Jesus är Herren – Bibelns fullständiga trosbekännelse
Bibeln sammanfattar tron gång på gång i en enda, djärv och koncentrerad bekännelse: Jesus är Herren. Det är inte en förenkling. Det är en förtätning.
En bekännelse med rötter i Gamla testamentet
När de första kristna bekände Jesus som Herren använde de inte ett neutralt ord. De använde Kyrios – samma ord som den grekiska översättningen av Gamla testamentet använder för JHWH, Guds eget namn.
Att säga Jesus är Herren var därför att säga: Den Gud som skapade världen, som uppenbarade sig för Mose, som slöt förbund med Israel, som talade genom profeterna – han har uppenbarat sig i Jesus Kristus.
Detta är anledningen till att Nya testamentet utan tvekan tillämpar Gamla testamentets Herrens-texter på Jesus. Det som sägs om Herren i Skrifterna sägs nu om Kristus.
Bekännelsen binder samman Bibeln till en enda berättelse, med Jesus som dess centrum.
Hela evangeliet i en enda sats
Om Jesus är Herren, då är evangeliet redan sagt. Då är han inte bara en lärare, utan Herren som steg ner.Inte bara ett offer, utan Herren som bar sitt folks synd.Inte bara uppstånden, utan Herren som besegrade döden.Inte bara Frälsare, utan Herren som regerar.
Paulus skriver:
”Om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst.”
Här finns inget överflöd – men inget saknas.
En bekännelse som utmanade imperiet
Men bekännelsen Jesus är Herren var inte bara teologisk. Den var också politiskt explosiv.
I Romarriket kallades kejsaren för Herre, Frälsare och Guds son. Hans födelse, trontillträde och segrar förkunnades som evangelium. Pax Romana – den romerska freden – bars upp av svärd, makt och absolut lojalitet.
Att säga ”Caesar är herre” var en lojalitetsförklaring: Kejsaren är den yttersta auktoriteten. Han garanterar ordning, fred och framtid.
När de kristna istället sade: Jesus är Herren hörde Rom: Kejsaren är det inte. Problemet var inte att de kristna trodde på Jesus. Romarriket hade gott om gudar. Problemet var att de kristna vägrade erkänna någon annan herre vid sidan av honom.
Här kolliderade två herravälden.
Två evangelier
Kejsarens evangelium sade:
- Kejsaren är gudason
- Han har bringat fred
- Han har besegrat kaos
- Historien vilar i hans händer
Evangeliet om Jesus sade:
- Jesus är Guds Son
- Han bringar Guds rike
- Han besegrar synd och död
- Historien tillhör honom
Därför var bekännelsen farlig. Inte för att den var våldsam – utan för att den var absolut.
Mer än ord – en bekännelse som kostar
Att bekänna Jesus som Herren var att böja sitt liv inför honom. Det var att erkänna en auktoritet som stod över stat, kejsare och imperium.
Därför kunde det kosta:
- social uteslutning
- ekonomiska sanktioner
- fängelse
- martyrskap
Uppenbarelseboken speglar denna konflikt tydligt. Där står kejsarmakten som ett vilddjur som kräver tillbedjan, medan Lammet tar emot den tillbedjan som tillhör Gud ensam.
Frågan är densamma: Vem är Herren – egentligen?
All teologi är utläggning
De klassiska trosbekännelserna behövs. De skyddar, förklarar och fördjupar. Men de är i grunden inget annat än utläggningar av denna enda sats.
All kristen teologi svarar på samma fråga: Vad innebär det att Jesus är Herren?
Gamla testamentet vittnar om honom i förväg. Nya testamentet förkunnar hans ankomst. Kyrkan bekänner honom i väntan på dagen då varje knä ska böjas och varje tunga bekänna detsamma.
En bekännelse som bär allt
Man kan säga mycket sant om Gud och ändå missa centrum. Men man kan inte bekänna Jesus som Herren och missa evangeliet.
För där ryms:
- Gamla testamentets Gud
- Korsets mysterium
- Uppståndelsens seger
- Skriftens enhet
- Trons överlåtelse
- Ett rike som inte kan skakas
Kort sagt:
Allt!
2026-02-02 17:00