsningen. Men att en kallelse från Gud till tjänst för honom hade rumsterat om i mitt inre, från det att jag var en liten parvel (fast som omedvetet för mig ända fram till hösten 1975, då jag nyss fyllt 30 år) – vilket innebar att jag alltid handlade dubbelt, både utanför Gud och för/med Gud.
Allt i mitt liv var tudelat. Jag stod ständigt framför ett vägskäl, utan att i tanken direkt reflektera över det. Men än slank det hit och än slank det dit i tvetydighet: kriminalitet eller inte?, slåss eller inte?, ställa till rackartyg eller vara vettig? I allting gjorde jag både det ena och det andra. Ta som exempel att jag å ena sidan ville vara med kompisarna i området: leka och idrotta. Fast å andra sidan ville jag vara för mig själv och fantisera: i skogen eller i ett gömme. Jag kunde bla. sitta på vårt hustak i Lammhult (området kallades för Paradiset) lutad mot skorstenen, under det att kompisarna letade efter mig och ropade mitt namn. Tänker på att detta att jag drog mig undan, var en del av kallelsens framtida verklighet: att kunna/våga stå/vara ensam. Satt jag då där mot skorstenen och läste Bibeln? Nej, jag läste serietidningar om ”hjältar”: i Cowboy om Kit Carson, andra tidningar om Buffalo Bill, Kapten Miki, Stålmannen, Läderlappen eller Fantomen. Lika gärna kunde jag sitta dold i ett enkelt bygge uppe i ett träd, och blossa cigarettfimpar i en egentillverkad rökpipa.
DEN MAN MINST ANAR
Man kan aldrig veta, ens om sig själv, och allra minst om någon annan människa – hur denne/denna förhåller sig till gudstron i nutid eller framtid. Tron kan också finnas hos den man minst anar, och hos andra där det borde finnas stor anledning till att tro för att få ro – hör man i stället: ”Jag kan inte tro, hur gör man?” Jag har mött några under mina år som pastor vilka yttrat sig på det sättet, det har bla. varit ateister, missbrukare av droger eller spel. Men även bland kriminella och hemlösa har jag hört orden uttalas.
Tänk på (i frågan om att det inte går att veta vem) att Jesus sa till den kanaaneiska kvinnan i Matt 15:28 – som utifrån sin gamla hednisk-ockulta historia och sammanhang (säkert bottnat i hat mot det Abrahamitiska judafolket, som intog ”deras” Kanaanas land en gång), inte ”borde” haft någon tro alls om man säger så. Men Jesus fick anledning att säga: ”Kvinna, din [Messias]tro är stor.” Eller Hur Jesus vid ett annat tillfälle uttryckte sig till en romersk officer, likaledes kommen ur hednisk miljö, med allt vad det innebar av romersk mytologi och överdådigt festande (Matt 8:10): ”Inte hos någon i Israel [trots alla ortodoxt troende präster, leviter, skriftlärda, lagkloka och rabbiner] har jag funnit så stark tro [på Messias].” Liknande händer i innevarande tid också, att tro finns hos någon man inte förväntar sig.
Visst bad lärjungarna till Jesus en gång (Luk 17:5) med orden, vilket det är många med kristen bekännelse som också numera gör: ”Ge oss större tro” (Bibel 2000), ”Föröka vår tro” (1917 års övers.), ”Vi behöver mer tro” (Nya Levande Bibeln), ”Ge oss mer tro!” (Folkbibeln 2015, och NT 2026). Enligt Bibeln så är den bästa hjälpen man kan ordineras för att få bönesvar, det som är skrivet i Rom 10:17: ”Alltså kommer tron av predikan genom Kristi ord [Bibeln].” Men inte: Alltså kommer tron av predikan genom människoord med tvivel på Kristi ord (Bibeln). Ur detta uppfattar jag att två hållningar framträder: Det ena är att varje församling ”ordinerar” sina förkunnare, att klart predika Kristi ord (Bibeln). Det andra är att varje medlem respektfullt och med känsla, ”ordineras” till att vara på plats när sådan sann och levande undervisning ges.
EN GUDS GÅVA
Vill naturligtvis ha det sagt, att tron på Gud och hans frälsningsverk genom Jesus Kristus, och allt det övriga inom Guds rike – inte är något som en människa uppammar själv eller förverkligar oberoende av gudomen. Nej, tron som en realitet, är djupast sett en gåva från Gud. Bibeln talar stringent om tron som en gåva på några ställen, exempelvis Ef 2:8, Rom 3:24, 6:23, Hebr 6:4. Tron är en gudomlig välsignelse åt alla. En ”presentpaket” som bildlikt ligger under Jesu kors och väntar på att bli: 1) mottaget, 2) öppnat och 3) använt. Tron får liv när den släpps loss. Fast ”dold tro” i totalitära och tex. i våldsbejakande islamistiska länder, kan vara porten till väckelse i ett längre perspektiv. Det har bevisats mer än en gång. Här är det av stor vikt att ha som ett faktum, att ”evigheten” (Guds ”evighet”) enligt Pred 3:11, är ”nedlagd” i varje människa som en ”inre röst” eller ett ”sugande tomrum”.
Att det här med tro från utgår från Guds tron, och i viss mening avgörs där, kan bibelläsaren se av Rom 12:3: ”I kraft av den nåd jag [Paulus] har fått säger jag till var och en av er: ha inte högre tankar om er själva än ni bör utan tänk förståndigt, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en.” Här rör det sig sannolikt om samverkan med andra troende: Dvs. att inte bli jobbig i relationer, genom att vara i trons ”otakt” med karismatiska överdrifter eller egen upphöjelse. När det kommer till Andens nådegåvor presenteras en av dem med (1 Kor 12:9): ”En får tro genom samma Ande”, och i Rom 12:6 heter det: ”Vi har olika gåvor efter den nåd vi har fått: [exempelvis] att profetera i överenstämmelse med tron”.
Hur som betyder det inte att Gud tvingar sig på någon med tron; liksom kräver någons gehör. Nej, i vår själsförmögenhet (också från Gud i skapelsen) finns den fria viljan, ”rättigheten” att tänka fritt – och i det även tänka bort Gud. Men i den fria viljan, finns minst lika mycket ”rättigheten” att tro på Gud och för övrigt allt inom hans rike. Kalla det gärna att tänka ”hemåt” på Gud (jfr. den förlorade sonen som kom till besinning över sin olyckliga situation i ”främlingslandet”, och började tänka på hur han hade haft det hemma, Luk 15:17).
BÅDE VILLKORSLÖST OCH INTE
Konsekvenser följer förstås i spåren om man är kvar i synden. Guds kärlek och nåd är inget som kan hanteras hur som helst, som om de vore villkorslösa. Det är de förvisso i ett första läge; vid mottagandet. Men i det andra stadiet; vid utlevelsen – gäller villkor. Ingen kristen kan tex. hur som helst slarva med rättfärdigheten och med nåden, och förvänta sig att Gud inte bryr sig. Gudomen har gränser, somliga går att se i Skriften, andra kan den helige Ande visa på. Att önska annan text i Bibeln för att den ska passa bättre för hur man mår, eller endast lägga mänskliga kärleksord i Jesu mun, eller ge läxor åt Anden efter sina egna tankar – är en ihålig och ohållbar grund för kristen tro.
Det har blivit utsagt om Guds kärlek, att den är utan villkor till sin natur och inte kan förtjänas. Men då den tagits emot, är responsen villkorad med att ta emot vägledning. Lyssna till 1 Kor 13:4-7: ”Kärleken [från Gud] är tålig och mild. Kärleken [från Gud] avundas inte, den är inte uppblåst. Den beter sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tänker inte onda tankar. Den gläder sig inte över orätten med gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den.”
NÅTT SITT MÅL
Och i 1 Joh 4:11-12 står det: ”Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin Son till världen för att vi skulle leva genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder. Mina älskade, om Gud har älskat oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud [Mose såg visserligen Guds (Faderns) ansikte, och i syner och drömmar har Gud låtit sig ses]. Om vi älskar varandra [med Guds kärlek], förblir Gud i oss och hans kärlek har nått sitt mål i oss.”
Då det kommer till nåden blir en följdverkan konstaterad i Tit 2:11-14: ”Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och i stället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är, medan vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Fräsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet. Han har offrat sig för oss för att friköpa oss från laglöshet och rena åt sig ett eget folk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar.”
Barns tro på Gud, att han finns och hör bön, kan vara just underbart barnslig och på pricken träffande, som den här solskenshistorien i bokserien ”Humor i helgade hyddor” (Roberth Johansson): ”En liten pojke var mycket trött när han skulle lägga sig en kväll. Aftonbönen blev också därefter: - Käre Gud, samma som igår. Amen.”
FRÅGOR OM TRON
Svar på frågor om tron får man alltså främst genom att ta reda på vad Bibeln säger om vem det är man har att tro på, och vad tron innehåller. Detta, antingen genom predikan/undervisning eller via egen bibelläsning. Det här är grundläggande och absolut nödvändigt. För egen del sätter jag upp tron i två huvudrubriker: 1) livet/frälsningen, samt 2) kallelsen/tjänsten. De är båda 100% till sin substans, men jag kan inte ligga på den höga procentsatsen i båda avseendena – min mänskliga svaghet förhindrar det. Samma blir omöjligheten när det kommer till tron utlevd i fyra aspekter utifrån de två stora ovannämnda: 1) Gud/tron, 2) familjen/omsorg, 3) Bibeln/predikan, 4) andra människor. Inte heller i denna ”kvalificering” kan 100% ges åt varje område. Men om jag skulle mena 25% åt varje, blir det en uppsplittrande beräkning.
Här får Anden kom oss till hjälp: ”Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi borde be om [inte heller om tex. om livet, tjänster, tider och stunder], men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord. Och han [Fadern] som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud [Fadern] vill. Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut [alla kallas till frälsning, samt många också till att vara i särskilda ”nådetjänster”].” (Rom 8:26-28)
Tron hos Abraham var anmärkningsvärt stor, enfaldig och trygg på en gång. Se hur den är beskriven i Hebr 11:8-10: ”I tron lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta var han skulle komma. I tron levde han i löfteslandet som i ett främmande land. Han bodde i tält med Isak och Jakob som var medarvingar till samma löfte, för han väntade på staden med de fasta grundvalarna vars byggmästare och skapare är Gud.” Bibelordet kan ses som en profetia om Guds församling i nutid. Det är frågan om att bygga församlingen utan att veta hur det ska bli; att metaforiskt bo i ”pilgrimstält” – under beredskap att dra vidare.
Abraham levde i ”löfteslandet” i väntan på en specifik händelse som var förmer än det kommande jordiska Jerusalem och templet, som i sinom tid (900 f.Kr.) skulle bli uppbyggt av kung Salomo. Denna heliga vision, kan kallas för ”framkomsten” eller ”hemkomsten”. Vi lever i samma anda, men närmre evigheten. Beakta hur det är skrivet i Upp 21:2-3: ”Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man.” Profetians upplösning är inte långt i fjärran.
TRYGG VETSKAP
Anslaget av Paulus: ”jag vet på vem jag tror” (2 Tim 1:12) här i SFB 2015, har hos tex. den norske bibelkännaren Sten Sörensen i stället efter grekiskan, fått formuleringen: ”jag känner honom som jag tror på” (se Studiebibeln). Ja, det är både frågan om ”vem” Paulus trodde på, dvs. Gud – men att han också ”kände” Gud; litade på ”vad” Gud stod för, och vad han betrott honom med. Paulus 1) trodde på Gud som Gud, 2) kände honom i hans egenskap som Gud, och 3) litade på Guds ord, både för egen del som för andras.
En som kom djupt i att umgås nära med Herren Gud var alltså Mose, vilket jag antytt tidigare i studiet. Lyssna till 5 Mos 34:10-12: ”I Israel uppstod ingen mer profet som Mose, som Herren kände ansikte mot ansikte – inte om man tänker på alla de tecken och under som Herren sände honom att göra i Egyptens land för farao och alla hans tjänare och hela hans land, och på all den väldiga kraft och alla de stora och förunderliga gärningar som han gjorde inför hela Israel.”
BEGREPPET VETA
Begreppet veta (grek. oida), kan också tolkas till: ”vara viss”. Fyra grekiska grundtextord knyts till ämnet, bla. pleroforia: ”full visshet” (jfr. 1 Tess 1:5, Hebr 6:11), och har i svenska översättningar nått några varianter. I Kol 2:2 lyder det enligt SFB 2015: ”Jag kämpar för att de ska bli styrkta i sina hjärtan och förenade i kärlek och nå fram till den rika och fullt övertygade [pleroforia] förståelse som ger insikt i Guds hemlighet Kristus.” I 1917 års övers. av Kol 2:2, har pleroforia översatts till ”förståndsvisshet”.
I fråga om Rom 8:38 och 2 Tim 1:12, ställer SFB 2015 fram: ”För jag är viss [övertygad: peismai] om”. I Rom 8:30 har grekiskan epeiper, vilket SFB 2015 översätter med ”sant”: ”lika sant som att”. Vad det gäller Hebr 11.1, är just vetskap på ett frapperande sätt i fokus: ”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet [elenchos: bevis som i domstol] om ting man inte ser.” Jämför med 1 Kor 2:4 av Paulus: ” Mitt tal och min predikan kom inte med övertygande visdomsord [i predikokunskap: homiletik eller i talekonst] utan med bevisning [apodeiksei] i Ande och kraft.” Citerar den amerikanske väckelseevangelisten och bibelläraren Dr R.A. Torrey i boken ”Arbete för Kristus” del 2 (Bröderna Borgströms förlag, 1958), sid. 18: ”Predikanterna tänker alltför ofta på att hålla en perfekt predikan, under det att en advokat har som syfte att vinna målet.” Och sid. 20: ”Må vi inte försöka rädda våra predikningar utan människor.”
BIBELNS DJUP
Det är något underbart med Guds ord/Bibeln, att det/den har ett innehåll som man kan läsa rakt av och i en trons förvissning, men att det också går att läsa sig ”ner” under ”ytan”, eller liksom läsa sig ”innanför” texten. Herrens ord är bokstäver och ord, men är också Ande och liv. Det är ett levande ord (Hbr 4:12). Skriften har det man ser på en gång och kan förstå, men ger även det som måste till ingående studium i Anden för att upptäcka/komma åt. Det går som profetiskt ”röda linjer” i Bibeln, som korslägger GT med NT, bok med bok, ibland stycke med stycke, vers med vers. Mönster och koder framträder, om tid ges till att lyssna på den helige Ande.
Men jag håller före, att det måste sättas vissa avgränsningar för s.k. ”andliga” beräkningar och summeringar av Bibelns ord och bokstäver. Så exempelvis när det kommer till en sammansättning av det hebreiska ordet sod, ”hemlighet”, med ordet ot, ”tecken” eller ”bokstav”. Bla. har bibelforskaren Hans-Holger Lorentssonns gjort datorberäkningar av hebreiska bokstävers talvärden (se skriften ”Dolda budskap i Bibeln”, 1996), som uppfattats och uppskattas olika av teologer och biblicister. Somliga anser dock att Hans-Holger ”läst in” för mycket. Och det bevisas än en gång: att ur Bibeln komma med årtal när framtida händelser ska ske, är att ställa till det både för sig själv och andra.
Jesus säger till sin judiska lärjungahop inför sin himmelsfärd, vad de framför allt skulle ägna sig åt framöver (Apg 1:6-8): ”När de var samlade frågade honom: ´Herre, är tiden nu inne då du ska återupprätta riket åt Israel?´ Han svarade dem: ´Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har bestämt. Men när den helige Ande kommer över er, ska ni [främst] få kraft att bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen [södra Israel] och Samarien [norra Israel] och ända till jordens yttersta gräns [kontexten kan mena Rom, och jfr. Hes 38:6: ”Togarmas folk längst upp i norr”, där kontexten kan peka på området med Noas berg Ararat uppe i norr (alltså östra Turkiet mot Armenien), men folkvandringar kan göra att folket sett ur dagens kontext, kan hittas i nordligt Europaland eller betyda Norden].´”
ETT GUDS BARN
I fråga om trons vetskap, är det fördelaktigt – att varje människa som överlämnar sig till Gud genom Jesus Kristus och därigenom blivit försonad med Gud; blivit ett Guds barn i andligt hänseende – bekänner sig till följande (1 Joh 3:1-2): ”Se vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn! Och det är vi också. Världen känner oss inte, eftersom den inte har lärt känna honom [den som inte känner Jesus, förstår inte värdet]. Mina älskade, nu är vi Guds barn [redan här i tiden], och än är det inte uppenbart vad vi ska bli. Men vi vet att när han uppenbaras ska vi bli lika honom [Sonen Jesus], för då får vi se honom som han är.”
Alltså, den på Jesus Kristus troende har kommit ”nära” Gud och hans tron, som det heter i Ef 2:13: ”Men nu, genom Jesus Kristus, har ni som tidigare var långt borta [från Gud] kommit nära genom Kristi blod.” Ja, märk hur det står i Hebr 10:19-20: ”Bröder, i kraft av Jesu blod kan vi därför frimodigt gå in i det allra heligaste på den nya och levande väg som han öppnat för oss genom förhänget, det vill säga sin kropp.” Kontentan av detta är, att alla som är ”nära” – är lika nära och tillräckligt ”nära, som alla blodsbarn i en familj är lika mycket föräldrarnas barn. Det råder ingen skillnad på den biologiska statusen. Tillhörigheten är den samma. Likt hur den ”förlorade sonen” i sin hemkomst i Jesu liknelse, hade samme sonsvärde hos sin far som den alltid ”hemmavarande sonen” – så har de troende det till Gud idag.
Observera hur det är tecknat i Hebr 12:22-24: ”Nej, ni har [redan nu i förväg] kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, till änglar i mångtusental, till en festgemenskap och församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen, till Gud som är allas domare och till andarna av rättfärdiga som nått fullkomningen. Ni har kommit till det nya förbundets medlare Jesus, och det renande blodet.” I tron är vi ”framme” och kan dela den ”kommande” världens härlighet.
INTE SAMMA
Men den frälsta människan har, som det framgått här i studiet förut, ett eget (tilldelat) ”mått av tro” (Rom 12:3), till att göra tjänst för Gud och för tro på Guds ingripanden. I avseende på denna realism, kan det skilja sig för oss i likhetsgranskning med varandra – hur tron blir verksam i smått som stort. Jesus tar upp ämnet (Matt 25:14-30) i sin liknelse om talenterna. Alla tjänare i hushållet fick talenter att ansvara för, då ägaren för en tid skulle resa bort. Fast det skiljde sig på antalet talenter. Någons ansvar gällde aldrig för de andras, men det antal som någon fått, skulle denne förvalta och uppbära räkenskap för.
GUD VERKAR
På flera sätt agerar Gud för att vinna människor åt sig. För i hans skapelse är inget viktigare än människan (jfr. Job 7:17-18, Ps 8:4-5, bara man tar med att det kan vara profetior om Människosonen Jesus). Gud uppmärksammar exempelvis människan på sin existens via sitt underverk naturen, som det bla. är skrivet (sagt av Jesus): ”[Gud] låter sin sol gå upp över både onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga” (Matt 5:45). Vidare adresserar Herren sig till oss människor genom våra sinnen/hjärtan, i vilken hans lag/vilja är ”nedskriven” – som det tecknas i Rom 2:15: ”Om detta vittnar också deras samveten och tankar.”
Men även genom historien anropar Gud människan. Och här tänker jag på hur de arkeologiska utgrävningarna, särskilt i Israel och dess närhet, bekräftar texter, namn, orter och föremål i Bibeln. Det går nästan att säga med Jesus. ”Om de [lärjungarna/profeterna då, samt dagens predikanter och teologer nu] tiger, kommer stenarna att ropa [om Guds verk/rike].” (Luk 19:40) Vi vet inte vad som arkeologiskt kommer fram/grävs upp, men hör profeten Habackuk i 2:11: ”…stenarna i muren ska ropa och bjälkarna i trävirket ska svara dem”, kanske överfört till vår tid: väckelsehistorien ska hållas känd och aktuell som ett rop om ”förnyelse”, och stämma med Bibelns ord om korsets konsekvenser.
Samt inte att förglömma, att Gud gör sig påmind för mänskligheten genom sin godhet, som vi läser i Rom 2:4: ”Förstår du inte att Guds godhet vill föra dig till omvändelse?” Till detta, och inte minst, verkar Jesus Kristus genom korsfästelsen. Minns hans profetiska uttalande före dramatiken på Golgata: ”Och när jag har blivit upphöjd från jorden [på ett kors], ska jag dra alla till mig.” (Joh 12:32) Eller: ”Var och en som åkallar [anropar] Herrens [Jesu] namn ska bli räddad.” (Apg 2:21) Och låt oss inte missa den helige Andes verk i ämnet, som Jesus framställde det i sitt avskedstal till sina lärjungar: ”Och när han kommer ska han överbevisa världen om synd, rättfärdighet och dom.” (Joh 16:8) I samverkan med de troendes gemenskap låter det: ”Och Anden och bruden säger: ”Kom!”…Och den som törstar ska komma, och den som vill ska fritt få dricka av livets vatten.”
Utifrån att någon jakande besvarat denna kontakt/uppenbarelse/härlighet, så står Gud med öppen famn för att ta emot – likt hur fadern i liknelsen, tog emot den förlorade sonen (Luk kap 15). Och på samma sätt väntar Herren med den förberedda ”nya födelsens under”, och vår fest med Jesus (se den ”gödda kalven”) i liknelsen. Och hör från 2 Kor 5:17-18: ”Om någon är i Kristus är han en alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt ha kommit. Och allt kommer från Gud, som försonat oss med sig själv genom Kristus Jesus och gett oss försoningens tjänst.” Men ”hemkomsten” till trons vänner och till församlingen, kan efter de inledande glada hallelujaropen och höga handklappningarna, bli nog så jobbig. Det är går inte alltid så smort – varken för nya att passa in, eller för ”gamla” att komma tillbaka. Man kan få möta de som talar vackert om församlingen som en familj, samtidigt som de inte är lyckliga i eller ”lyckas” med – sin egen familj.
SJU OMRÅDEN
Då frågan om tro behandlas, utifrån Bibeln som en Guds gåva (tro på Guds existens, tro på Jesus Kristus som frälsare, samt tro på Gud för underverk, osv.), så kan vi räkna med att den alltså kan utvecklas/förmeras – men ska inte hos en enskild troende eller församling, gå över gränsen för ett givet ”mått” av tro; inte överdrivas. Det går att föreställa sig några troendeområden i sammanhanget, bara man inte gör dem till läror/doktriner, utan låter dem få vara som teologiska utgångspunkter för personlig- och församlingsavskild bön och samtal. Och då väljer jag att som bildspråk, symboliskt, i tids- och verkansordning lyfta fram sju stadier: 1) ”Upptäckartro”, 2) ”Frälsningstro”, 3) ”Tjänartro”, 4) ”Väntetro”, 5) ”Vilotro”, 6) ”Övervinnartro” (eller ”Segertro”), 7) ”Hemkomsttro” (eller ”Himmelstro”).
”UPPTÄCKARTRO”
Fram till frälsningens under, alltså någons upplevelse av Jesus inom sig till frälsning – så verkar i förväg från himlen, en ”gåva” av tro (Rom 5:12) i människor. Dvs. en rörelse av Gud sker, som metaforiskt kan liknas vid ”upptäckartro”. Jämför med Apg 14:27: ”När [apostlarna] hade kommit fram [tillbaka till Antiokia], samlade de [den hednakristna] församlingen och berättade om allt som Gud hade gjort genom dem och hur han öppnat trons dörr för hedningarna [i andra länder].”
Därför är personliga vittnesbörd av mycket stor betydelse i kristna väckelsemöten och i personliga vardagslag: ”Det som var från begynnelsen [en hänvisning till Jesus i hans pre-existens, men framför allt i hans verk här på jorden – men överfört kan det få stå för trons ”begynnelse” hos en som vittnar], det vi har sett och hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer [lärjungarnas erfarenhet av den uppståndne Jesus och hans kraft, men också underverk vid handpåläggning i Jesu namn vi varit med om].” (1 Joh 1:1) Vi kan tala om en robust tro med G-kraft.
Således, före det att vi som mänsklighet söker kontakt med Herren Gud, signalerar han intresse av/för oss; vill bli upptäckt/funnen. Och här kan vi, som via att själva ha blivit försonade med Gud genom Jesus Kristus – stå i ”försoningens tjänst”/i missionens tjänst, och vittna om vår tro likt vad vi läser om i Joh 1:40-42: ”Andreas, Simon Petrus bror, var en av dem som hade hört vad Johannes sade och följt Jesus. Han fann först sin bror Simon och sade till honom: ´Vi har funnit Messias!´- det betyder Kristus, den smorde. Och han [Andreas] förde [Simon] till Jesus.” Och näste man till ”rakning” blev Natanael, som i sitt tvivel på att Jesus var Frälsaren, fick höra dessa ord av Filippos [v. 46]: ”Kom och se!” (ungefär: ”Du också!”)
På tal om personlighetsdrag, eller ska jag säga andlig och social utrustning, så har det inom väckelsekristendom mer än en gång gjorts (ovetenskapliga) försök till studier av – vilka som mest och bäst ger evangeliet om Jesus vidare till andra; inräknat den helige Andes smörjelse. Budskapet om Jesus paketerat i glädje och trons optimism, har när ett övergripande resultat ”räknats” fram – vunnit över när glädjebudskapet i stället, framlagts med allvarsmättat ansiktsuttryck och krav på ögonblicklig rättfärdighet och helgat liv. När evangelium om Jesus erbjuds av en kristen som vore det en ”funnen skatt”/”högsta vinsten”, väcks intresse oftare än annars.
”FRÄLSNINGSTRO”
Det behövs egen tro för att bli frälst. Som det är skrivet (Rom 10:10): ”Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.” På ett sätt är förutsättningarna för denna ”frälsningstro” (beteckningen får förstås ses allegoriskt), lika hos alla människor – så till vida att Herren Gud söker alla människor med erbjudandet om försoning genom Jesus Kristus: ”[Gud] vill att alla människor ska räddas och komma till insikt om sanningen.” (1 Tim 2:4) Så man skulle kunna säga att alla människor går omkring med en potential ”frälsningstro”, och då är den hos den ene inte starkare i själva ”grundgåvan tro” från Gud, än hos den andre. Religiösa anlag i biologisk mening existerar inte, även om det ibland kan verka ut så.
Men däremot, när kallelsen går ut, är somliga mer mottagliga av skilda orsaker och väljer att ta emot; låter sig ledas/dras till Jesus; bejakar sig kallad. Hör vad Jesus säger i Joh 12:32: ”När jag blir upphöjd från jorden [på ett kors], ska jag [försöka att] dra alla till mig.” Och summa summarum lyder då: ”Var och en som åkallar Herrens [Jesu] namn ska bli räddad.” (Apg 2:21) Men en kristen kan med sin tro, livsföring och uppträdande, liksom under förtroende dra in noten med ”fångst” till land. Det finns en påverkan via den helige Ande, som ”famnar” ännu ej omvända till att se Vägen Jesus, och nästan omedvetet börjar vandra på den – genom att umgås med/hålla sig till; ”följer”/tar rygg på en sådan troende. Det är inte paritet av ”vänskap med världen”, deltagande i synd – men att ta någon ”i handen” och gå in i Guds famn.
”TJÄNARTRO”
Och nästa steg på trons bana, beskriven med bildspråk, är den gudomlighet hos en kristen/en nyfrälst som kan kallas för ”tjänartro”. Från ”upptäckartro”, till ”frälsningstro”, till ”tjänartro”. Redan till sina första lärjungar sa ju Jesus: ”Kom och följ mig. Jag ska göra er till människofiskare.” (Matt 4:19) Och i den s.k. befallningen till lärjungarna att gå ut och missionera, uttryckte Jesus det så här: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt [undervisningen av honom, som var hämtad från före Abraham (Joh 8:58), ja, ända från hans pre-tillvaro (Ords 8:22-30)] som jag har befallt er.”
Att delta i bygget av Guds församling, är att utöva ”tjänartron”. Men märk väl, att det inte är detsamma som att utifrån människotankar, försöka bygga upp det som är gudomligt/heligt. Nej, som det heter i Ps 127:1-2: ”Om inte Herren bygger huset bygger arbetarna förgäves. Om inte Herren vaktar staden vakar väktarna förgäves. Förgäves gå ni tidigt upp och sent till vila, ni som äter mödans bröd [mänskliga ansträngningar], detsamma ger han sina vänner när de sover.” Jesu församling är ingen tummelplats för människomeningar. Nej, församlingens första och främsta uppdrag, är att i den helige Ande göra Jesus känd (upptäckt), trodd (till frälsning) och älskad (betjänad). En väckelserörelse ska vara/göra just det, och inte hemfalla åt att bli en allmän samhällsförening likt andra aktörer.
Sedan, på rätt plats i ”tjänartron” (enskilt och kollektivt), handlar det om att göra insatser för människor i nöd, engagera sig i frågor som gäller miljö, kultur, etik och moral (mao. politik). Fast i denna sak kan vi spela oss ett spratt. Själavinnandet/uppdraget att missionera, är ju en hjärtefråga, en andlig ”ryggmärgsfråga”/det andliga ”blodomloppet” i en troende – som aldrig kan pratas, prutas eller förhandlas bort. Så när vi kommer in på sociala bakgrunder, mänskliga värden, demokratifrågor, fred och miljö – då får det inte ta fokus från syndaförlåtelsens och helgelsen nåd från Gud.
Nåden syftar till att fostra fram ett heligt liv/en Jesuslik livsföring, som det redogörs för i Ef 5.26-27: ”Han [Herren] gjorde det för att helga den [församlingen] sedan han renat den med vattnets bad [det syftar till den enskilde medlemmens dop i vatten] i kraft av ordet, och föra fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller annat sådant. Helig och fläckfri skulle den [varje medlem] vara.”
”VÄNTETRO”
Nästa del i en tänkt ordningsföljd av ”byggdelar” i kristen tro, vill jag benämna för ”väntetro”, och har med Jesu tillkommelse att göra. Bibeln är absolut i sitt påstående och undervisning om en återkomst för Jesus. I samband med hans himmelsfärd uttalades hans andra tillkommelse till lärjungarna av två änglar, med orden: ”Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni har såg honom stiga upp till himlen.” (Apg 1:11)
Och i Paulus brev till församlingen i Tessalonike läser vi (4:16-18): ”När en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv komma ner från himlen, och de som har dött i Kristus ska uppstå först. Därefter ska vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara hos Herren. Trösta nu varandra med dessa ord.” Hör också Paulus i 2 Tim 4:7-8: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet. Jag har bevarat tron. Nu väntar mig rättfärdighetens segerkrans. Den ska Herren, den rättfärdige domaren. Ge mig på den dagen, och inte bara mig utan alla som älskar hans återkomst.”
”VILOTRO”
Därmed är det dags att i en systematik, något beskriva det som symboliskt kan kallas för ”vilotro”. Både ”upptäckartron”, ”frälsningstron”, ”tjänartron” och ”väntetron” är tillsammans med ”vilotron”, om min illustration tillåts, verk av den helige Ande. Det är Anden som hjälper oss som tror, till att trösta varandra. Men redan från Jesus, i evangelierna, framträder ”trons vila” fler gånger som en akt. Tänker här tex. på vad Jesus sa i Matt 11:28-30: ”Kom till mig, att ni som är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda är lätt.” Detta med ”vilotro”, får stå för att innebära en försmak av det himmelska här i tiden; lagom balanserat, rätt positionerat och portionerat för det jordiska. ”Vilotron” är en mindre förvägströst i tiden/för tiden, av den himmelska sabbatsvilan.
Vi finner i evangelierna hur Jesus vakar över att lärjungarna inte bränner ut sig i ”tjänartron”. Hör exempelvis från Mark 6:30-31: ”Apostlarna (lärjungarna) samlades nu hos Jesus och berättade för honom om att vad de hade gjort och vad de hade undervisat om. Han sade till dem: ´Kom med till en öde plats där ni kan få vara ensamma och vila er lite.´ Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta. De gav sig av i båten till en öde plats för att vara för sig själva.”
Ja, den helige Ande hjälper oss, som dagens lärjungar, att som en försmak av det kommande eviga – få leva i ”vilotro”. Det bla. för det som Anden är given; kommen till oss för. Se hur Jesus uttrycker det i Joh 14:14: ”Men Hjälparen, den helige Ande som Fadern ska sända i mitt namn, han ska lära er allt och påminna er om allt jag sagt er.” Eller som det heter i Rom 8:26-27: ”Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord. Och han [Fadern] som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, efter som Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.”
Och denna avslappnat sköna sanning om Andens hjälp, påtalas i Upp 2:29: ”Den som har [viloläge på; rätt inställda] öron, hör vad Anden säger till församlingarna.” Men det går också att dra ihop ”vilotron” till det vi läser i Hebr 11:1: ”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser.” ”Vilotro” är förtröstan. Det går att knyta an till en text i GF/GT då israeliternas uttåg ur Egypten hade skett, och när farao med sin här kom efter dem till Röda havet (2 Mos 14:13-14): ”Mose svarade folket: ´Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som Herren i dag ska ge er. Så som ni ser egyptierna i dag ska ni aldrig se dem igen. Herren ska strida för er, och ni ska hålla er stilla.´” Det är här på sin plats att också citera Hebr 10:30: ”Vi känner [odiamen, ”vi vet vem han är”] honom som har sagt: Min är hämnden, jag ska utkräva, och dessutom: Herren ska döma sitt folk.” Det är sanningar som Guds folk kan ha i åtanke både utåt världen och inåt till sina egna.
”ÖVERVINNARTRO”
Vi kanske inte varje gång får se gudomliga underverk när vi önskar det. Men det finns ”en tro” som i föreställning kan betecknas med ”övervinnartro” eller ”segertro”. Hör sången av Peter Ardenfors från 1987 i Segertoner 578:3: ”Vi har en segertro, en tro som flyttar berg, all fruktan måste fly. Jag vilar i Guds nåd, som varje dag är ny, med framtidstro, med segertro på Jesus.” Denna deltro är knuten till bibliska löften om Lammets blod, som framställan i Upp 12:11: ”De [troende] övervann honom [Åklagaren] genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord, de älskade inte så högt sitt liv att de drog sig undan [martyr]döden.”
Observera också Rom 8:35-39: ”Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi dagen lång, vi räknas som slaktfår. Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. För jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska komma [utveckling i tiden som också medför ondska, typ Internet, AI och nu också kvantdatorer], varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.”
Lewi Pethrus ger som en sammanfattning av ”övervinnartro”, mitt under det att ”tjänartro” i ”vilotro” pågår – i sin (av mig försiktigt bearbetad i språket) bok ”Gå ut på gator och gränder” (Förlaget Filadelfia 1949): ”En av hemligheterna till att kunna bli bevarad genom farorna i fiendelandet är att alltid minnas, vems sändebud vi är. Vi är inte skickade i eget ärende – vi är inte sändebud å egna utan å Kristi vägnar. En stor Kung har sänt oss. Ett mäktigt rike har gjort oss till sina representanter. Diplomaterna i den här världen försumma inte att tillgodogöra sig det skydd, som deras ställning tillförsäkrar dem. Det vore en mycket allvarlig sak att förgripa sig på en ambassad; det vore att förgripa sig på det land som den representerar. Till och med, om de båda länderna kommer i krig med varandra, får deras diplomater resa hem utan att något ont tillfogas dem. Därmed är det naturligtvis inte sagt, att det är någon lätt och behaglig sak att vara ambassadör i ett land, som lever i spänning med ens eget och som när som helt kan förklara krig. Förhållandena kan bli så upprörda, att vedertagna regler inte är mycket värda.
Det berättas om en representant för en världsmakt, att han i en situation av revolutionärt kaos skulle gripas, men han gjorde ett sådant motstånd, att man hotade att skjuta ner honom, där han befann sig. Och så sa han: ´Skjuter ni mig, så skjuter ni på mitt land.´ De vågade inte. Och därmed var hans liv räddat. Vi har en fana, som räddar oss: golgatakorset banér, det renande blodets fana. Och det finns ingenting, inför vilket vår avsvurne fiende djävulen, hur han än rasar, står maktlös som inför försoningsverkets faktum. Uppenbarelseboken säger: ´De övervann honom i kraft av Lammets blod´(Upp 12:11). Det räcker att fly till detta faktum det räcker att hölja oss i denna fana för att de dödande pilarna ska falla verkningslösa till marken. Vårt hemlands och vår Kungs banér är ett evigt segertecken. Det är det effektiva beskyddet, som vi får åtnjuta som Kristi sändebud i fiendeland.” Kampen lugnas genom överlåtelse till Gud. Fast det egna engagemanget, i samverkan med Gud förstås, är inte oväsentligt.
”HEMKOMSTTRO”
Det som omvandlat till bildspråk går att kalla för ”hemkomsttro” eller ”himmelstro” – är tron under jordetiden, den som i profetisk anda i förväg tar ut av det som komma skall en dag; dvs. ”seendet efteråt” ifrån himlen. I den himmelska evigheten behövs ingen och finns igen tro, för då ser vi ”som Gud” – eller som det låter i 1 Kor 13:12: ”Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då ska vi se [ser vi] ansikte mot ansikte [likt Mose i en förebild]. Nu förstår jag bara till den del, men då ska jag känna [känner jag] fullkomligt, så som jag skälv [här på jorden, ovanifrån] blivit fullkomligt känd.” Tänk på orden i 2 Tim 2:19: ”Herren känner de sina”. Tron har övergått i åskådning.
Och ta in följande i Hebr 4:9-10: ”Alltså kvarstår en sabbatsvila [den eviga/himmelska] för Guds folk. Den som går in [gick in] får vila sig från sina gärningar, liksom Gud [efter skapelsen] vilade från sina [på den sjunde dagen].” I Upp 14:13 lyder det: ”Och jag hörde en röst från [i) himlen: ´Skriv: Saliga är som härefter dör [dog] i Herren. Ja, säger Anden, de får vila från sina mödor [de vilar nu], för deras gärningar följer dem.´”
SKILLNADER
När vi funderar kring och dryftar med varandra om, hur mycket tro någon bekännande kristen kan ha, hur hög styrka i skala 1-10 av tro var och en kan mäta upp åt sig – då får vi akta oss för att hamna i att söka jämförelser och ”kopieringar”. Det är inte rådligt att ens syfta till, eller mena sig efterlikna någon av de bibliska gestalterna. Ta bara vad Paulus beskriver [inte enkelt att leva upp till i en efterbildning] i 2 Kor 10:3-5: ”Jag lever i världen men strider inte med värdsliga vapen. Ty de vapen jag brukar i min kamp hör inte denna världen till utan får kraft av Gud att bryta ner starka fästen. Jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud, jag gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus.”
Se också 1 Kor 9:22-23, där Paulus framhåller att han i Andens frihet och oberoende, har blivit något för alla för att alla människor, för att kunna vinna dem: ”För alla har jag blivit allt, för att i alla fall frälsa några. Allt gör jag för evangeliet, för att även själv få del av det.”
Nej, oavsett om det gäller ”upptäckartro” (för den som redan är frälst, kan det ju handla om att bevara det heliga, samt gå på ny upptäcktsfärd i Bibeln), ”frälsningstro”, ”tjänartro”, ”väntetro”, ”vilotro”, ”övarvinnartro”/”segertro”, eller ”hemkomsttro”/”himmelstro” – är det inte av goda att med att söka överträffa varandra för att göra oss ett namn, eller för kunna skryta med att vara bäst. De olikheter vi kännetecknas av; är berikade med – får vi ställa till Guds/Andens förfogande och låta det bli delar av Herrens mångfaldiga verk. Så som jag är, behöver och kan ingen annan vara. Och jag i min tur har ingen anledning att ägna tid och kraft åt att plagiera andra, för då blir jag endast en ”second hand”. Herrens Ande vill ha oss alla i original. Jesus hade ingen tanke på att göra alla sina lärjungar, då eller nu, till spegelbilder av varandra. Men en bön att be är att alla kristna i en själavinnande ”kultur”, har som en prioritet att genom relation söka ”förstå” varje människa för att vinna så många som möjligt – då är sannolikt den hittills största väckelsen ”född”.
NORRBY IGEN
Det jag nu ska berätta här till slut i bibelarbetet, är ett exempel på både drag av personlighet hos mig som en troende, och med påplussad härlighet av Gud. Dessa båda sidor, min personlighet: karaktär, frimodighet, ödmjukhet och det gudomen: Fader, Son och Ande – sammanstrålar till en harmoni med inslag av crescendon. En tidig förmiddag i mitten på november 2025, talade Herren till mig igen om min och hans enkla mission i Norrby, en stadsdel i Borås där jag bor på 7:e våningen vid själva ”livsnerven”: torget. Det var dags för ett steg till. Som jag förstod det, skulle jag öppna mitt hjärta till att ge utrymme åt en ”hemlig församling” där. För det är uppenbart svårt för muslimer på den i ”utsatthet” rödlistade, att bryta med islam så att det märks utåt. Men precis som det sker i muslimska länder, sa Herrens Ande, kan Jesuslängtande muslimer få anknyta till dig och din tro i hemlighet.
Jag fick även ett namn för det gudomliga ”tilltaget”, nämligen ”Guds famn”. Så från och med att Gud talade med mig om det utökade verket, famnar jag de muslimer (män och kvinnor) som numera hjärtligt hälsar på mig, som relaterar till mig, som frågar efter min fru Kerstin på demensboendet, eller som öppet kallar mig för ”pastorn” eller ”prästen”, och som varit upp och sett min lägenhet. Jag räknar i Anden/i min tro in dem en och en i den hemliga ”hjärtförsamlingen”: ”Guds famn”. Bara Gud vet vad detta profetiska kan leda till, i detta nu – då tex. den muslimska diktaturen i Iran skakar, och å andra sidan – då Israel knyter fredsband med den lilla muslimska nationen: Somaliland. Märk väl, att landets särskilda sändebud till FN, är en kristen företagare från Sävsjö. Stora förändringar i den muslimska världen, kan leda till öppenhet för kristen tro kring lilla Norrby torg. Men må Herrens vilja ske i allt!
Sigvard Svärd - 2026-01-10 12:34