Två av Guds storverk: Israel och församlingen – Del 1
Två av Guds storverk: Israels folk som samling (hebr. kahal, maskulint, och edah, feminint – samt den kristna församlingen (grek. ekklesia, feminint, och soma Christo, maskulint) – Del 1
Sigvard Svärd - 2026-03-25 05:00
Den här artikeln är ett läsarmejl vars åsikter är skribentens egna.
I den här artikeln skriver Sigvard Svärd om två av Guds största verk: Israels folk och den kristna församlingen. Med utgångspunkt i Bibelns texter följer han hur dessa växer fram genom historien – från patriarkerna i Gamla testamentet till den nytestamentliga församlingen som byggs på Kristus. Samtidigt lyfter han fram hur Gud verkar både i det lilla och i det stora, och hur allt ytterst hänger samman i Guds plan.
Bibelläsaren har alla möjligheter, att i Bibelns texter under den helige Andes påverkan, få uppleva Herrens helighet och härlighet. Det gäller i de små delarna; i en enda vers eller genom ett enda ord – även om det skulle vara uttaget ur ett sammanhang. Men också i de stora sjoken; en bibelbok i sin helhet, eller i ett längre stycke av kontext. I visst avseende, i särskild situation – går det inte att avgöra vad som är viktigast, det myckna eller det mindre.
Smått och stort
Jämför med Guds skapelse: naturen, som både har stort och litet; mäktiga berg och hav, men även småsten och bäckar. Det går faktiskt, för att bruka substantiven (grek.) makros och mikros, att upptäcka hur det lilla i naturen ibland är det som bestämmer över det stora. Tänk på, i överförd mening, hur det gamla ordspråket lyder: ”Liten tuva stjälper ofta stora lass.” Min frus första bibel (Psaltaren och Nya testamentet), julklapp av föräldrarna 1959, är så liten i texten att jag har svårt att läsa den. Men Kerstin har gjort små anteckningar här och var, vilken gör den för mig till en specifik ”storhet”.
Ja, och för att lyfta fram det lillas betydelse: makros som ett prefix för stor och liten, kan faktiskt hittas i mikros. Utifrån en enda mänsklig cell/gen (dna), kan studier bedrivas och diagnos ställas på hela människan. Observera Bibelns korta verser/satser, vilket mäktigt innehåll de har (använder Svenska Folkbibeln 2015 i detta teologiska epos om inget annat anges), exempelvis: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” (1 Mos 1:1), eller Mark 1:1: ”Här börjar evangeliet om Jesus Kristus, Guds son”, eller Joh 14:6: ”Jesus sade till honom [Tomas]: ´Jag är vägen, sanningen och livet´”. Så här kan man hålla på länge, och gå över till det ännu mindre, som hebreiskans Sela (pausa musiken och inom sig lyssna till efterklang) i Psaltaren eller Amen (tänka efter och bekräfta: ”ske så”) i både GT och NT.
Detta med smått och stort, återfinns överallt i Bibeln, i berättelser och i undervisning. I allt och överallt, vilar och vakar profetians helige Ande, så att det gudomliga blir uppenbart – och som en följdverkan: de mindre delarna kuggar in, under smörjelse, i takt med helheten. Det går att föreställa sig skeendet som en klockas urverk. Från min uppväxt, minns jag väl hur en klockmakare bar sig åt, eftersom jag från och till umgicks med sonen i huset. Minns hans verktyg, hur han plockade och smorde upp, och hur han lyfte klockor till örat och lyssnade. Nära hans arbetsplats var förbjuden mark.
Två Guds storheter
Som varande två av Guds storheter, ska jag här hänvisa till Israel/judafolket (GF) och till den hednakristna församlingen (NF). Båda dessa Guds storheter ”skapades”/”föddes” först efter att ha funnits som evighetsberedda planer (”graviditeter”, om man säger så) i Guds hjärta. Först hos Gud sedan av Gud. Då det kommer till frågan om Israel/judafolket, handlar det både om ”himmelsk” andlighet och ”jordiskt” kulturella, sociala och politiska element (”mänskligt blod”, jfr. 1 Mos 4:8, Matt 23:35, Hebr 12:24). Här möts den gudagivna ”lagen” (toranh), tecknet ”gudstjänst” (hebr. oth-shareth, se 2 Mos 3:12), ”reglerad”/”villkorad” nåd (jfr. stadgorna ”försoningsdagen” 3 Mos 16:18-19, ”jubelåret” 3 Mos 25:11-12 samt ”efterskörden” 19:9-10, det sist nämnda som ”nådesmat” åt fattiga och främlingar) och till detta en bestämd och synlig administration/organisation, som både kan konstateras och bedömas på jorden. I stort som smått är regler och ordning inkorporerad i allt. Men Gud ändrade också efter behov, som efter syndafall bland- eller av folket, eller i samband med tider av ockupation och fångenskap.
När den andra storheten ställs fram, den nytestamentliga/den hednakristna församlingen, då är det enbart himmelsk andlighet (”Kristi blod”) som är det allra innersta livselixiret, både inom gudomen och för Jesustrons människor: ”Fridens Gud har i kraft av ett evigt förbunds blod fört fårens store herde, vår Herre Jesus, upp från de döda.” (Hebr 13:20) Församlingen kallas i Bibeln både för Guds församling och för Jesu församling. Här erbjuds nåden ”oreglerad”. Guds kärlek är i själva utsläppet ”villkorslös”/”kravlös”.
Fast när dessa gåvor väl tagits emot, följer ett ansvar om att inte ”synda på nåden” (Rom kap. 6) – som det heter i Tit 2:12-13: ”Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och i stället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är, medan vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet.” Som nummer två efter Kristi blod, är den helige Ande svaret för församlingen.
Båda folken har Abraham som sin ”far”. Israel biologiskt (”Abels blod”) i jordiskt släktband, och för församlingen (med ”Kristi blod”), gäller det tron i meningen ”andligt släktskap”. I den kommande eviga världen, är de två storheterna förenade till ”bruden” åt brudgummen Jesus, också kallad ”Lammet” (Upp21:9-14). För att täcka in en undervisning om de två storheterna, dedikerade av Gud för två olika uppdrag, håller jag mig till en i taget – även om materialet om dem, går in och ut, fram och tillbaka på Bibelns blad. Guds ord är givet åt oss som ett färdiglagt pussel, men där varje del är Guds ord i litet format.
Israel/judafolket
I 1 Mos 32:24-30, beskrivs dramatiskt, inte under de bästa förutsättningarna, hur Guds storhet, Israel, blev till genom Herrens byte av namn på Jakob till Israel: ”Och Jakob blev ensam kvar [vid Jabboks vadställe, vattenrik biflod till Jordan]. Då brottades en man med honom [som om Gud ville besegra Jakobs ego, likt vad som händer i det bibliska dopets första fas, samtidigt som han skulle ”föda om honom” till en annan, jfr. Rom 6:3-5 om dopet] ända till gryningen kom. När han såg att han inte kunde övervinna Jakob, slog han honom på höftleden så att höften gick ur led medan han brottades med honom. Och han sade: ´Släpp mig, för gryningen är här.´ Men Jakob svarade: ´Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.´
Då sade han till honom: ´Vad är ditt namn?´ Han svarade: ´Jakob [”den som håller i hälen”/”den som bedrar”].´ Han sade: ´Du ska inte längre heta Jakob utan Israel, för du har kämpat med Gud och med människor och segrat [både i nuet och historien bakåt]. Och Jakob frågade: ´Låt mig få veta ditt namn.´ Han svarade: ´Varför frågar du efter mitt namn [Herrens namn fick inte i sin heligast form, JHWH, uttalas på jorden]?´Och han [Herren] välsignade honom där. Jakob kallade platsen för Penuel [”Guds ansikte”], för han tänkte: ´Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå har mitt liv skonats [jfr. 2 Mos 33:11, 5 Mos 34:10].´”
Men Jakob gick fysiskt haltande efter det. Så är det också, fast tvärtom, efter ett nytestamentligt dop i vatten, att den döpte är ”andligt märkt” av Gud i sitt hjärta: ”Efter denna bild [Noas ark] frälser nu dopet också er. Det innebär inte att kroppen renas från smuts utan är ett rent samvetes bekännelse till Gud genom Kristi uppståndelse”. (1 Petr 3:21) Häpnadsväckande nog, erfor jag vid min återkomst 1968 från avfällighet, att i samma ögonblick – verkade det dop på/i mitt samvete som skett flera år tidigare. Direkt hörde det till Gud igen, hans signatur kom tillbaka. Nåd utöver nåd är bästa ordet. Amen!
Alltså ”framtaget” av Israel (i förlängningen också benämnt som judafolket efter Jakobs son Juda), skedde först efter en himmelsk ”graviditet”, som den helige Ande ruvade/vilade/svävade över tills en ”födelse”/”skapelse” skett. Tankarna kan gå till hur Anden ”rörde sig” över ytan inför att Gud skulle skapa i 1 Mos 1:2: ”Och Guds Ande svävade över vattnet.” Detta ”vilande” över något som gudomligt ska bli till, är en av Andens egenskaper och uppgifter inom gudomen. Så verkar himlen genom Guds Ande över gudstjänster där man samlats i Jesu namn, och över evangelisation/mission när det sker i samma namn. Räkna med att det pågår mycket i förväg av himmelskt ”tänkt”/”planerat”, då man lever och satsar i tro/förtröstan utifrån namnet Jesus. Släpp inte det taget. Amen!
Vi får i Bibeln följa Israel/judafolket i både andlig, social och politisk funktion. Det gäller före GF-lagens tid med Mose (Abraham…Josef), och naturligtvis under den. Gudomligt utvalda är folket, men ej med ett frälsande blod: ett folk, ett land, en nation, ett rike: egen administration, kultur/tradition, och som sagt: nåden är ”reglerad”/”villkorad”. Herrens bestämda önskemål om vad som skulle karakterisera folket, framkommer bla. i 2 Mos 20:1-17, 3 Mos kap. 19, 5 Mos 6:7-22. Det står klart, att Israel är både ett kämpande och segrande folk. En ”mark” som pågående behöver kultiveras/förädlas.
”Tidsbroar”
Två Herrens ”tidsbroar” finns det att reflektera kring om Israel/Judafolket: 1) Den ”förebådande bron” mellan Adam, Abraham, Sem – och Jakob/Juda /Mose, samt 2) ”Förverkligandets bro”, den mellan Jakob/Juda/Mose till – Jerusalem/Jesus/Pingstdagen. Här gör jag en symbolisk överföring till Guds handlande allmänt sett, för det kan sägas att Gud lägger sådana ”tidsbroar” över lag i troendes liv. ”Broar” som inte är händelselösa när vi går på dem, utan som är förberedelser för något nytt/mer som Herren har planlagt. När vi går upp/ut på en sådan ”tidsbro”, är det vara av stort värde att tänka efter, liksom ”stanna” och ”se sig omkring”; lyssna efter Guds röst och ”titta efter honom” – innan vi går ner/av på andra sidan.
Det måste inte vara ”en bro över mörka vatten” (trouble water), utan kan likaväl vara en ”tidsbro” som ”uppstår” mitt i att det pågår något positivt. Lägg märke till, som ett exempel på det sistnämnda, vad som hände på en av Palus missionsresor (Apg 18:19-21): ”De kom till Efesos, och där lämnade han de andra [missionärerna]. Själv gick han in i synagogan och samtalade med judarna [Paulus var ju själv jude (jfr. 2 Kor 11:22, Fil 3:4-6), men här markerar han skillnaden mellan de judar som ännu stod under lagen och fortfarande väntade på Messias – och med sig själv, som mött Jesus Messias/Kristus och stod under nåden]. De bad honom stanna längre, men han avböjde och tog avsked och sade: ´Jag kommer tillbaka till er igen, om Gud vill.´ Sedan seglade han ut från Efesos.” Paulus hade lagt tidsfaktorerna i Herrens händer.
En ”ögonsten”
Israel är ett folk komna ur Guds hjärta, inberäknade i en evig plan. Och Gud förhåller sig till dem som hans ”ögonsten” (5 Mos 32:10, Sak 2:8), det vill säga, som det mänskliga ögats centrala och känsligaste del: pupillen/kristallinsen. Men det handlar inte om att Herren ser genom Israel/judafolket med sina planer, sina steg inom sitt rike. Israel är inte Herrens ”seende”, måttstock eller våg. De är visserligen i helighet ”Gudsformade”, men samtidigt jordiskt födda. Fast Gud visar sig, uppenbarar sig, låter sin röst höras – i det han skapat. Herren är rädd om sitt storverk, Israel/judafolket, och vakar över det. Men inget skapat ska tillbes, endast Skaparen (Fader, Son och helig Ande).
Åter igen, Herren kämpade (”brottades”) som med ”födelsevåndor”, för att i nästa akt – ”förlossa fram” Israel/judafolket. Israel fanns alltså först ”i honom” som en graviditet, och sedan av honom som ett barn. Samt, att som en ytterligare sida av folkets ”födelse”, fick Herren ”leta reda” på dem i Egyptens land, och i närkamp med Ondskan (Farao) ta dem därifrån. Precis så kom det också att ske med Jesu födelse: först född i Betlehem, sedan ”utkallad” från Egypten. En bild på den nytestamentliga frälsningen. Först var vi hedningar Guds barn, i meningen skapade av honom. Sedan blev vi Guds barn i andligt hänseende, genom räddningen från Djävulen och världen, i Jesu Kristi frälsningsseger på Golgata. ”Födda på nytt”/”nya skapelser” i Jesus Kristus.
Onekligen handlade Israel om en ”folkförsamling” i sociologisk mening, och alla de tolv stammarna kunde kalla just sitt folk för ”församling”. Hör texten i 4 Mos 1:1-4: ”Herren talade till Mose i Sinai, i uppenbarelsetältet, på första dagen i andra månaden av det andra året efter deras uttåg ur Egyptens land. Han sade: ´Räkna antalet av Israels barn, hela deras församling efter deras släkter och familjer. Skriv upp namnen på alla män, varje person för sig, alla vapenföra i Israel från tjugo år och uppåt. Du och Aron [din bror] ska mönstra dem efter deras häravdelningar. En man från varje stam ska vara med er, den som är huvudman [äldste] för sin stams familj.”
Men till detta med Israel som en allmän samling av folk (israeliter/judar), förvisso oväntat och specifikt utvalda av Gud framför alla andra folk trots ”litenhet”, ja, faktiskt ”minstingen” bland folk (se 3 Mos 20:24, 5 Mos 4:8, 7:7, 27:1-9, 28:10) – så går det att i Bibeln, registrera en gudomlig utväljelse inom folkförsamlingen, som för tankarna till en sakral församlingsdel, dock med svärd inom räckhåll. I det senaste, kan man iaktta lärjungen Petrus – hur han i sin judiska utkorelse, ”instinktivt” med sitt svärd, ville skydda Jesus i Getsemane. Men han fick erfara hur Jesus andligt gick på en ”gudomlig tidsbro” – han var på övergången mellan GF/den mosaiska lagen och NF/den nytestamentliga församlingen (Luk 22:38, 49-51, Matt 26:51-53).
I GF-anda uttryckte Jesus som nummer ett i situationen: att (1) det räckte med två svärd. Men när Petrus använde ett av dem mot en av de romerska soldaterna, och så högg av dennes ena öra – sa Jesus på ”broövergången” där han stod mellan lagens ”krigiska tid”, och NF:s nådatid/”vapenlöshet”, att (2) det ”är nog”; inget mer av det här slaget. Och för att slutligen i evangeliets atmosfär tillägga (3): det är dags att sticka svärdet i skidan, för den som tar till svärd, kommer att dö genom svärd. Se krigens konsekvenser.
Manligt och kvinnligt
Det är av högt värde med bifall åt, att Israel som ett begrepp för en folkförsamling, grammatiskt – både har en maskulin sida (hebr. kahal) och en feminin (hebr. edah). Det räcker inte med att i ärendet hänvisa till en exegetisk-teologisk symbolik eller liknelse, eftersom Guds skapelse av människan i Eden innebar både manligt (Adam) och kvinnligt (Eva). Nej, det rör sig om ett objektivt faktum. Domarna Gideon och Debora var inte endast samtida på 1300-talet f.Kr. i tjänst för Gud, utan också representanter för Herrens dubbelverkan: man och kvinna; manligt och kvinnligt; maskulint och feminint. Notera också att Herren i Bibeln kallar Israel både för sin son (”ut ur Egypten kallade jag min son”, Hos 11:1) och för sin dotter (”dotter Sion, Jes 62:11, som både kan vara folket och Jerusalem). Kallelseursprunget är gudomligt, och den biologiska och ”andliga genetiken” – är både maskulin och feminin. Och Herren Gud tittar efter båda sidorna hos sitt folk Israel.
Den insiktsfulle får ge belägg åt, att exakt som de skapade/Gudsfödda Adam och Eva föll för Ormens frestelse – så kan ”skapelsen”: det Gudsfödda Israel, falla för den Ondes listiga förförelse till synd mot Gud, bla. genom otrohet (avgudadyrkan/ockultism), högmod (gå egna vägar i stolthet), ohederlighet (utnyttjande för den egna vinningen) och kärlekslöshet (obarmhärtighet och misskund).
”Församlingsfolket”
Det kommer fram, att det inom Israels allmänna begrepp: folkförsamling, skedde en uttagning av somliga till mer direkt andlig tjänst. Notera vad som står i 4 Mos 16:1-8: ”Kora, son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, tog med sig Datan och Abiram, Eliabs söner, och On, Pelets son, av Rubens söner, och gjorde uppror mot Mose. Tvåhundrafemtio män av israels barn följde dem, furstar i församlingen, utvalda från folkförsamlingen, ansedda män. De samlade sig mot Mose och Aron och sade till dem: ´Nu får de vara nog! Hela församlingen är helig, allesammans, och Herren är mitt ibland dem. Varför upphöjer ni er över Herrens församling [jfr. sekularisering, liberalteologi relativism, samt högmodet av att välja politisk korrekthet – i dagens kristna sammanhang]?´När Mose hörde det föll han ner på sitt ansikte. Sedan talade han till Kora och hela hans grupp och sade: ´I morgon ska Herren visa vem som [andligt] till hör honom, vem som är helig och vem som får komma inför honom. Den han utväljer ska få komma inför honom.
Gör så här: Ta era fyrfat [bärbar eldstad i koppar eller guld, att bruka i både det rituella och vardagliga], du Kora och hela din grupp, och lägg eld i dem och strö rökelse på dem inför Herrens ansikte i morgon. Den man som Herren då utväljer, han är den helige. Nu får det vara nog [svar på tal med samma ord], ni Levi söner!´ Och Mose sade till Kora: ´Hör, ni av Levi söner! Är det inte nog för er att Israels Gud har avskilt er från Israels [folk]församling för att låta er komma inför sig och göra tjänst i Herrens tabernakel och stå inför [folk]församlingen och betjäna den.´”
Uppmärksamma också andra uttryck om en ”sakral kärna” som blivit utskrivet i både GT och NT, exempelvis ”kvarlevan”/”återstoden” (Sef 3:13-15), ”de stilla i landet” (Ps 35:20), ”Guds Israel” (Gal 6:16), ”det andliga” och ”sanna Israel” (Rom 9:6-8). Och reflektera över Jesu ord om Natanael (Joh 1:47): ”en sann israelit som är utan svek”. I Dom kap. 17-19, beskrivs avfall, bla. av ett par leviter, som kom att medföra betydande olycka i Israel. Det var inte självklart att tron hos de ”troende” vårdades i frestelsens stunder.
Brudgummen har bruden
Lägg märke till hur det är skrivet i Joh 3:26-29, utifrån en diskussion mellan Johannes Döparens lärjungar [judar från Galileen] och en jude [från Judeen]: ”De gick till Johannes och sade: ´Rabbi, han [Jesus, sagt i respekt eller avundsjuka om vad de såg och hörde] som var med dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om – nu döper han, och alla går till honom”´ Johannes svarade: ´En människa kan inte ta sig något utan det ges henne från himlen [inte ens ett ”Guds barn”, en Messiastroende jude eller en Jesustroende kristen]. Ni kan själva vittna om att jag sade: Jag är inte Messias, jag är sänd framför honom. Brudgum är den som har bruden. Men brudgummens vän [sagt i tredje person] står där och lyssnar till honom, och han [jag Johannes] gläder sig över brudgummens röst. Den glädjen är nu min helt och fullt.´”
I ärendet går det att föreställa sig ”bruden”, som de troende i Israel [ett pågående verk från tid till tid]. Det vill säga, inte judafolket allmänt sett, utan vad som kan kallas ”församlingsfolket”; det innerstas ”inre” i Israel; de ”fromma”. Brudgummen, Jesus Messias, har ”bruden”, som skymtar fram inom den allmänna menigheten. Kanske illustrativt beskrivet i Höga Visan 2:14, där brudgummen talar: ”Du min duva i bergsklyftan, i klippväggens gömsle! Låt mig se ditt ansikte, låt mig höra din röst, för din röst är ljuv och ditt ansikte är skönt.”
Att Israel beskrivs i manliga termer är oundvikligt, men Israel presenteras alltså även som en kvinna, se tex. Upp 12:13, där draken/djävulen är ute efter att förgöra henne: ”När draken såg att han var nerkastad på jorden [jfr. Jes 14:12-15 och Hes 28:13-17], förföljde han kvinnan [”Maria”/Israel] som hade fött Sonen [Jesus, i jordisk gestalt]. Men kvinnan fick den stora örnens vingar [allegoriskt: flygplan, änglahjälp eller den helige Andes ”vingar”, jfr. Jes 60:8] att flyga ut till en plats i öknen, där hon skyddad från ormen får sitt uppehälle under en tid, tider och en halv tid [sannolikt tre och ett halvt år]. Staden Jerusalem, som Guds/Israels ”dotter”, kan också ses som en å ena sidan en maskulin kunglighet och en brud. Lyssna också till dessa ord i Höga Visan (1:12): ”Medan kungen håller sin fest sprider min [kvinnliga] nardus sin doft.” Eller (6:3): ”Vacker som Tirsa [”ljuvlighet”, en vackert belägen stad i norra israel] är du, min älskade [brud], ljuvlig som Jerusalem”.
Herren som egendom
Och hör hur det i ett positivt framtidsutlåtande av Herren lyder (Hes 44:28), om några leviter – därför att de vid visst tillfälle, inte som andra leviter övergav honom: ”Detta ska vara deras [Sadoks söners] arvedel, att jag själv är deras arvedel [det vill säga. ger mig åt dem; de får mig innan arvet fördelas i tidens avslutning]. Ni [andra som är i min tempeltjänst] ska inte ge dem någon egendom i Israel [de behöver inte det], för jag ska själv vara deras egendom [de ska ha rätt till mig, jfr. Joh 1:12 om det nytestamentliga trons folk – ”rätt att bli (vara) Guds barn”; fullmakt därtill].
Idag kan vi tala om Jesus-Messiastroende judar, men även om Jesus- Kristustroende. En dag ska detta fullbordas rörande Israel totalt (Jes 62:12: ”Man ska kalla dem ”det heliga folket”, ”Herrens återlösta”. Bekräftande låter det i Rom 11:26: ”Och det är så hela [fet stil av mig] Israel ska bli frälst, som det står skrivet: Från Sion ska Frälsaren komma och ta bort ogudaktigheten från Jakob. Och detta är mitt förbund med dem, när jag tar bort deras synder [de ska vara mitt frälsta folk].”
Ordning och reda
Efter Jakob och hans tolv söners tid i den bibliska historien, blev det dags för Mose ur Levi stam (2 Mos 2:1-10), att i första hand som andlig ledare gå in i tjänst för Herren, med inriktning på ”gudstjänst”. Lyssna till orden i 2 Mos 4:22-23b: ”Du ska säga till farao: Så säger Herren: Israel är min förstfödde son [om man inte räknar in Adam], som jag har sagt till dig: Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig”. Och fortsättning följde i det gudomligt planlagda, med att Mose på Herrens uppdrag tillsatte domare/huvudmän (2 Mos 18:13-26). Även präster (28:1-4) och överstepräster tillkom under strikt ordning (3 Mos 21:10-15), samt äldste (4 Mos 11:16-17). Och det är till nytta för förståelsen, att också räkna in 4 Mos kap. 1-4, 17:1-13, 18:1-7, om hur Mose på Herrens ord organiserade upp för Israel både i fråga om det sociala, det politiska och för gudstrons utövande.
Också frihet
Men förutom det administrativa (gudstjänstordningen inräknade), hör det också till att ta in det mer spontana, baserat utifrån en Herrens ”tjänstefrihet” som fanns trots ”lagiskheten”. Och det är typiskt för Gud, att det mitt det omutbara/absoluta, finns en nådens ”löplina”. Ett exempel på sådan ”fri” andlig tjänst, upptäcker vi hos Mirjam, en syster till Mose och Aron. När Israels barn gått på torr mark genom Röda havet, medan faraos hela här strukit med då de två murarna av vattnet slog ihop, skedde följande till synes oplanerat: ”Och profetissan [således känd för gåvan att profetera] Mirja, Arons syster, tog en tamburin i handen, och alla kvinnorna [inte omöjligt en halv miljon] följde med henne med tamburen och dansade. Mirjam sjöng för dem: ´Lovsjung Herren, högt är han upphöjd! Häst och ryttare störtade han i havet” (2 Mos 15:20-21). Bibelläsaren kan även se hur Mirjam i 4 Mos kap. 12, tillsammans med Aron, gick emot brodern Mose – vilket de tillfälligt fick svara för inför Herren.
Och Josua, en ung ”fri” tjänare till Mose, som omnämnts vid besegrandet av fienden Amalek och hans folk (4 Mos 17:13-14), blir på nytt omskriven i 33:7-11: ”Mose tog tältet och slog upp det utanför lägret, långt ifrån lägret. Han kallade det för uppenbarelsetältet. Var och en som ville rådfråga Herren måste gå ut till uppenbarelsetältet utanför lägret. Så ofta Mose gick ut till tältet stod folket upp. Var och en ställde sig vid ingången till sitt tält och såg efter Mose tills han kommit in i tältet. Varje gång Mose kom in i tältet sänkte molnstoden [metafor för den helige Ande] sig och blev stående vid ingången till tältet, och Herren talade till Mose. När allt folket såg molnstoden stå vid ingången till tältet reste sig alla och bugade till marken, var och en vid ingången till sitt tält. Och Herren talade med Mose ansikte mot ansikte [likt med Jakob tidigare], som när en man talar med en annan. Sedan vände Mose tillbaka till lägret. Men hans tjänare Josua, Nuns son, som var en ung man, lämnade inte tältet.” (Se även om Josua i 4 Mos 27:18-23, 5 Mos 34:9, Jos 4:14.)
När Salomos tempel var byggt 900 f.Kr., fick de tidigare funktionerna från tabernaklet (förbundsarken/nådastolen) och uppenbarelsetältet i praktiken leva kvar (jfr. 2 Krön kap. 5-7, 1 Kung kap. 8.) ”Församlingsandligheten” bestod, fast formerna blev något förändrade.
De två rikena
Löfteslandet hade delats i kungadömena Nordriket/Israel med Galileen, och Sydriket/Juda med Judeen och Jerusalem. Genom profeten och domaren Samuel, hade Saul smorts till Israels förste kung. Detta blev ett betydande insteg i Israels religiösa liv, även om Saul inte hade något med tabernaklets eller uppenbarelsetältets tjänst att skaffa (jfr. 1 Sam 14:31-35, 15:16-17). Att välja en kung över sig likt hur andra folk hade det, var egentligen inte i harmoni med Guds vilja, men blev ändå godkänt. Men faktiskt profeterade Saul en gång ”spontant” då Guds Ande kom över honom (1 Sam 10:9-12), vilket medförde att ett ordspråk myntades: ”Är också Saul bland profeterna?”
Längre fram med David på kungatronen för både Israel och Juda, samt efter att han återtagit Jerusalem från fiendefolket jebuseerna – påbörjades en tydligare koppling mellan det politiska och det andliga, men med det senare som huvudsumma. Exempelvis när förbundsarken, i samband med segern, förs tillbaka ur fiendefolkets ägo, i en första handling till ett hus utanför Jerusalem, för att i en andra etapp tas in i Jerusalem. Då dansade David en spontan dans redan under den första förflyttningen, för att i den andra delen, i profetisk tillbakablickande oberoende ”Josefsanda”: hoppa och dansa iklädd en färggrann prästdräkt (2 Sam 6:5, 10-15). Kanhända en förebild på hur det kan komma att gå till vid Jesu återkomst för att hämta församlingen/de troende (1 Tess 4:13-18): Först ett ”uttågsryck” upp i skyn från välden, och sedan i en andra fas – ett ”intåg” i himlen från någon dimension i rymden.
Kung Salomo
Tänk på det Petrus uttalar om Jesus i sin predikan på första pingstdagen (Apg 2:29-31): ”Bröder jag kan öppet säga er att vår stamfar David är både död och begraven. Hans grav finns här hos oss än i dag. Men han var profet och visste att Gud med ed hade lovat att sätta en av hans ättlingar på hans tron. I förväg såg han Messias uppståndelse och sade: Han ska inte lämnas åt dödsriket, och hans kropp ska inte se förgängelsen.” Märk hur andligheten från förr, både registreras och blir erkänd.
Med Salomo på kungatronen kom det politiska och det andliga att bindas samman till vad som då förväntades bli oskiljbart, också angående de två rikena Syd och Nord. Salomo började med att be Herren om vishet som kung och domare (1 Kung 3:5-28), för att i en kulminerande bana – bygga det heliga och härliga templet (kap. 8-9).
Drottningen av Saba häpnade vid sitt hovbesök i Jerusalem över Salomos vishet, rikedom och makt – och hon uttryckte sig som följer: ”Så var det då sant det jag i mitt land hörde om dina ord och om din vishet. Jag ville inte tro det, förrän jag kom hit och fick se det med egna ögon. Men se, inte ens hälften hade berättats för mig. Du har långt mer vishet och rikedom än jag har hört genom ryktet. Lyckliga är dina män och lyckliga är dessa tjänare, som ständigt får stå in för dig och höra din visdom. Välsignad är Herren Gud, som har funnit sådant behag i dig och satt dig på Israels [hela judafolkets] tron! Herren älskar Israel för evigt, det är därför han har gjort dig till kung, för att du ska skipa lag och rätt.” (1 Kung 10:6-9)
Fram till sin död stod Salomo med det ena benet i det sociala och med det andra benet i det andliga (se hans författarskap i trilogin: Ordspråksboken, Predikaren och Höga Visan), men det politiska med krig lyste med sin frånvaro.
Fångenskap i Babel
Efter Salomos död, blev landet ånyo uppdelat i Nordriket/Israel med Galileen, Nasaret och Samarien – och andra hälften: Sydriket/Judeen, med Betlehem och Jerusalem. Denna uppdelning pågick när Babylons kung Nebukadnessar, två gånger angrepp Juda och Jerusalem 605 och 587 f.Kr., med förstörelse och rivning av Salomos tempel och Jerusalems mur, samt bortförandet av ”sydjudar” till fångenskap i Babel.
Det förändrade inte endast det sociala livet i staden, utan också det religiösa, då tempeltjänsterna och ”församlingslivet” som var knutet till folket i helg och vardag – upphörde. Det sakrala livet utan tempelordning fick ta sig andra uttryck. Och de judar som levde i fångenskap i Babel (den totala fångenskapstiden räknas till 70 år), hade att justera till ett ”församlingsliv” utan templet och dess fasta liturgiska ordningar där. Att, tidvis i smyg, beroende på hur tron på Israels Gud vunnit erkännande i det kungliga hovet, så skedde individuell bön tre gånger om dagen med ansiktet vänt mot Jerusalem. Ett sätt som höll tron levande. Men det var tungt och sorgligt.
Verkligheten framställs i Klagovisorna bla. med: ”Dottern Sions äldste sitter stumma på marken, de kastar stoft över sina huvuden och klär sig i säcktyg.” (2:10) Det blev nu profeternas tid att visa på ”församlingen”. I denna sak kan man anta att ”profetskolorna” 200 år tidigare (2 Kung 2:1-18), nu hade sin blomningstid. Dessa ”skolor” hade liksom uppstått i rätt tid, för att det skulle finnas flera profeter i tjänst när de som mest behövdes. I spåren av ”profetlärjungar” från Elias och Elishas dagar, var profeter som Jeremia och Hesekiel med flera, redo för tjänst. Herren har haft och har, många sådana profetiskt förberedda tider. Inför Jesus Messias/Kristus återkomst och tidens avslutning ingår flera.
Den nya tempeltiden
När judars återvändande till Jerusalem, med återuppbyggnaden av templet och muren c:a 500-450 f.Kr, stod i begrepp att inträffa under kung Kores och den Medio-Persiska överhögheten i Babylon, då utsåg Kores den dåvarande judakungens [Jekonjas] sonson Serubbabel till ståthållare över Judeen och Jerusalem. Skriftligt tillstånd gavs honom att bygga upp templet och muren, samt återföra från Babel de heliga tempelföremålen som stulits därifrån. Detta ”det andra templet”, har kommit att kallas för just ”Serubbabels tempel”.
Med ett tempel igen, återinfördes också det judiska folkets gudstjänstliv (jfr. Esra 6:13-22, Neh kap. 7-12). Vid denna tid (400 f.Kr), profeterade Malaki (3:1) i Herrens namn: ”Se, jag ska sända min budbärare [kom att visa sig vara Johannes] och han ska bereda vägen för mig [Jesus Messias/Kristus]. Och Herren som ni söker [i ert andliga behov] ska plötsligt komma till sitt tempel, förbundets sändebud som ni längtar efter. Se, han kommer, säger Herren Sebaot.” Mer än ett momentum kan räknas in i Jesu kommande ”till sitt tempel”. För det (1) första när Jesus 40 dagar gammal, bars fram i templet av sina föräldrar för att helgas åt Herren (Luk 2:22-24). För (2) det andra när han som tolvåring var i templet och samtalade med de lärda där (2:46-49). Samt (3) när han efter sitt intåg i Jerusalem gick till templet och drev ut dem som sålde och köpte mindre offerdjur [som duvor] där, kanske även ”religiöst” krimskrams (Matt 21:12-16). Oärlighet hos säljare var inte ovanligt.
Men ännu efter återkomsten till Jerusalem från Babel, återstod mycket som skulle komma att ske innan Jesu kommande till ”sitt tempel” inträffade – och inom det som kan kallas för en inre andlig verklighet i Israel; ”församlingslivet”. Det lokala styret av Judeen kom i stor utsträckning ligga i översteprästernas händer, men på det religiöst-teologiska planet hade de fått konkurrens av en framväxande andlig ”folkrörelse” – som strax ska behandlas.
Olika skeenden
Grek-Makedoniern Alexander den store erövrade Jerusalem 332 f.Kr., och även under senare tider styrdes området av ockuperande makter med lydkungar (tetraker), som greker, syrier och egyptier. Den (från nuvarande Syrien) seleukidiske (efter general Seleukos I) härskaren Antiokus IV Epifanes (168 f.Kr.), plundrade templet och reste i det ett altare åt den grekiske guden Zeus (profetiskt utsagt c:a 400 år före i Dan 11:31-32: ”förödelsens styggelse” uppställd på helig mark), och förbjöd judarnas brännoffer, sabbat och omskärelse. Den judiske prästen Mattias Mackabaios med sina fem söner, explicit Judas, gjorde uppror (Mackabeer-upproret 167 f.Kr.) och lyckades tre år senare återta, rena och återställa templet. Det följdes av en glädje- och ljusfest (hebr. chanuckah, ”invigning”, som sedan dess firas varje år).
Den judiska befolkningen fick en viss frihet under den hasmoneiska (ättlingar till Mackabeerna, benämningen förefaller vara efter förFadern Hasmoneus) tiden, eller om man säger mackabeertiden, då templet var judarnas andliga centrum igen – även om striderna mot seleukiderna och intern maktkamp (Nord visavi Syd) pågick fram till 63 f.Kr., då det växande romarriket övertog landets styre. Rom kom att härska över både Judeen i syd och Galileen i nord, och omkring år 40 f.Kr., utnämndes edomiten Herodes till landets lydregent. Troligtvis ett medvetet val av Rom, då det för Israel/judafolket, var som att sätta Esau (se sid. 18) över dem. Och det var mycket störande för det som går att kalla för den judiska fromheten, eller mao.: ”församlingen”.
Inför Jesu födelse
Denne tetrak, benämnd Herodes den store (73-4 f.Kr., förskjut med sex år och få med Jesu födelse), lät under sin regeringstid i romersk tjänst, göra en så betydande ombyggnad av templet – att det har kommit att kallas för ”Herodes tempel”, nästan som ett tredje i ordning.
Det andliga förhållandet under tiden från 400-talet f.Kr. och sedan under de syriska, grekiska, egyptiska och romerska makternas ”stövelklackar” – alltså till det att Jesus kom till sitt tempel, var ganska uttunnat. Hör hur Jesaja 300 år före profeterade om den här kommande situationen (Jes 9:1-2): ”Men det ska inte vara nattsvart mörker där nu ångest råder. Förr i tiden lät han Sebulons och Naftalis land vara föraktat, men i kommande dagar ska han ge ära åt trakten längs havsvägen (Kanaans västra sida), landet på andra sidan Jordan (Kanaans östra sida), hednafolkens område. Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stor ljus, över dem som bor i dödsskuggans land ska ljuset stråla fram.”
För det första hade översteprästerna redan under fångenskapen i Babel förlorat i andligt hänseende, då templet var raserat och deras särskilda tempeltjänst var omöjlig att utföra – samt att en rörelse av ”fria lekmannateologer” hade vuxit fram, vilka försökte så gott det gick att samspela kring traditionell konservatism, sträng ortodoxi och mer politiskt reformatoriska inriktningar. De med övervägande politik på agendan kan bla. nämnas: hasideerna (mackabeer och föregångare till fariseerna), zeloterna (motståndsrörelse, speciellt kända för sina ”dolkmän” som lömskt anföll romare) och herodianerna (folk av Herodes släkt, vilka samverkade med fariseerna).
Leviter och präster med kopplingar till de ortodoxa och maktpåliggande sadukeerna, fick ge plats åt rabbiner, lagkloka/skriftlärda och inte minst fariseer (självpåtagna kontrollanter av lag och ordning). Stora rådet/de äldstes råd (grek.-hebr. Sanhedrin), var den högsta instansen i sociala, politiska och religiösa frågor. Och i Sanhedrin, ingick överstepräster, äldste/stamhuvuden och skriftlärda. De närmast munkbetonade och sakralsökande esseerna i livsstil och gudstro (nästan mystiker), som vistades i ute i Qumrans grottor (från Döda havets nordvästra strand räknat; jfr. ”Dödahavsrullarna” – högst aktuella, då nästan hela profeten Jesaja är funnen), hade ingen direkt påverkan på tempeltjänsten inne i Jerusalem.
Rabbiner (”lärare”/”mästare”), var ett fritt ”ämbete” som hade utvecklats ur präst- och levitskapet och från de skriftlärda under fångenskapen i Babel, samt under tiden för det andra tempelbygget och framåt. Rabbinskapet kom att bli grundelementet i judiskt liv och identitet, vilket det efter 2 500 år fortfarande är. Lagkloka, var särskilt lärda i den mosaiska lagen, som de ortodoxt tolkade och förde ut till folket. Skriftlärda, var för sin del mer av exegeter och teologer. Av vad det går att läsa ut ur Bibeln och få fram av historien, bestod således den ur folkförsamlingen uttagna ”församlingen”, av dessa ovan nämnda tempelledartjänsterna, samt de mer spontana och folkliga – vid tidpunkten för Jesu födelse.
Synagogor
Hur var det då med det synagogala? Synagoga, av grek. synago, hebr. bet knesset, ”samlingshus”/”församlingshus”, med dragning åt samma bönens anda som skulle vara rådande i templet (jfr. Jes 56:7, Matt 21:12-13). Synagogan, som en central plats för gudstjänst och studier, sträcker sig också tillbaka till tiden för den babyloniska fångenskapen – samt vidare framåt till och efter bygget av det andra templet. Vi Jesu födelse var synagogorna livligt i bruk, men hade inget praktiskt med tempellivet att göra, förutom att en synagogföreståndare som ”präst” i allmänhet var erkänd av templets tjänare, fast var ändå inte i statusnivå med dem (se mer i ämnet ”synagogor”: Matt 9:18-26, Mark 5:22-24, 35-43, Apg 13:15, 18:8, 17). Uppstarten av en synagoga kunde ske i ett hem eller utomhus i något ombonat (jfr. Jesu födelse i ett skydd med krubba).
En synagogföreståndare kunde ha som målsättning att bli kallad rabbi, det vill säga. att komma dithän att han hade ”lärjungar” (lärlingar), vilket var en förutsättning för titeln. När det står i Luk 4:17 att ”man” räckte Jesus profeten Jesajas bokrulle, handlade det med stor säkerhet om, att det utfördes av en tonårig lärling (ända från 13 års ålder) som föreståndaren höll på att utbilda. Det var nog inte lätt, varken för en föreståndare eller för en ung tjänare, att se och höra Jesus då han var där i deras (folkets) synagoga. Kan väl tänka mig att många känslor var i luften. Lyssna till hur det låter i Luk 4:14: ”I Andens kraft återvände Jesus [från ökenvistelsen och Satans frestelser] till Galileen, och ryktet om honom gick ut i hela området. Han undervisade i deras synagogor och fick lovord av alla.”
Men då han just talat i Nasarets synagoga, Mark 6:2-3, var tongångarna inte odelat positiva: ”Många som hörde honom häpnade och sade: ´Var får han detta ifrån? Och vad är det för visdom han fått? Och vilka kraftgärningar han gör med sina händer! Är det inte snickaren, Marias son, bror till Jakob och Judas och Simon? Bor inte hans systrar här hos oss?´ Och de tog anstöt av honom.”
Synagogföreståndaren, var mestadels en framstående judisk man inom erkänd religiös områdesgemenskap (”församlingsliv”), som ansvarade för en synagogas skötsel och gudstjänster. Det saknades således inte respekt för en dylik person, för det rörde sig inte om en ”avdankad” tempeltjänare, utan en som hade just folkets stöd. Dessutom gick inte en dylik föreståndare omkring och glänste i hörntofsar samt uppvisade sitt andaktsliv på gator och torg för att själva bli uppmärksammad, eller skröt med någon annan religiös attribut. Tjänsten tillsattes egentligen inte efter val i demokratisk anda, utan var ”rabbinsk” – det vill säga. att någon som syftade till att bli/vara en rabbi, bekände sig till det eller alternativt var tillfrågad av folket. Så kunde en lämplig man ta på sig ansvaret och för ändamålet knyta en ungdom (efter dennes ordinarie skolgång) till sig för upplärande. En synagoga liknade på flera sätt en evangelisk friförsamling: ett ”Folkets hus”.
Samarierna
Då frågan ställs om samarierna norr om Jerusalem var besläktade med judarna rent biologiskt, så blir svaret ja, även om en jude först på 300-talet f.Kr. definierades som jude, om modern var judinna. Förutom samarier var det inget ovanligt med proselyter, ”nykomlingar”; före detta hedniska män som helt konverterat till judendomen, även med omskärelse. Samarierna härstammade från de nordliga israelitiska stammarna, som blev kvar i Kanaans land när kungadömet Israel föll 722 f.Kr., och många deporterades till Assyrien [idag nordöst om Syrien]. Samarierna utvecklade en egen religiös tradition, som inte hade något med templet i Jerusalem att göra – utan i en motsvarande mening förlades till berget Gerisim i deras närområdet, och heligförklarades. Samarierna var alltså ingen del i folkförsamlingen Israels inre andliga liv: ”församlingen”, utan var en avart. Fast vi får dra oss till minnes, att Jesus gav förmaning åt ”de rättrogna” prästerna och leviterna, genom att ta en samarier som exempel på goda gärningar (se liknelsen ”Den barmhärtige samariern”, Luk 10:25-37).
Symeon och Hanna
Men ett ytterligare exempel på Israels ”församling”, möter vi hos en man och en kvinna (ej ett par) som stod i ”fria” personliga tjänster för Herren, nämligen Symeon och Hanna. Efter att Jesus hade blivit omskuren (Luk 2:21), var det tid för Josef och Maria att bära fram honom inför Herren i en helgelseakt (25-38: ”I Jerusalem fanns en man som hette Simeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels tröst, och den helige Ande var över honom. Av den helige Ande hade han fått en uppenbarelse att han inte skulle se döden förrän han sett Herrens Smorde.
Ledd av Anden kom han till templet, och när föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som man brukade enligt lagen [offra två duvor och helga en förstfödd pojke åt Herren, v. 22-24], tog han honom i sina armar och prisade Gud och sade: ´Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid, så som du har lovat, för mina ögon har sett din frälsning som du har berett inför alla folk: ett ljus med uppenbarelse för hedningarna [mer om detta i del 2] och härlighet för ditt folk Israel.´ Hans far och mor förundrades över det som sades om honom.
Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ´Se, han är satt till fall och upprättelse för många i Israel, och till ett tecken som väcker motstånd. Också genom din själ ska det gå ett svärd. Så ska många hjärtans tankar uppenbaras.´ Där fanns också en profetissa, Hanna, Fanuels dotter av Ashers stam (nordväst om Jerusalem). Hon hade kommit upp i hög ålder. I sju år hade hon fått leva med sin man efter sin tid som jungfru, och nu var hon änka, åttiofyra år gammal. Hon lämnade aldrig templet [jfr. Josua] utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag. Just i den stunden kom hon fram och prisade Gud och talade om honom för alla som väntade på Jerusalems frälsning.”
Nikodemus och Josef
I sin treåriga Människosonstjänst efter 30 år fylla, får Jesus en natt – ett intressant besök utan motstycke, vilket jag tar som en bekräftelse på att det fanns (kvar) en stor, äkta och innerlig ”församlingsandlighet” i Israel även vid denna tid: ”Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemus, en av judarnas rådsherrar. Han kom till Jesus en natt och sade [Joh 3:1-2]: ´Rabbi, vi vet att du är en lärare som kommer från Gud. Ingen kan göra de tecken som du gör om inte Gud är med honom [v. 3-21 ger hela sammanhanget].´” Nikodemus identifierade Jesu handlingar som komna från Gud, och att hans handlingar indikerade på egen gudomlighet.
Profetisk välsignelse
Märk Jakobs profetiska välsignelse i 1 Mos 49:8-12, som succesivt förflyttar bibelläsaren framåt i tiden, både till Jesus Messias/Kristus i hans gärning som frälsare och i hans kungliga makt: ”Juda, dig ska dina bröder prisa. Din hand ska gripa din fienders nacke, din fars söner [hans elva bröder med deras stammar] ska buga sig för dig. Ett ungt lejon [alltid i alla tider] är Juda. Du reser dig från rivet byte, min son. Han böjer sig, han lägger sig som ett lejon, som en lejonhona [exempel på det feminina, och här kan också Jesu ord om Jerusalem efter att han ridit in i Jerusalem ges utrymme (Matt 23:37): ”Hur ofta har jag inte velat samla er som hönan samlar sina kycklingar under vingarna”.] – vem vågar väcka honom? Spiran ska inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, förrän han som den tillhör [Jesus Messias/ Kristus] kommer och folken lyder honom. Han binder vid vinstocken sin ungåsna, sitt åsneföl vid den ädla rankan [när Jesus rider in i Jerusalem, Matt 21:1-11, var åsnorna två att välja på: ett föl och ett sto; således var både kategorierna ”hona” och ”hane” beredda för Gud i det judiska]. Han tvättar sin kläder i vin, sin mantel i druvors blod. Hans ögon är dunkla av vin, hans tänder vita av mjölk [illustrerar både Jesu härlighet och helighet, Ande och sanning, samt Kanaans/Israels land med Jerusalem].´
Jakob och Esau
Angående namnet och folket Israel, så började det alltså med Jakobs namnbyte från ”den som håller i hälen” eller ”den som bedrar” (som bluffar både Gud och människor till sitt och andras fördärv), till namnet Israel: ”kämpat [i god mening] med Gud och med människor och segrat [över båda, i olika betydelser]”. Dramatiskt och avancerat på en gång (se profetiskt: Jesu död och uppståndelse).
Ja, och så här var början till namnet Jakob med konsekvenser (1 Mos 25:21-34): ”Isak bad till Herren för sin hustru Rebecka, eftersom hon inte kunde få barn. Och Herren bönhörde honom så att hans hustru Rebecka blev havande. Men barnen bråkade så mycket med varandra i hennes moderliv. Då sade hon: ´Om det blir så här, varför drabbar det mig?´ Och hon gick för att fråga Herren. Herren svarade henne: ´Två folk finns i ditt moderliv, två folkstammar ska gå skilda vägar ur ditt sköte. Det ena folket ska bli starkare än det andra, och den äldre ska tjäna den yngre.´ En profetia som gick i uppfyllelse.
När tiden var inne för henne att föda, se, då fanns det tvillingar i hennes moderliv. Den som kom fram först var rödhårig och hade som en hårmantel över hela kroppen. Den gav han namnet Esau [”hårig”, en utmarkernas man]. Sedan kom hans bror fram och han höll om Esaus häl. Därför fick han namnet Jakob [överfört: den som tar för sig i orätt vinning]. Isak var sextio år när de föddes. Pojkarna växte upp, och Esau blev en skicklig jägare som höll till ute i markerna [och ordnade med matfrågan]. Jakob däremot blev en stillsam man som höll till vid tälten [lyssnade och iakttog]. Isak älskade Esau eftersom han hade smak för vilt. Men Rebecka älskade Jakob.”
Som kuriosa: I mitten på januari i år drabbades min fru, Kerstin, av en stroke en förmiddag. Hon var på sitt demensboende, Dalhem i Dalsjöfors utanför Borås. Personalen agerade fort när de märket att Kerstin plötsligt sluddrade och blev sned i höger mungipa. Jag blev kontaktad och ambulans beställdes till sjukhuset och en i personalen följde med. Efter någon timma blev jag uppringd av en läkare som presenterade sig som Isak och talade om att proppen var upplöst, och att Kerstin inte behövde vara kvar på sjukhuset under natten. Att läkaren hette Isak var i sig inte något märkvärdigt. Men det blev humoristiskt då jag dagen efter hälsade på Kerstin på Dalhem och frågade vem i personalen som hade åkt med Kerstin i ambulansen. De pekade på en man jag inte kände namnet på och sa: det är han där, han heter Jakob. Bara Abraham saknades för att göra historien hel (fast Abraham fanns ändå med: då min tro och gudsförtröstan är av honom, som far för/åt ”dem som tror”, Rom 4:9-12, 16-21). Jag kände hur jag log invärtes ihop med Gud, trots det allvarliga med stroken.
Förlorad förstaplats
En gång när Jakob i Bibeln höll på att koka soppa, kom Esau hem från marken, alldeles utmattad. Han sade till Jakob: ´Låt mig få äta av de röda där, för jag är helt utmattad.´ Därav fick han [också] namnet Edom [”röd”, jfr. edomiterna och Herodes]. Men Jakob sade: ´Sälj först din förstfödslorätt till mig.´ Esau svarade: ´Jag håller ju på att dö. Vad ska jag då med förstfödslorätten till?´ Jakob sade: ´Ge mig din ed på det först.´ Han gav honom sin ed och sålde förstfödslorätten till Jakob. Och Jakob gav honom bröd och linssoppa. Han åt och drack, reste sig och gick. Så lite värdesatte Esau sin förstfödslorätt.”
Stanna gärna upp inför: (1) Adam och Evas förste son Kain (en Herrens gåva) som inte värdesatte sin bror Abel, vidare (2) Judas som valde bort det unika lärjungaskapet med Jesus och i stället förrådde honom. Och det är inte osannolikt att (3) Antikrist har en bibelreligiös bakgrund, kanske med koppling till Jesus Messias/Kristus (jfr. Dans stam, 1 Mos 49:17, Dom kap. 17-19, om både Dans och Juda stam i avfällighet). Eller om vi tar det omvänt, att inte söka främsta platsen för att synas, utan börja lägre ner på skalan (Matt 3:13-15, Luk 14:7-14).
Guds önskemål om folkets rätta kännetecken framgår bla. av 2 Mos 20:1-17, 5 Mos kap. 6, och i 3 Mos 19:18 är det skrivet: ”Du ska inte hämnas och inte hysa agg mot någon i ditt folk, utan du ska älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.” Men det var inte alltid att folket, inte ens den andliga delen, ”församlingsfolket”, höll sig till Guds anvisningar. Hör allvaret i Hebr 3:16-19 om Israels folk: ”Vilka var det som hörde men ändå gjorde uppror? Var det inte alla de som Mose förde ut ur Egypten? Och vilka var han vred på i fyrtio år? Var det inte på dem som syndade och blev liggande som lik i öknen? Och vilka gällde hans ed att de aldrig skulle komma in i hans vila [Kanaans land ”som flyter av mjölk och honung”, 2 Mos 3:8], om inte dem som vägrade lyda? Vi ser alltså att det var på grund av otro som de inte kunde komma in.” Då även Mose syndade, och därför inte fick erfara intåget i Kanaans land, bör vi inte koppla orden ”att aldrig komma i hans vila”, som att det gäller evighetens perspektiv. Nej, för i Upp 15:3 heter det om de som triumferat över vilddjuret, som sjunger en sång av Mose och av Jesus i samma andetag: ”…och sjunger Guds tjänare Moses sång och Lammets sång”.
Vi kan märka en skillnad mellan existensen av folkförsamlingen: Israel, och den andliga ”församlingen” inom Israel, i bla. Ps 22:23, 26: ”Jag ska förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen [folket allmänt] ska jag lovsjunga dig […] Från dig kommer mitt lov i den stora församlingen.” Och 26:12: ”Min fot står på säker mark. I församlingarna [stammarna] ska jag prisa Herren.”
Men det går alltså även att uppmärksamma ”de heligas församling” inom folket Israel, tex. Ps 89:6: ”Himlarna prisar dina under, Herre, och din trofasthet i de heligas församling.” Samt 111:1: ”Saliga är de som vandrar i fullkomlighet, som lever efter Herrens undervisning.” Och 149:1: ”Halleluja! Sjung till Herren en ny sång, hans lov i de trognas församling!” Vidare i Ords 26:26: ”Hat kan döljas med list, men hans ondska blir uppenbar i församlingen.” Samt Klag 1:10: ”Fienden sträckte sin hand efter alla hennes skatter [i Jerusalem]. Hon såg hur hedningar gick in i hennes helgedom, dem du förbjöd [på grund av hedniska handlingar] att komma in i din församling.”
Efter fångenskapen
Och hör vad Jesus säger i Matt 18:15-17 (tempeltjänsten som återupptogs efter den babyloniska fångenskapen på 400-talet f.Kr., och även efter att templet blev skändat 168 f.Kr. – pågick ännu i fyrtio år): ”Om din broder har syndat, så gå och ställ honom till svars, er emellan. Lyssnar han på dig så har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak ska avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Och lyssnar han inte heller till församlingen, då ska han vara för dig som en hedning och tullindrivare [som en syndare, fast då gäller ”omstart”].”
Från templets totala förstörelse (inte ens ”sten på sten” var kvar, Mark 13:1-2) år 70 e.Kr., har de andliga i Israel fått hålla sig till synagogal verksamhet. ”Församlingen”, det religiösa som var knutet till templet, Jerusalem och landet Israel, löstes upp genom judarnas förskingring och exil, men judendomen som en religion upphörde inte. Mitt i förföljelser, pogromer och förintelse, verkade en strömfåra av messiansk gudstro – så småningom utmynnade messianismen också i sionism, under parollen: ”Nästa år i Jerusalem!”, vilket gick i fullbordan 1948.
Läget i dag
Då man funderar över dagens ”församling” inom folkförsamlingen, kan man låta ljus tex. falla på det messianska, på den sunda ortodoxin, på den fromma sionismen, och på judar med kristen bekännelse – vidare över sabbat- och högtidsfirande, över texter från toranh (5 Mos 6:4-9, 11:13-21) fästa på dörrposter i hem (hebr. mezuza, ”dörrpost”), samt tofsar i hörnen på klädesplagg (hebr. tzitzit), som påminnelse om Guds bud. Över dessa ”väckelsehandlingar” vilar den helige Ande med profetisk kraft och ledning.
Av vad som kan hämtas ur nyhetsmediers uppgiftsflöden, deltar 61% av den judiska allmänheten i Israel mer eller mindre i synagogors liv och i bön tre gånger om dagen (ortodoxa bla. vid klagomuren i Jerusalem). Och det finns över 6 000 synagogor i Israel (historiska och antika av intresse för turister är inte inräknade). I Sverige verkar sju synagogor: tre i Stockholm, två i Göteborg, en i Malmö och en i Norrköping. Majoriteten av synagogorna är ortodoxa, som strikt följer judisk lag (hebr. halach, ”gå vägen”) med könsseparering och hebreisk liturgi. Andra som betecknar sig konservativa, förenar traditionellt med ”modernt”, och erbjuder tex. jämlik gudstjänst mellan kvinnor och män.
De progressiva synagogorna/de reformvänliga, hör knappast hemma i det som kan sägas motsvara ”församlingen” (gudstron före år 70 e.Kr.) inom folkförsamlingen Israel, då de representerar liberala föreställningar, med anpassning bort från ortodoxi och konservativ ”fromhet”. Skillnaderna som utkristalliserats är oöverträffat märkbara bland Sveriges synagogor.
Till det synagogala, får också räknas judiska bönelag (hebr. minjan, ”rätt antal”), som är religiösa judiska föreningar knutna till synagogorna (likt församlingar) med minst tio vuxna judar (från 13 år fyllda), vissa av enbart män, andra av både män och kvinnor. Dessa bönelag, krävs för att kunna förrätta somliga delar av en gudstjänst, tex. framföra offentlig läsning ur toranh, samt leda sorge- och begravningsbönen kaddish (aram., tro på Gud trots sorg).
Paulus hållning
I min slutvinjett i frågan om en andlig inre ”kärna” inom folkförsamlingen Israel/judendomen: faller våldsbejakelse, hämndlystnad, extrem ortodoxi, mysticism, ockultism, kabbalism, bahaism, antroposofi och hbtqi+, utanför den ramen. Judar i alla tider och sammanhang är Guds folk Israel, men ingår alltså inte automatiskt (i rakt nedstigande led eller i en successionstradition) den ursprungliga ”församlingsavskiljningen” som gavs till leviterna, samt att sekulärism som kultur, alltid är avsteg från tron.
Lyssna till Paulus (jude med romerskt medborgarskap) starka hållning om judafolket i Rom 9:1-8: ”Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete betygar i den helige Ande, att jag har sorg och ständig vånda i mitt hjärta. Jag skulle önska att jag själv var fördömd och skild från Kristus i stället för mina bröder, mina landsmän efter köttet. De [vi] är israeliter, de [vi] har barnaskapet och härligheten, förbundet och lagen, tempelgudstjänsten [samt det synagogala, min anm.] och löftena. De [vi] har fäderna, och från dem [oss] har Kristus kommit som människa, han som är över allting. Gud, välsignad i evighet. Amen. Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha slagit fel. Alla som härstammar från Israel är nämligen inte Israel [i andlig mening], och alla Abrahams avkomlingar är inte hans barn [vad det gäller tron]. Nej, det är genom Isak [förebildande Jesus Messias/Kristus] din avkomma ska räknas. Det vill säga: det är inte de köttsliga barnen som är Guds barn [andligt sett], utan löftets barn [de Jesus Messias/Kristustroende] räknas som hans avkomlingar [”församlingen” inom folkförsamlingen].”
Vid korsfästelsen av Jesus hände bla. följande (Matt 27:21-26): ”När Pilatus [den romerske ståthållaren] såg att inget hjälpte utan oron bara ökade [den judiska folksamlingen skrek ännu högre om Jesus: ´Korsfäst honom!´], tog han vatten och tvådde sina händer inför folket och sade: ´Jag är oskyldig till den mannens blod [vilket han förstås inte var]. Det här får ni själva ta ansvar för. ´Allt folket svarade: ´Låt hans blod komma över oss och våra barn.´ Då frigav han Barrabas [beryktad fånge] åt dem, men Jesus lät han gissla och utlämnade honom till att korsfästas.” (Se också Apg 2:23.) Denna både hemska och outgrundliga händelse, ska inte vi hednakristna gå in och förstärka, utan lämna åt Herren att reda ut. Vi har nog med våra egna brister och tillkortakommanden inför Gud.
Härmed tar jag mig till slutet av detta bibelstudium, att belysa och i viss mån klarlägga frågan om Israel, dess uppkomst; ”skapelse”/”födelse” som folkförsamling, vilken bevisligen kan framträda nog så sekulärt i innevarande tid – samt om dess inre/andliga ”församlingskärna”. Vad den sanna och fromma andligheten betyder för situationen i och för Israel/judafolket idag, är inte direkt enkelt att fastställa, när krig mot den sunnipalestinska terrororganisationen Hamas (arab. ”iver”, ”entusiasm”), med den shiaislamistiska Hizbollah (arab. ”Guds parti”), och med landet Iran pågår. Till detta är ju de politiska åsikterna och partierna många och bestämda inom Israel. Som exempel kan nämnas de judiska bosättarna med sina krav och villkor om att bygga vidare på Västbanken och i Östra Jerusalem (Judeen och Samarien). Bosättarna hänvisar främst till historiska, religiösa och säkerhetspolitiska argument, och kan vara väl så våldsamma i att försvara ”rätten” att bygga.
En annan grupp som också måste nämnas, är de ultraortodoxa, som av religiösa, kulturella och sociala skäl inte vill jobba profant eller ingå i Israels armé. De anser att studera toranh, är detsamma som det gamla präst- och levitskapet, det rabbinska och de skriftlärda – och därför ska deras ekonomi lösas av andra instanser i det judiska samhället. Förhållandet är explosivt, kan liknas vid en krutdurk. Vad Herrens gränser gå i allt detta som pågår inom Israel/judafolket, är ingen enkel ekvation. Det judiska folket är en realitet. Men jag definierar också förekomsten av en andlig ”församling”, som det går att utröna och iaktta från Mose dagar och tempeltjänstens tid.
Jag håller ögon och öron öppna för hur Gud verkar rent andligt i Israel och bland folket. Två profeter (”vittnen”) ska i den kommande antikristliga tiden stiga fram i Israel (Upp kap. 11), men bevisligen förekommer det oberoende predikanter/profeter i den tid som är. Tänker exempelvis på juden, den messianske och kristne bibelutläggaren och författaren Amir Tsarfati, som utmanande att det förslår, bor med sin familj i norra Israel med öppen utsikt från sitt södra fönster över Jisreelslätten/Megiddodalen/Harmageddon. Hans böcker på svenska har hittills getts ut på Semnos förlag i Värnamo. Tidens klocka tickar idag för oss troende, att se över Andens ”oljenivå” i våra liv, stabilisera tilliten till Guds ord om Jesus, och låta oss mönstras av honom till helig tjänst. Amen!
Profetiskt är ”församlingen” inom folket Israel med gudstjänstliv, tro och fromhet, med stillhet och upprymdhet, en viss förlaga från GF/GT åt den evangeliska/hednakristna församlingen i NF/NT. I ämnets utlovade andra del, behandlas det andra storverket: församlingen – den evangeliska; den hednakristna. Och då kan omvänt tillämpas: det ”sanna” Israel, den inre ”kärnan” i GF/GT, blir genom NF/NT – ännu mera uppenbar. Skrift förklarar Skrift är ett Guds koncept. Amen!
Sigvard Svärd - 2026-03-25 05:00