Var befinner vi oss profetiskt i tiden?
Det är en fråga som ofta väcks i oroliga tider, men den är inte ny. Den har följt Guds folk genom historien. Ändå är det som om den klingar starkare nu, när världen skakar och det som en gång var självklart inte längre är det. Var befinner vi oss egentligen – profetiskt sett – enligt Bibeln?
Jesus gav oss inga datum att räkna med. Han ritade ingen tidslinje som skulle göra oss trygga i vår kunskap. Men Han förväntade sig något annat av oss: att vi skulle förstå tiden vi lever i. Han tillrättavisade sina samtida för att de kunde tyda himlens tecken men inte tidens. Det säger något viktigt. Det finns tecken att se, om vi vill se dem.
Bibeln talar om ”de sista dagarna”, och överraskande nog beskriver Nya testamentet dessa dagar som redan påbörjade. Författaren till Hebreerbrevet säger att Gud i dessa sista dagar har talat till oss genom sin Son. Med andra ord: de sista dagarna började inte med krig, teknik eller moraliskt sönderfall – de började med Jesus. Med korset, uppståndelsen och Andens utgjutande trädde världen in i ett profetiskt mellanrum, tiden mellan Kristi första och andra ankomst. Det är nådens tid. Församlingens tid.
Men Bibeln antyder också att denna tid inte bara har en början, utan ett slut.
När Jesus talar om framtiden gör Han det inte i isolerade händelser, utan i mönster. Tecken som samverkar. Händelser som blir tydligare ju närmare slutet man kommer, likt värkarna inför en födsel. Ett av de tydligaste sådana tecknen är Israels återkomst till sitt land. Profeterna talade om hur Gud skulle samla sitt folk från folken och föra dem tillbaka. Under nästan två tusen år lät det osannolikt. Sedan blev det verklighet. Att Israel åter blev en nation 1948 är därför för många inte bara politik eller historia, utan profetisk uppfyllelse. Fikonträdet har slagit ut.
Samtidigt lever vi i en tid där världen på ett sätt aldrig tidigare gjort har knutits samman. Ekonomier, informationsflöden och kontrollsystem är globala. Det som Uppenbarelseboken beskriver som framtida strukturer var tekniskt omöjliga i generation efter generation – men är i dag fullt genomförbara. Det betyder inte att allt redan är uppfyllt, men det betyder att scenen är byggd.
Parallellt med detta sker något på det andliga planet. Bibeln varnar för ett avfall i de sista dagarna, inte nödvändigtvis från kyrkor, utan från tron själv. En yttre gudsfruktan som saknar kraft. Ord utan liv. Form utan förvandling. Det är kanske det mest smärtsamma tecknet av alla. Samtidigt sker något annat, ofta i det tysta. Människor hungrar efter sanning. Efter Jesus. Inte efter religion, utan efter liv. Ljuset lyser starkast när mörkret tätnar.
Jesus jämförde tiden före sin återkomst med Noas och Lots dagar. Det var tider då det onormala blev normalt och det heliga förlorade sin tyngd. Människan levde som om Gud inte fanns, samtidigt som varningen redan var uttalad. Det är svårt att inte se paralleller till vår egen tid. Ändå är Jesu ord inte fyllda av rädsla, utan av hopp. När allt detta börjar ske, säger Han, ska vi räta på oss och lyfta våra huvuden, för då närmar sig vår förlossning.
Så var befinner vi oss? Bibeln ger inget exakt svar, men helheten pekar i en tydlig riktning. Vi lever i de sista dagarna. Troligen sent i församlingens tidsålder. Mycket nära Jesu återkomst. Men Bibelns fokus ligger aldrig på att vi ska veta när. Det ligger på att vi ska vara redo.
Profetia är inte till för att stilla vår nyfikenhet, utan för att forma våra liv. För att väcka vaksamhet, helighet och kärlek till sanningen. Inte för att skrämma, utan för att dra oss närmare Kristus.
Och kanske är det just därför tecknen blir tydligare. Inte för att världen ska förgås ovetande, utan för att så många som möjligt ska hinna vända om.
”Ja, jag kommer snart.”
Amen. Kom, Herre Jesus.
2026-02-08 12:35